Renässansen – den moderna humanismens vagga? Del 3

Dante anslöt sig till de vita, som önskade större frihet från påvemakten i Rom. Påven planerade då en militär ockupation av Florens. Påvetrogna trupper under ledning av en fransk prins intog Florens i november 1301. Många invånare avrättades och byggnader jämnades med marken, innan de svarta guelferna tog makten. Dantes egendom beslagtogs och han landsförvisades med hot om att bli bränd på bål om han återvände. De sista åren levde han i exil i Ravenna fram till sin död i malaria 1321.

De tre delarna av Divina Commedia skrevs under exilen och utgavs separat 1317, 1319 och 1320 och tillsammans först 1472. Divina är det första verk som skrivits på italienska och blev därmed föregångare till andra böcker som började skrivas på folkspråk i stället för latin. Verket tillhör de klassiska mästerverken, men vi har idag inte dåtidens kunskaper för att kunna förstå allt.

Dante träffar t.ex. under sin vandring på dåtida berömda personer, vilka vi idag inte har någon anknytning till. Hans guide, Virgilius, är en sådan, som dåtidens bildade genast kunde associera till. Virgilius har själv skrivit ett verk om hur en ung man söker upp sin döde far i dödsriket (4).

Dantes Divina commedia har flera bottnar. Man kan analysera Dantes språk och litterära insats. Ur teologiska och religiösa perspektiv är hans poem moraliska och pedagogiskt åskådliga med helvetesångest, himmelslängtan och hat mot kättare. Filosofiskt är han influerad av Thomas av Aquinas.

Politiskt visar han kritik mot den girighet och maktkamp som finns inom påvekyrkan och är imponerad av kejsaren Henry VII:s tankar om ett universellt fredligt kejsarvälde. Ytterligare ett perspektiv är betraktandet av den medeltida världsuppfattningen. I två de nästkommande artiklarna kommer jag att granska Divina commedia ur mystisk synvinkel och resonera kring dess aktualitet idag.

Dantes inferno

En pjäs som gjort starkt intryck på mig är Michael Meschkes uppsättning av Dantes ”Inferno”, som framfördes på Marionetteatern i början av 70-talet. När man visat sin biljett leddes man vid handen nedför en trappa och in i en källarlokal utan fönster, där man blev visad sin plats. Allt låg i halvdunkel med rökridåer och det kändes verkligen som en nedstigning till helvetets regioner. Väl på plats utvecklade sig sedan det suggestiva skådespelet.

Långfredagen år 1300 möter pilgrimen Dante den framstående romerske poeten Vergilius i en mörk skog . Denne visar honom vägen ned till det trattformade helvetet och dess nio nivåer, djupare och djupare in mot jordklotets inre. ”Inferno” inleds med orden:

”Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden –
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.”

(Ur Divina Commedia, Första sången, vers 1-9 övers. Åke Ohlmarks)

I Meschkes uppsättning presenterade äldre helt nakna skådespelare de olika nivåerna för Dante och hans guide Vergilius. På klingande terzin, ett versmått uppfunnet av Dante, berättade de om sina olika sinnestillstånd och varför de hamnat på just denna nivå. Där gick den nakne Sokrates, Platon, Aristoteles, Alexander den Store, Julius Caesar, påvar, giriga prelater och munkar, självmördare och astrologer och många andra nakna omkring och klagade. Skådespelarna höll till i hela lokalen och beblandade sig med publiken. Ibland drogs även några av oss in i handlingen, vilket gav extra dynamik till skeendet.

Dante möter också epikuréerna, som är där för att de lärt ut att själen dör med kroppen.I den sjätte och sjunde cirkeln finns de våldsamma: mördare, självmördare, Alexander den Store och namngivna florentinare belagda med sodomi (homosexuella) samt gudabespottare och ockrare. De vaktas av Minotaurus. I den åttonde cirkeln finns tjuvar, förfalskare, onda rådgivare, alkemister, trollkarlar och astrologer med huvudena vridna bakåt.I den sista nionde kretsen återfinns de värsta syndarna: t.ex. landsförrädarna, som står nakna och infrysta i is. Judas, som förrådde Jesus, och Brutus, som dödade Julius Caesar, tuggas levande av Satan i sjöns mitt.

Tonen i Inferno är inte fördömande, snarare fylld med medlidande.

Purgatorio (Skärselden)

Till följd av det grekiska dödsriket Hades samt Augustinus predestinationslära, utvecklades som vi sett ovan en mycket detaljerad helveteslära under medeltiden. Så småningom uppstod också tanken på ett slags mellantillvaro, där de dödas själar långsamt renas för att sedan kunna gå vidare till paradiset. Denna plats kallades ”skärselden”.

Påskdagen, Kristi uppståndelses dag, börjar skalden Vergilius och Dante vandringen uppåt jordytan. Tillsammans börjar de uppklättringen till Edens lustgård. Två cirklar uppåt från inferno ligger skärseldsberget bestående av sju terrasser av vilken var och en återger de sju dödssynderna (högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja). På varje terrass möter Dante personer representerade en dödssynd. Men här finns också hopp. Den motsatta dygden visas och en anvisad bön på varje nivå kan frigöra syndaren. På den första terrassen behandlas t.ex. dödssynden högmod i en miljö med vackra grekiska statyer i ödmjuka poser och bönen Fader Vår.

På bergets topp placerar Dante Edens lustgård, det jordiska paradiset och den plats där pilgrimen återförenas med sin ungdoms platonska kärlek Beatrice, den kvinna som inspirerat honom till poemet. Vergilius, som föddes före Kristi tid, äger däremot inte tillträde till paradiset och han och Dante skiljs därför åt.

Paradiset

Beatrice och så småningom Bernard av Clairvaux, leder sedan Dante successivt genom paradisets nio sfärer. De sju första är underställda var sin planet med jorden som mittpunkt. Månen, Merkurius, Venus, solen, Mars, Jupiter och Saturnus cirkulerar runt jordklotet. Utanför dessa finns fixstjärnornas sfär och bortom denna den nionde och sista: den kristalliniska sfären som är genomskinlig och osynlig. Dessa nio sfärer beskyddas av änglar. Vandringen, skildrad i trettiotre sånger, kulminerar i en vision av Gud i Empyrean, riket av rent ljus utanför tid och rum.

Beatrice är i Dantes diktning en metafor, en symbolisk bild, av både en jordisk person och en himmelsk varelse. Hon dog i vekligheten ung, men har inskridit medlande till hans frälsning. För Dante är hon hela tiden aktivt närvarande, eftersom hon i likhet med alla andra saliga i himlen känner till allt som sker på jorden. Beatrice har, sådan hon en gång levde på jorden, tillsammans med hans kärlek till henne, visat honom vägen till moralisk bättring och slutlig möjlig kontakt med det högsta gudomliga via Maria, himmelens drottning. Detta återkommer jag till i nästa artikel.

Vad berättar ”Divina Commedia” om sin samtid?

I Divina Commedia framställs jorden som ett runt klot. Dantes presentation av planetsystemet följer antikens ptolemaiska geocentriska modell med den stillastående jorden i mitten och solen och övriga kända planeter i cirkelformiga banor runt jordklotet. Universum begränsades av fixstjärnevärlden, som låg utanför planetbanorna. Dante omfattar helt kyrkans syn Denna teori passade kyrkan förträffligt, då uppfattningen stödde bibelns tro att Gud skapat människan till sin avbild och placerat henne på jorden i universums mitt. Kyrkan hade även genom kyrkofadern Augustinus (300-talet) övertagit antikens tankar om att jorden var ett klot.

I Paradiso diskuterar Dante människans fria vilja och definierar den som förmågan att ställa sig över sina begär. Han anser att den fria viljan är Guds största gåva till människan. Samtidigt delar han den medeltida kristendomens tankar att den enda personliga vägen till frihet är att underkasta sig den gudomliga viljan.

Genom att studera vilka som hamnat i helvetet eller paradiset, kan man också få en idé om Dantes samtida moraluppfattning.

Rättvisan och rättrådigheten är starkt förknippad med kärleken, både den mänskliga och den gudomliga. Dante hyste starka åsikter i detta ämne, vilket han ger prov på i sin avhandling om det kejserliga kejsardömet, De monarchia. Här på jorden där ingenting är fulländat finner man ett maximum av rättvisa endast där det råder ett minimum av orättvisa. Orättvisan framkallas av snikenhet och lystnad (begär). Vägen till rättvisa är kärleken till nästan.

En universell monarki med en enda världskejsare, helt fri från girighet, vore idealet. Dante fördömer i Divina Commedia häftigt rättvisans fiender, all girighet och rivaliserande om makt och rikedom, i all synnerhet så som det tog sig uttryck i kyrkans och prästerskapets världsliga strävanden. Hans helvete är till stor del uppfyllt av synder som har med orättvisa att göra.

En av de största dygderna är att visa trohet mot den världsliga makt Gud tillsatt, nämligen kejsardömet och kyrkan. Kejsaren skall leda människan till den förgängliga och jordiska lyckan och kyrkan skall leda människan till frälsningen. Påvekyrkan har auktoriteten och ur ett svart-vitt perspektiv förpassas personer av annan tro (kättare, odöpta barn, icke-kristna) eller läggning (homosexuella) till helvetet. Där har emellertid Dante också vågat placera påvar och andra kyrkans män som visat girighet.

I Dante del II kommer jag att presentera Dantes upplevelse av det gudomliga ljuset med hans egna ord samt återge en svensk kvinnas upplevelse av ljuset i samband med sin förlossning.

Text: Kersti Wistrand

2. St Bernhard (1090-1153), som grundade 163 kloster och blev abbot i Clairvaux, utövade stort inflytande under medeltiden och ungrenässansen bl.a. genom sina böcker och skrifter. Som mystiker anvisade han en väg att direkt uppleva det gudomliga ljuset. Jungfru Mariakulten var stark i hans mystik. Han helgonförklarades så småningom.

3. Empyrean (av grek pyr – eld) var utifrån den antika kosmologin platsen i högsta himlarna.

4. Den romerske poeten Virgilius (70 – 19 f.Kr.) beskrev i ”Den gyllene bågen” hur en grekisk man besöker sin döde far i Hades för att få råd. En 700 år gammal sibylla guidar honom där. Grekiska mytologin är rådande men romerska medborgare återfinns också i detta Hades. Därför var det naturligt att Dante guidades av Vergilius. Hela Divina Commedia är fylld av anknytningar till sin samtid. Då levande personer sattes in i helvetescirklarna, vilket på sätt och vis för tankarna till en skandalkrönika, men säkert fanns där också läsare som roades av detta.

Referenslitteratur

1. Dante Alighieri, ”Den gudomliga komedin” i tre delar i översättning av Åke Ohlmarks och med förord av Giacomo Oreglia, Forums förlag, Stockholm, 1966.
2. Johnson, Paul, The Ranaissance, Wiedenfeld and Nicolson, London, 2000.

Länkar

World of Dante
NewAdvent.org
Wikipedia: Dante Alighieri