23 juli, 2017

Sameblod – en gripande och viktig film


Ljusen har tänt upp salongen och jag ser rakt framför mig medan publiken långsamt börjar att samla sig, resa sig upp och ta på sig ytterkläderna.

TEXT: RAPHAEL MABO

Salongens varma ljus är i bjärt kontrast till filmens blåare, kallare tonskala och jag känner mig blå och sorgsen inuti efter en resa i nästan två timmar av förtryck och rasism, förmedlad genom huvudpersonen Elle-Marjas känslostarka berättelse, både som ung tonåring på 1930-talet och som åldrande pensionär 50 år senare.

Sydsamiska Elle-Marja (Lene Cecilia Sparrok) går i internatskola med sin syster Njenna (Mia Erika Sparrok) där hon tvingas tala svenska och där jojk är förbjudet. De unga icke-samiska männen i det lilla samhället hånar och trakasserar henne, de säger att samer luktar illa. Elle-Marja försöker att tvätta bort den påstådda same-lukten i sjön. En forskare från Uppsala (Anders Berg) mäter de samiska skolbarnens skallar, näsor och de tvingas klä av sig nakna för att bli fotograferade. När grundskolan är slut vill Elle-Marja till Uppsala och studera vidare, men lärarinnan (Hanna Alström) säger att samerna har för små hjärnor för att studera och klara sig i stan. Elle-Marja reagerar genom att avsäga sig sitt samiska arv och försöka bli ”svensk”.

Gripande genom måttfullhet

Den här berättelsen griper tag i mig som betraktare. Skådespelarna är utmärkta, dialogen sparsam, scenerna och tempot långsamt, det prisbelönta fotot av Sophia Olsson är både vackert och stämningsfyllt. Originalmusiken av Kristian Eidnes Andersen, som tidigare bland annat har jobbat med filmskaparen Lars von Trier, är melankolisk, kylig och sparsamt använd. Varje scen är känslostark och genom Elle-Marjas sammanbitna ansikte och fåordighet förstår vi hennes lidande. Den här filmen låter känslorna finnas där, i ögonens blickar och i det som inte sägs förmedlas mycket. Regissören och manusförfattaren Amanda Kernell litar på styrkan i berättelsen och i scenerna i sig själva utan att försöka förstärka genom extra effekter, som allt som oftast snarare brukar förstöra mer än det ger i traditionell Hollywood film.

Förtryck och rasism skapar djupa sår
Huvudpersonen Elle-Marjas förnekelse av sin samiska bakgrund blir en överlevnadsstrategi för henne i ett samhälle som ser ner på hennes kultur och där samer inte har samma tillträde och rättigheter till det svenska samhället som majoritetsbefolkningen. Filmen illustrerar hur förtryck, diskriminering och rasism skapar djupa sår i människors själar, det är en illustration av vansinnet i att ett lands majoritetsbefolkning ser ner på andra kulturer, livsstilar och språk. Sveriges koloniala historia där samerna sågs som mindre värda och mindre utvecklade än den svenska majoritetskulturen, är historiska fakta som behöver lyftas fram och medvetandegöras för att skapa läkning och upprättelse för de samiska folken.


Jag ser även filmen som en inbjudan till en diskussion om hur majoritetskulturen i Sverige behandlar människor med andra kulturella bakgrunder, inte bara samerna som fortfarande är förtryckta och exotiserade i Sverige, utan även andra folkgrupper som också upplever förtryck och nedvärdering som flyktingar och invandrare.

En djupare existentiell diskussion om människan

Filmen kan även användas som utgångspunkt för en djupare existentiell diskussion om vad det är att vara en människa och människans plats i världen. Samerna uppe på fjället som lever sitt liv bland naturens djur och bor i kåtan med den värmande elden i mitten, utgör en stark kontrast till stadsmänniskans liv med stora hus, stort möblemang och prydnadsporslin och ett materiellt överdåd. I filmen blir kontrasten tydlig när Elle-Marja har med sig en bakelse från stadens konditor till sin samiska familj, och familjen förundras över att bakelsen har så mycket grädde. Gräddbakelsen blir som en symbol för det moderna livets överflöd i kontrast till det naturnära livets måttfullhet och anpassning efter vad naturen ger.

Jag tycker att alla borde se den här filmen, för att få en djupare förståelse för vad förtryck och diskriminering kan göra med den som blir utsatt för det. Den här filmen ser jag som ett starkt inlägg i debatten för det mångkulturella samhället där vi respekterar varandra oavsett etnisk, kulturell och religiös bakgrund istället för att söka tvinga in människor i en monokultur och därmed ge upp sig själva.

Raphael Mabo
Skribent och coach med fil. kand. i etnologi

Fakta om filmen
Namn: Sameblod
Längd: 1 timme, 50 minuter
Regissör och manusförfattare: Amanda Kernell
Producent: Lars G Lindström
Produktion: Bautafilm AB och Nordisk Film Production AB tillsammans med SVT och DigiPilot.
Distribution: Nordisk Film AB

About Raphael Mabo

Fil. kand. i Etnologi
Verksam som skribent och coach med utbildning i Zen.

Comments

  1. Håkan Anderberg says:

    Skolorna skulle genast ta upp filmen och också skapa diskussionsgrupper så vi kan komma tillrätta med vårt arv. Samtidigt kan vi då komma in på diskussioner om hur världen ser och och vad humanismen innebär. Tyskland har haft detta som obligatoriskt ämne i skolorna sedan 60-talet då det blev besvärliga frågor från barnen till föräldrarna om hur de kunde bli nazister eller blunda för hur vissa grupper blev sedda och behandlade … I Tyskland har man diskussioner varje vecka från 7-8 klass och hela vägen genom universitetsutbildningar etc. Mycket uppbyggande för alla … Jag har nyligen återvänt efter en 9 år lång resa och de mest öppna människor jag träffade var tyskarna …

Kommentera

%d bloggare gillar detta: