21 november, 2017

”Jag är Skandinavia” – teater om samekvinnor

uppenbarelse
Det nya året brukar inledas med festligheter och glitter i form av nyårsrevyer och -farser. Kersti Wistrand var själv på en lite annorlunda föreställning den 3 januari i vikingamuseet i Gamla Uppsala, där Teater Oland hade premiär på en föreställning med samiskt-uppländskt innehåll.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Vikingamuseet i Gamla Uppsala. Vi sitter på träbänkar placerade i avsatser likt en grekisk amfiteater i miniatyr. Nedanför oss den lilla scenen med några grå renskinn utlagda direkt på trätiljorna och bakom scenen stora glasfönster som vetter rätt ut mot de snöklädda vikingahögarna. Det börjar skymma och plötsligt dyker en energisk och vig kvinnogestalt upp utanför fönsterväggen. Hon skidar ihärdigt iförd en färggrann folkdräkt och bär ett fång långa träribbor. Plötsligt stannar hon upp och börjar föra samman plankorna till en symbolisk kåta.

Dörren in till scenen öppnas. Kvinnan kommer in och presenterar sig nu som skidgudinnan Skade, som berättar sin mytologiska historia. Hon gestaltas av skådespelerskan och manusförfattarinnan HildeMarie Farstad (till höger på fotot ovan), som även spelar övriga huvudroller, bl.a. de två samiska kvinnorna från Sápmi som båda tog sig ned till södra Sverige på skidor för att framföra sina ärenden hos biskopar och kungligheter. Den ena på 1300-talet; den andra under 1800-talet.

Ensemblen består i övrigt av systern SiljeHelene Farstad (till vänster på fotot ovan) samt sångaren, musikern och teaterledaren Cariola Rosdotter Eriksson, under föreställningen klädd i sin samiska gällivaredräkt. Hon är barnbarn i tolfte generationen till den förste samen som prästvigdes i Svenska kyrkan och f.ö. känd för att ha framfört fredsjojken vid påvens besök i november. LÄNK

Cairola Rosdotter Eriksson, Foto Kerst Wistrand

Cariola Rosdotter Eriksson. Foto: Kersti Wistrand

HildeMarie Farstad (född 1983) är inte same själv, men mycket intresserad av historia och i synnerhet de samiska kvinnornas historia. Hon är född i Norge, men uppvuxen i Sverige, där hon gick ut teaterhögskolan i Luleå 2007. Idag bor hon med sin familj i Alunda utanför Uppsala. Hon har insett värdet i att levandegöra fascinerande delar av vår historia inför publik och har idogt fått fram materialet till denna föreställning från historiska källor och nutida böcker och skrivit ihop manuset på ledig tid mellan förlossningar och blöjbyten.

Själva starten till det hela började med att Uppsala kommun sökte konstprojekt om historiska kvinnor i Uppsala. Då hade HildeMarie Farstad redan funnit samekvinnan Margareta som kallades helgonet från Lappmarken. Hon föddes  liksom den heliga Birgitta under 1300-talet och hade liknande upplevelser som henne. Denna Margareta åkte skidor hela vägen till Uppsala för att få missionstillstånd av ärkebiskopen. Hela Sverige norr om Uppsala tillhörde nämligen Uppsala stift. HildeMarie ansökte, projektet blev antaget och den 3 januari var det alltså premiär.

Nu sitter vi där och låter oss imponeras av pjäsens innehåll och framförande. De två systrarna antar rollerna som de nutida ”systrarna Laponiae”. De flätar varandras midjelånga mörka hår på samiskt vis, talar om kulturell tillhörighet och berättar om tre samiska kvinnor från olika epoker. Föreställningen ställer frågor om kulturell identitet och söker samband mellan de samiska och nordiska folken under historisk tid. Under en timmes tid får vi inblick i både det historiska och det samiska och bjuds både på berättelser, trummande, jojkar och akrobatik, där HildeMarie Farstad står på huvudet och sjunger Ave Maria.

År 1389 började Margareta, ”Helgonet från Lappmarken” sin skidfärd från Åsele lappmark mot Uppsala för att besöka ärkebiskopen och få tillstånd att missionera i sin sameby, men denne sände henne vidare till hennes namne unionsdrottningen Margareta i Lund. Vi får höra ett långt svar från drottningen och det imponerar att höra detta läsas upp utantill av HildeMarie Farstad. På hemvägen besökte nämligen Margareta Vadstena kloster där en avskrift av brevet finns bevarat. I sanning en driftig kvinna! LÄNK

1863–64 genomförs en liknande skidtur av Maria Magdalena Mathsdotter från Vilhelmina sameby
, eftersom hon vill starta skolor för samebarnen. Hon blir mottagen av kungaparet i Stockholm och uppehåller sig några dagar i Uppsala på hemvägen. Från denna tid finns bevarade journalfilmer samt tidningsurklipp ur Uppsalatidningen 3 mars 1864. Allt visas i taket ovan scenen.

Den sista historiska samekvinnan som presenteras är en 213 cm lång samekvinna från Malå. Hon visades under 1800-talet upp på tivoli i hela Europa.

”Jag vill förmedla att historien är spännande och alls inte dammig. Den är mycket mer spännande än påhittade fiktiva berättelser. Det är den verkliga historien som jag vill ge till andra”

säger HildeMarie Farstad i en intervju. Jag håller med henne. Vad är en nyårsfars i jämförelse med hennes historiska pjäs, med ett sådant unikt och intressant innehåll! LÄNK

HildeMarie har även skrivit pjäsen ”Skade den glade”, en barnföreställning där hon är ensam på scenen och framför historien om de fyra kvinnorna. Här är det frågan om en fysisk berättarteater med dockor, vilket ger spänning och skratt för barnen.

Jag önskar Teater Oland en god framtid med många föreställningar runt om i Sverige! Och skriv gärna fler historiska pjäser – jag kommer gärna och lyssnar!

Kersti Wistrand

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: