Renässansen – den moderna humanismens vagga del 4: Dante.

Illustration: Gustave Dorés ”Dantes möte med det gudomliga”

Text: Kersti Wistrand

Dantes möte med Ljuset samt en barnaföderskas upplevelse i modern tid

Så hade, likt en snövit ros för mig,
den här av helga krigare sig visat
som Kristus med sitt blod har vigt vid sig. (31:1)

Vart anlete var som eld att skåda, men
Av guld var vinge var, och dräkten blänkte
Så vit att ingen snö är vit som den.

När de bland rosens blad sig nedåt sänkte
de spredo, rad för rad, den frid, den glöd
som vingad himmelsfärd dem själva skänkte.

Att hela rymden ovan rosen sjöd
av vingslag från en tallös änglaskara,
åt blick och ljusglans ingen hämning bjöd,

Ty gudomsljuset mäktar genomfara
världsalltet, försåvitt det värdigt är,
och ingenting kan det till hinders vara.

I detta trygga, glada rike där
nytt släkte fröjdas samman med det gamla
blott ett mål finns för öga och begär,

Trefaldigt ljus vars strålar alla samla
sig en stjärna som sin frid dem bragt,
se ned till oss, som här i stormen famla!
…
Och jag såg upp. Som större glans sig breder
lik den från dal till höjd, ett sken så vida
allt annat övergick i ljusstark prakt.

Och mer än tusen änglar skönjde jag,
med sträckta vingar som mot mitten fördes
till glans och värv av mångahanda slag.
…
Ack, värdes högsta Ljus, som höjer dig
högt över dödliga begrepp, mig låna
en minnesglimt av hur du syntes mig,

Och åt min tunga sådan kraft förläna,
att med en gnista av din glans så klar
dess tal må kunna ofött släkte tjäna!

Ty hade jag ett grand av hågkomst kvar
och kunde i min dikt dess genljud klinga,
din seger lättare att fatta var.
…
I ljusets inre såg jag samlat stå,
med kärlek bundet i samma pärmar,
vad blad för blad i världen spridas må:

ting, egenskaper, jämte allt som närmar
dem till varann, så hopgjutna till ett,
att mina ord en glimt blott därav härmar.
…
Hur matt mitt ord, hur djupt i tankens gäld,
fast tanken själv till nästan intet svinner
mot synen.då jag inför den blev ställd!
…
Dock se! Ett blixtljus själen genomriste,
och vad den åtrått i dess sköte föll,
Inför så hög vision jag kraften miste,

men som ett hjul likformigt kretsar kring,
vilja och håg den Kärlek styra visste,
som ock styr solens gång och stjärnors ring.

(Urval från Paradiso, sång 31 -33. i översättn. av A. Pipping)

I  verserna ovan beskriver Dante en s.k. mystisk upplevelse av mötet med Gud i form av ljus (unio mystica). Den vita rosen står som symbol för ”Himlens drottning”, dvs. jungfru Maria som föder det gudomliga, och var från 600-talet även känd under namnet Maria Rosa Mystica bland mystikerna. Här möter Dante denna symboliska ros, vars kronblad består av tre ringar av änglaskaror. Detta sker alldeles innan han lyfter blicken mot solen, metaforen för Gud, som skiner ned på rosen. Mötet med den gudomliga kärleken och allvetandet är slutmålet för hela Divina Commedia.

En förlossningsupplevelse

Under 1980-90-talen har jag intervjuat mer än hundra personer som haft nära dödenupplevelser. I Ryssland har jag också deltagit i forskningsprojekt där bortåt 300 barnaföderskor intervjuats på BB dagarna efter förlossningen. Här följer nu ett utdrag från en intervju med en svensk barnaföderska, som har haft en s.k. universalupplevelse (term inom nära dödenforskningen), en ljusupplevelse under förlossning med komplikationer.

”Jag var 25 år och förstföderska. Graviditeten hade varit normal. Vattnet gick och jag for in till BB. Förlossningen var prolongerad (fördröjd) och tog 36 timmar, men jag fick ingen narkos, endast syrgas, eftersom barnet hade svaga hjärtljud och det var risk för barnets liv.

Det var ingen övergång. Jag kastades rakt in i ett stort ljus. Det var total salighet, total andlighet, en total förståelse av hur allt hör ihop, meningen med våra liv. Jag hade ingen kropp, den hade jag lämnat bakom mig. Jag var mitt verkliga jag och jag upplevde saker, men jag hade ingen syn; jag tog in information på ett annat sätt än man vanligen gör. All kunskap var där och strömmade emot mig. Jag visste allt. Jag visste också att det var här jag var hemma.

Jag befann mig i det flödande ljuset långt bort i rymden. Jag såg hur allt vibrerade och rörde sig. Galaxer och stjärnor lyste i vackra färger mot den mörkare rymden och samtidigt var det detta dimlika, oändligt vackra och icke-bländande ljus runt omkring mig. Vårt solsystem och jorden kunde jag se långt där nere. Ljuset gav en otrolig hemkänsla.

Det mäktigaste var kanske att allt rörde sig; allt strävade mot ett annat ljus, ett otroligt och starkt ljus som på något sätt var längre bort. Att komma fram till det ljuset var alltings mål och mening. Det var ett ljus som utstrålade oändlig, villkorslös kärlek och var av en dignitet, som är ofattbar för oss här på jorden. Det var så underbart vackert, en oerhörd ljuskälla.

Eftersom det var en andlig upplevelse som gav insikter om livets egenskaper, erfor jag att de gärningar vi gör här i jordelivet är av avgörande betydelse. Var enda liten småsak var betydelsefull, t.ex. om du ler mot en person eller räddar en fågelunge.

Döden miste sin udd för alltid. Att dö är att komma till det här fantastiska tillståndet och vistas där. Efter detta har jag aldrig någonsin beklagat de människor som har dött. Jag älskar dem och har saknat dem, men jag har aldrig sörjt dem …

… Hela tiden visste jag att jag måste tillbaka. Jag ville det inte, men någon eller något sände mig tillbaka telepatiskt. Jag minns hur jag såg barnmorskorna och alla läkarna ovanifrån och hörde en kvinnlig läkare säga: ’Gör i ordning henne för operation!’

Jag kom tillbaka med massor av ljus och energi. Jag minns tydligt hur jag gick tillbaka in genom huvudets överdel och liksom slank ned i kroppen. Med all denna energi sattes min förlossning igång omedelbart och jag födde min lilla son på naturligt sätt.”

Barnaföderskan återger en andlig eller mystisk upplevelse av ljus fyllt med villkorslös kärlek och all världens vishet. Likheterna med Dantes beskrivning är slående. Dante erkänner en oförmåga att i ord kunna uttrycka vad han förnimmer när han slutligen möter det gudomliga ljuset, något som är välkänt för personer som haft en djup nära dödenupplevelse.  

Har då Dante haft egen mystisk upplevelse eller är den enbart en skildring av någon annans?

Den frågan kan troligen besvaras genom att se på de s.k. eftereffekter som denna barnaföderska och nära dödenupplevare med motsvarande upplevelser berättar om. Samstämmigt talar dessa om hur genomgripande deras upplevelse är. Hela deras perspektiv förskjuts med stora följder i deras vardagsliv. De har i djupet av ”sin själ” fått förståelse för hur allt i tillvaron hör samman under ömsesidig påverkan. De har upplevt en stor villkorslös kärlek och känner stor ödmjukhet inför livet och har insett att meningen med tillvaron är alltings utveckling i kärlek. Därför försöker de ofta på olika sätt förverkliga denna kärlek i förhållande till sina medmänniskor. Det kan röra sig om små viktiga saker som kärleksfulla attityder eller en början till att utveckla sina egna inneboende resurser, till mer omfattande som t.ex. socialt arbete, freds- eller miljöarbete.

Många gånger har denna omvälvande upplevelse gett upphov till frågor som: ”Vad är det jag varit med om?”, ”Är jag galen?” Många har blivit sökare för att få referensramar till sin upplevelse, men prästerna i kyrkan har inte kunnat ge svar. För några decennier sedan. innan upplevelserna var så kända, förnekade prästerna t.o.m. ofta dessa upplevelser.

Nära dödenupplevaren blir inte sällan en individualist med ett eget tänkande, fri från organiserade kyrkliga strukturer. Dante följer däremot de kyrkliga lärosatserna. Hans fördömande av dem som är av annan uppfattning än kyrkans, visar att hans mystiska upplevelse inte är självupplevd. Han är själv ingen mystiker utan har lånat material.

I den tredje och sista delen om Dante kommer jag att närmare gå in på mystiken i Dantes samtid samt influenser i Divina commedia. Jag kommer också att diskutera verkets aktualitet i våra dagar.

Referenslitteratur:

Alighieri, Dante. Paradiset ur Den gudomliga komedin. Svensk översättning: Aline Pipping. Rabén & Sjögren, Sthlm. 1968.