Kersti Wistrand är psykolog och lärare samt medförfattare till ”Medvetandet och döden” (1982). Hon forskar på förändrade medvetandetillstånd i samband med förlossningen. Många kvinnor har då omvälvande upplevelser men personal på BB kan inte förklara eller ens relatera till dessa upplevelser. Wistrand fick anledning att forska vidare, här berättar hon med egna ord.
Text: Kersti Wistrand | Den kompletta rapporten (eng)
I samband med publicerandet av ”Medvetandet och döden” (Kersti Wistrand & Jan Pilotti, 1982), den första svenska antologin om NDU och UKU, fick jag kontakt med ett hundratal personer, som djupintervjuades och besvarade frågor efter professor Kenneth Rings enkät.
Inbjuden till kvinnoföreningar fick jag ganska snart klart för mig att en del kvinnor har upplevelser av förändrade medvetandetillstånd i samband med förlossningen och tiden närmast efter. I min psykologexamenavhandling 1990 presenterar jag tretton kvinnors upplevelser, varav de flesta haft nära dödenupplevelser i samband med komplikationer, men även upplevelser av UKU vid normala förlossningar utan smärtlindring.
Jag redovisar hur kvinnorna själva reagerade inför sina upplevelser, både då de inträffade och tiden efteråt samt hur de blivit mottagna då de försökte berätta. Eftereffekter och integrering tas även upp.
Det visade sig att det fanns ett stort behov hos kvinnorna att få berätta för sjukvårds-personalen, men att dessa oftast ryckte på axlarna:
” Ja, man upplever så mycket konstigt när man har smärtlindring” eller ”äsch, det där var bara en dröm!”
I själva verket har många kvinnor svårt att förstå sin upplevelse och svårt att integrera den efteråt.
En kvinna sammanfattar det så här:
”Det var förskräckligt att ingen ville lyssna på min upplevelse, varken personalen eller min make. Jag visste inte om jag blivit hjärnskadad eller vad som hade hänt mig. Jag bara önskar att någon hade lyssnat på mig och berättat om detta hade hänt någon annan kvinna, som fött barn.
Det hade räckt om bara någon suttit bredvid mig under ett litet tag, lyssnat och sagt:
`Ja, det var en märklig upplevelse.´
Men nu viftade de bara bort mina försök att berätta och sade:
`Åh, man kan ha så underliga drömmar när man får narkos´, och så försvann de snabbt.”
Jag gick igenom den psykiatriska och psykologiska litteraturen, endast för att finna att dessa upplevelser saknades. Närmast kom den norska psykologen Lisbeth Brudal, som givit antydningar i sina böcker, samt den amerikanske psykoanalytikern Winnicott, som redan 1958 talade om ett speciellt medvetandetillstånd, primär modersomsorg, som kvinnan hamnade i under tiden närmast nedkomsten och som varade ytterligare en kort tid efter densamma. Det karaktäriserades av ökad känslighet med syfte att kunna förstå och närma sig den nyfödda. Efter någon vecka återgår den nyblivna modern till vardagsmedvetandet och har då i allmän-het glömt de intryck hon eventuellt haft. Winnicott talade om ”fugues”, en slags mental dimma.
Jag ville forska inom området, men lyckades ej uppmana något intresse i Sverige. Som forskningskoordinator för den skandinaviska grenen av IANDS (International Association of Near Death Studies) vände jag mig till forskare i Östeuropa. 1991 kom jag på så sätt i kontakt med psykiatriprofessorn Leonid Spivak och fil. Dr Dmitri Spivak vid Human Brain Institute i St Petersburg. De blev intresserade och min forskningsidé omsattes i verklighet.
Under 1992 -1998 intervjuades mer än tre hundra inneliggande barnaföderskor under dag 2, 3 eller fyra efter förlossningen. I det nyligen självständiga Ryssland rådde brist på allt, även anestesi, varför många kvinnor födde utan smärtlindring. Forskningen med nya projekt kring barnafödandet fortgår alltjämt i St Petersburg .
Resultaten visar på ett speciellt förändrat medvetandetillstånd vid barnafödande. Winnicotts hypotes har därmed för första gången prövats vetenskapligt. Detta förändrade medvetande rymmer även transpersonella upplevelser, t ex UKU (Utom Kroppsliga Upplevelser), energiströmmar i ryggraden [kundalini red anm], visioner samt upplevda telepatiska förbindelser med barnet.
Text: Kersti Wistrand
Tack Kersti för mycket intressant artikel och väldigt spännande forskning
Hej Börje!
Jag tror vi båda tillhör släkten Stigfinnare …
När min bror och jag var i Npva Scotia (Kanada) kring 2000 träffade vi Miq Maq (Mic mac) indianer och fick en särskild kontakt med hövdingen/medicinmannen/shamanen i den gruppen. Han menade att jag var ”Pathfinder” och det är väl stigfinnare på svenska.
Tack Kersti, din text väckte något som legat i dvala hos mig. Nu vill jag veta mer och läsa vad du skrivit.
Hej Susanne!
Ja, jag tror att många kvinnor kan ha vilande minnesfragment från sina förändrade medvetandetillstånd i samband med förlossningar inom sig. Det kan vara en källa till styrka och glädje att få denna ”kvinnliga intuition” framlyft. och bekräftad.
Redan 1998 hade jag ett 350- sidigt manuskript, som jag inte lyckades finna bokförlag till. Jag orkade inte forcera allt motstånd och skriva om det, utan beslöt att vänta till efter pensioneringen, vilket är nu. Kanske kommer jag att skriva direkt för den amerikanska marknaden istället för den svenska .
Detta ovan omfattar halva min forskning. Den andra halvan handlar barnmorskor och om den bank av kvinnoerfarenhet av intuition och vishet som tycks ha varit levande hos kvinnor t o m vikingatiden.
De kvinnor som idag haft störst blodförluster vid förlossningen har ofta de djupaste upplevelserna. En del av dem får eftereffekter som ökad känslighet bl a i form av fördjupad intuition och telepatisk förmåga. Man kan gott föreställa sig att just dessa kvinnorna blev de bästa jordemödrarna, om de så ville. Tyvärr var det också sådana kvinnor som fick sätta livet till enligt 1200-talet svenska lagar och senare under häxprocesserna. I senare folktro är minnena utplånade och vidskepelse har ersatt denna kvinnokunskap.
Som religionshistoriker har jag kunnat visa på en del kunnande och tekniker som forna tiders jordemödrar hade. I de kristet ortodoxa länderna fanns inte dessa förföljelser och jag har där kunnat intervjua ryska povituhas, dvs synska barnmorskor samt knyta ihop detta med religionshistoriskt material från vikingatidens sägner.
Observera: jag säger inte att den tidens jordemödrar gav säkrare förlossningar än dagens medicinskt utbildade, men jag visar på att de hade tillgång till ett intuitivt kunnande som skulle kunna berika och komplettera (eller åtminstone ge en aha-upplevelse) till dagens barnmorskor och barnaföderskor.
Med bästa hälsningar!.
Tack Kersti för ditt svar och ett trevligt samtal igår. Jag blev väldigt nyfiken på den kunskap som ”sjunger fram” som du berättade om.
1980 gjorde jag för Stockholms Landsting två dokumentärfilmer om spädbarnsvård. Det mesta spelades in på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Där arbetade man intensivt med den personliga kontakten mellan nyfödd och mamma för att hantera depression (baby blues). Jag föreslog 2011 forskare på spädbarnsvård på Karolinska Institutet att man skulle kunna förebygga baby blues genom gradvis beröring av det kommande spädbarnets plagg mot moderns bröst och avhjälpa amningsdepression genom att bara låta barnet vila mot moderns bröst även då modern sov. Hypotesen utgick från att vid beröring utsöndras oxytocin hos modern med effekten att blodtryck och puls sänks till förmån för lugn. Forskare vid KI gav dock ingen återkoppling på det.
Det hade varit spännande att ta reda på vad om hade hänt mellan mödrar och barn om de hade testat ditt förslag. Det skulle även vara intressant att få reda på hur doftminnet skulle kunna hjälpa till att stärka relationen mellan mor och barn.
En kognitiv beteendeterapi skulle kunna bestå av att man använder alla slags sinnen för att häva en depression och närma sig en normaliserad barn-mamma relation. Här är barnets doft en viktig del i återknytandet. Såsom Kersti Wistrand visar inställer sig kring barnafödandet en särskild psykologisk dimension av intuitiv mottaglighet. Man kan ana att baby blues stänger av detta. Så hur man ska tränga igenom depressionen är ju omöjligt att veta men vore värt att undersöka med en metod som jag föreslagit. Att den kanske inte fungerar på alla men på några skulle ändå vara en framgång.
Jag tycker den här forskningen är lite revolution, tack för den. Hoppas det är en start för nytänkande om att människan är en flerdimensionelll varelse!
Hej äntligen kommer det forskning ang detta. Fick mitt första barn (av 3) 1982 víd Karolinska Sjukhuset. Det var en svår Prematur-förlossning, 2 månader för tidigt. Jag ville bort från smärtan som var outhärdlig, den var så intensiv att jag gick genom en tunnel. Jag såg ett ljus och visste att min Morfar var där längst fram i tunneln. Då var det en röst som frågade mig – vem som skulle ta hand om barnet som kom. När jag var vid medvetande igen skrek jag att jag ville inte. Det var alldeles tyst i rummet, 8st varav läkare Barnmorskor och sköterskor. En Läkare skrattade nervöst och sa- vi tappade bort dig för en liten stund. När själva förlossningen var över, hade jag tappat en hel del blod. lyckligtvis hade de ej min blodgrupp, så jag fick som tur var inte ngt sådant. Sedan sövdes jag för att jag hade gått sönder inuti……………………………30år senare börjar händelser komma i dagens ljus. Kan det ha varit en föreberedelse i mitt liv???????????+
Hej Inger!
Tack för din berättelse!
Om du vill berätta mer eller bara tala om sådana här upplevelser, är du välkommen att kontakta mig via redaktionen: klicka på kontakt högst upp på sidan.
Den första kvinnan jag intervjuade var 1981 och den sista var 1994.
Det slog mig tidigt att det i allmänhet var kvinnor som fött sina barn 10-30 år tidigare som kontaktade mig. Jag funderade över detta och kom fram till att dessa upplevelser var svåra att tala om. Dels var de okända, dels tog det troligtvis väldigt många år att bearbeta vad man varit med om och integrera det i det dagliga livet. När man försökte berätta för personalen eller maken, ville dessa oftast inte lyssna och det blev då svårare för barnaföderskan. Jag skrev om det i den engelska artikeln. Jag vet att det för många kan vara svårt att läsa en så lång engelsk text och jag kommer därför att översätta den till svenska inom kort.
Goda hälsningar till dig!
Bra att sånt här lyfts fram! Över huvud taget behövs det att många fler kvinnliga perspektiv och upplevelser kommer fram i rampljuset.
En reflektion: är det bara i samband med negativa händelser under förlossningar som det sker paranormala/transpersonalla ”saker”? Kan man säga att det finns en specifik koppling till det faktum att det är just en förlossning eller är fenomenen mer kopplade till blodförluster, start smärta osv?
Linda
Jag har varit med om en ”nära döden upplevelse” under en förlossning mitt yngsta barn. När jag ” kom tillbaka” sade jag till barnmorskan och övriga i rummet att – jag tror jag dog. Men ingen ville tala om detta med mig efteråt utan jag fick höra att det var min hjärna som spelade mig ett spratt…./J