28 juni, 2017

Nybildade ord – språkets utveckling eller inveckling

Börje Peratt under intervju Foto: Ritva Peratt

Här på Humanism & Kunskap har många artiklar kommit att handla inte bara om ords betydelse utan även om avsiktlig förvrängning av ords betydelser. [Inveckling betyder trassla till eller konstra till och har möjligen ett ursprung i det nederländska inwikkelen]

När jag läste pedagogik på Stockholms Universitet för länge sedan kom vi att diskutera centrala begrepp. Och vi kunde ha olika uppfattningar. En lärare sade då att ”var och en får lägga sin betydelse i orden”. Jag protesterade och menade att det var vetenskapens uppgift att klargöra och definiera centrala begrepp. Om man sedan valde att frångå en definition var det skribentens uppgift att klargöra skillnaderna. Även nybildade ord som berikar språket måste förklaras.

Då jag saknat ord som täcker en viss betydelse har jag ibland helt oavsiktligt kommit på ett ord och numera så ser jag det oftast som spännande då det visar sig att det inte finns i språket. Naturligtvis kan det ta en stund att få det erkänt. Det kan också göra det svårt för läsaren.

Det finns också ett annat problem som då myndigheter vill frångå ett ord som pekar på kontroversiella värderingar eller beslut och därför väljer att mörka genom att konstruera nya administrativa begrepp. Rättsprofessorn Lotta Vahlne Westerhäll kallar det kamouflagespråk. ”Utförsäkring” döps om till ”rehabiliteringskedja”.

Vår första kulturminister, Bengt Göransson har i en artikel Nyspråkets ”kvalité” redogjort för denna problematik. Han skrev också för några år sedan en krönika:

Att uppmärksamt följa det offentliga språket – eller kanske hellre ospråket – är ett bra sätt att bereda sig för motstånd mot ett smygande förmynderskap

Detta slags förmynderskap är naturligtvis en anledning till att förhålla sig kritisk till nybildade ord. Men vi får årligen nya ord och det har även blivit så att de nyskapade ord som fångar upp tidens fenomen kan erkännas och fogas till i språket då alltfler brukar dem. Här är årets nya ord.

Mina egna bidrag visar sig ibland inte vara mina även om utgångspunkten var ett sökande efter ett begrepp som då inte var känt. ”Antihumanism” är ett sådant ord.

Nedan en artikel på min huvudblogg:  ”Att skapa nya ord” från 2015 som återpubliceras här:

Att skapa nya ord

Helandevård”, ett begrepp som jag utgick från redan fanns men som visade sig vara nyskapat. Det har blivit några sådana nymyntade ord genom åren.

Min hustru Ritva som korrar mina böcker och viktigare artiklar sade tidigare, att ”det här ordet” finns inte i ordlistan. Jag kunde då hävda att det gör det visst. I min värld var ordet självklart.

Genom åren har det sedan förändrats till att ”nu har du hittat på ett nytt ord igen”.  Eftersom hon tidigare överbevisat mig så är jag inte lika säker längre och efter lite undersökning så visar det sig oftast att hon har rätt. Ja hitintills har hon alltid haft rätt. Jag har då letat upp möjlig etablerad synonym men ibland har den nya termen fått stå kvar.

På senare år har jag också medvetet skapat nytt ord då det befintliga har varit för torftigt, krångligt eller mångstavigt, ett sådant ord är pseudiker som ersättning för pseudoskeptiker. Naturligtvis är det för att utmana de som utger sig för att vara ”skeptiker” men som i själva verket förnekar alla fakta som inte stämmer med egna förutfattade meningar och fördomar (Professor Marcello Truzzis förklaring). Jag tycker det kan ursäkta att pseudiker inte är så vackert och lättuttalat.

Ett annat begrepp är emologi. Eftersom emotioner har begränsats inom den akademiska världen och sällan syns inom forskningen, inte ens inom psykologi, vill jag betona dess likvärdighet.

Emotion + Logik = Hjärta-Hjärna, Känsla-Tanke = EMOLOGI

Jag har även drömt om ord som visar sig inte finnas i lexikon och ibland senare försökt ge dem en betydelse eller fånga upp vad drömmen ville säga. Ett sådant ord är succébo och det inspirerade till forskning och ledde till boken Succébo-fröet till framgång.

Så succébo är att leva med framgångsmedvetenhet och fiaskobo dess motsats.

Begreppet helandevård blev rubrik för en artikel om helhetssyn på vård.

Ämnet blev så inspirerande att det har lett till flera artiklar och ett förslag till ett seminarium som även lett till en programförklaring för Helandevård.

I mitt forskningsprojekt om ”Medvetandets Uppkomst” problematiserade jag ett fenomen som handlar om hur det kan finnas ett vaket psyke medan kroppen ligger i koma. Det resulterade i begreppet ”Oberoende medvetande”.

Det ligger en oerhörd kraft i ord.

Börje Peratt

Välkommen till min mediala värld

About Börje Peratt

Börje Peratt, filmare, författare, journalist, musikskapare, bildmakare, beteendevetare och forskar - "Om medvetandets uppkomst".

Comments

  1. Metaforen och metonymin är ingenting annat än de resurser som vi använder vid skapande av ord och uttryck

    Orden i ett språk återanvänds i nya situationer och ger upphov till nya ord. När något nytt uppstår och någon försöker nämna det, använder hen ord och semantiska element som använts tidigare om något som kan ha en viss likhet eller samröre med det som åsyftas nu. Ordbildningens och ordvalets fenomen kallas metafor eller metonymi. Alla tror sig veta vad en metafor är, men kunskapen är bristfällig.
    Om metonymin, som är en viktigare semantisk resurs, (lika viktigt eller viktigare än metaforen) känner man till väldigt lite. Skolans undervisning är väldigt dålig härvidlag.

    Själva ordet ”metafor” är metaforiskt valt. Ty ”meta-föré ” på grekiska är det samma som ”trans-ferens” eller ”över-föring” på svenska. Ordet förekommer i grekisk vokabulär på bankerna (överföring av pengar) eller i trans-port-företag, som ”för över” möbler eller annat.
    Den semantiska roten ”föra” finns således kvar i flera europeiska språk, eftersom grekiskan (liksom latinet) är gamla språk som förser oss med semantiska konstruktioner.
    Etymologier visar oss hur gamla semantiska strukturer (ord eller morfem) använts för att åstadkomma nya ord. Hans Larsson tyckte att ”det vore mycket vunnet om barnen i skolan lärde sig om etymologier”. Det skulle göra oss medvetna om hur och varför våra ord har uppstått.

    Ordet ”be-grepp” har naturligtvis med greppet att göra och utgör en jämförande metafor mellan det vi gör med händerna och det vi gör med tanken. Där ser man emellertid hur etymologier kan vilseleda och få oss också att förvränga vår kunskap.
    Ordet ”begrepp” behandlar således kunskapen som något man ”om-famnar”. Men man kan lika bra (eller bättre) uppfatta ord och begrepp som ett sätt att genom-skåda, ut-peka, eller be-lysa något. (Vi säger faktiskt att en diskurs ”belyser” (”för-klarar”) en fråga eller ett problem).

    Etymologiska samband mellan orden hjälper oss att förstå det som menas, men kan också vilseleda. Diskursivt eller poetiskt är metaforen ofta en visuellt förknippad benämning, men man har (felaktigt) kommit att tycka att seendet är vårt främsta kunskapsorgan.
    Uppkomsten av alfabetet och skriften bidrog till att betrakta ”seendet” som en metafor för ”förståelse”, T o m ordet ”idé” härstammar då från ”uideo”. Det viktigaste kunskapsorganet är emellertid hörseln och det metaforiska fenomenet har redan sin början i de två eller tre centrala konsonanter (rötter eller morfem) som skapar orden. Ta till exempel kombinationen SKP (eller SPK) som har med ”seende” att göra och ger upphov till många ord: ”inSPeKtör, horoSKoP, aSPeKt, biSKoP, proSPeKt. Konsonantbildningen SKT åsyftar också seende i semantiskt sammanhang (SiKTe, inSiKT, åSiKT, beSiKTning)
    Konsonanterna i en etymologisk utveckling kan bytas mot närliggande ljud. P går att byta mot B, K mot G, T mot D. Staden Åbo heter TuRKu på finska, som är samma ord som ToRG på svenska. Det svenska ordet ToMTe är detsama som spanskans DueNDe (tmt = dnd). Det är lätt att se kopplingar mellan olika språk genom de centrala konsonanterna i deras benämning.

    Det är i det fonetiska morfem-bildande som metaforen har sitt ursprung (vilket har ignorerats av alla forskare och böcker om Metaforen). Det är lätt att förstå hur orden som bygger på roten ST väcker en association till sådant som är orörligt; STå, poST, baSTa!, måSTe, beSTämt. Stadsnamnet ”STockholm” refererade till den STaket som skyddade Mälaren mot intrång, Och ord som MiNne och MoNuMeNt (två gånger i samma ord) associeras lätt med vår MeNtala förmåga.
    Att  ordet ”hjärta” (Herz på tyska) har en etymologisk koppling (HRZ = HRT) till latinet ”CoRDis” (KRD) förklarar också hur det latinska ordet ”credo” och dess härledningar i vårt moderna språk, typ ”KReDit”, uppstod. Därmed inte sagt att det inte förekommer liknande morfem (av ren tillfällighet) som inte bygger på samma grundbetydelse. Det är dock intressant att  gissa och undersöka samband mellan ord i olika språk. Att t.ex. lägga märke till att engelskans TiReD och svenskans TRöTt har samma fonetiska grund är intressant.  Grekiskans aPoTeK, spanskans BoDeGa och svenskans BuTiK, bildas också på samma semantiska grund.

    Metaforen är således mycket mer än ”bildliga” samband mellan orden. Det handlar om återanvändning av fonematiska och morfematiska element i semantiska likhetskonstruktioner. Vad metonymin anbelangar är den (trots att den blivit ganska okänd) mycket viktigare i språkbruket, eftersom det bygger inte på likheter utan på associationer som får oss att ibland bli semantiskt vilseledda och lurade.

    Om detta, som borde ha sysselsatt språk- och retoriklärare i mycket större utsträckning, krävs en mycket ingående text än denna. Jag hoppas kunna någon gång bidra till att fylla luckan.

    José L Ramírez dec.2015 . 

    REFLEKTERANDE TILLÄGG:

    När jag nu läser ovanstående skrift lägger jag märke till (med hjälp av en kommentar från en vän) att jag faller i fällan och använder mig av metaforer som har med seendet att göra, för att tala om hur man ”bildar” ord. Orden skapades från början genom gehör. De ”konstrueras”, ”bildas” egentligen inte annat än i skriftspråket. Ordet ReTorik” uppstod i grekiskan före skriftsspråket, som fonetiskt härmande benämning av det som människan gör, när de talar. Nietsche förstod detta, när han inleder en av sina skrifter med orden ”Retorik är språket”. Att man sedan gjort Retoriken till ”konsten att ”över-tyga” är som att sätta en ”burka” på vårt tänkande huvud. Och då brukar jag det synliga metaforen, inte den fonetiska. Poesin och narrativt uttryckssätt har påverkats mycket just av seendet. Men att göra seendey som metaforens ursprung är somm att ”ställa kärran framför vagnen”, för att använda just en litterär (och lite rar) synlig beskrivning).
    Först när handen och ögat (och därmed skriften) tog makten över språket, fick man tala om ”bildning” och om ”åter-spegling” med tanke på orden. Och, på samma sätt som ögat tog makten över språket från dess egentliga ägare (dvs. hörseln och stämman) fick handen oss att tala om ”konstruktioner” .

    Det går inte att tala, att skapa nya ord och uttryck, utan att använda sig av imitationer som, (till en början) var ljudgrundade Detta tills seendet, och därmed bilderna, fick dominansen i våra liv. Jag hade länge reflekterat över skillnaden i språkförvärvningsförmåga mellan en döv och en blind från födelsen. Att hörseln torde vara mer grundläggande än seendet har alltid varit min övertygelse. För ett halvt år sedan fann jag samma uppfattning bekräftad i en text av Hannah Arendt. Hon gör dessutom en väldigt intressant iakttagelse: Aristoteles — som i sin lilla skrift som heter De Sensu (”Om sinnena”) deklarerat att hörseln är mer grundläggande för kunskaps-utvecklingen än synen och känseln – begick motsägelsen (i sin filosofiska kunskapsteoretiska utveckling) att betrakta seendet som det viktigaste.
    I ord som ”insikt” eller frågor som ”ser du inte?” och t.o.m. i ord som ”teori” (bildat från ”orao” som handlar om ögonens betraktelse) är ”seendet” det dominerande etymologiska element.
    Att vår vokabulära utvecklng haft seendet som grund, har fått oss att uppfatta metaforen just som en återgivning av synliga element. Det är inte fel att låta metaforiska uttryck (särskilt i litteraturen) härstamma från synliga upplevelser och episoder, men detta är en sekundär användning. I själva ordbildningen måste man ha klar för sig att metaforerna är, från början, fonetiska återgivanden. Att ignorera detta och den fonetiskt återgivande grund i vår ordbildning, har dessutom skapat en total okunnighet om metonymin, en trop som är av större retorisk betydelse än metaforen i ordbildning och språkbruket.

    (Det går inte att använda kursivstil och andra grafiska resurser i denna sida) – Texten är ett utkast som jag håller på att se över.

    • Stort tack för denna utbildande och utvecklande text om språkets uppbyggnad och hörselsinnets betydelse för att ta till sig och förstå språk./Börje

Kommentera

%d bloggare gillar detta: