Värdlandsavtalet i skenet av Aniara

I år är det 60 år sedan nobelpristagaren Harry Martinsons stora rymdepos ”Aniara” låg på bokhandelsdisken för första gången. Det är också 30 år sedan Olof Palme mördades. På hans minnesdag den 28 februari publicerade kabinettsekreterare Pierre Schori en debattartikel i DN innehållande en kraftfull protest mot värdlandsavtalet, där han gav röst åt både Olof Palmes och Harry Martinsons kamp för en kärnvapenfri värld.

TEXT av KERSTI WISTRAND

Bakgrund till värdlandsavtalet
I slutet av juni 2014, mitt i valruschen, beslöt sig hastigt den dåvarande borgerliga regeringen att inleda förhandlingar om samförståndsstödavtal och värdlandsstöd med Nato. Detta utan vare sig offentlig säkerhetspolitisk analys eller konsekvensanalys för att ta reda på vilka följder detta skulle kunna få för Sveriges utrikespolitiska situation i fredstid i Östersjöområdet eller hur den skulle kunna påverka i en konfliktsituation. Ingen demokratisk process hade heller ägt rum. Detta är den viktigaste försvars- och säkerhetspolitiska frågan på flera generationer och ett stort kliv mot Nato skedde – utan öppen politisk debatt. Redan 4 september 2014 undertecknades avtalet av överbefälhavare Sverker Göranson vid Natos toppmöte i Wales. LÄNK

Man har ensidigt lyssnat till USA/Nato och tror sig förbättra förutsättningarna att både ta emot och ge stöd i händelse av krig eller kris genom att gå med i Nato. Enligt den amerikanska tankesmedjan Rand, som har presenterat ett tänkbart krigsscenario om Sovjet angriper Baltikum, förutsätter emellertid Nato att svenska flygbaser och svenskt luftrum då utnyttjas för Natos försvar (1).

Senare i vår ska den rödgröna regeringen formellt lägga fram lagrådsremissen angående värdlandsavtalet för omröstning och godkännande i riksdagen. Försvarsminister Peter Hultqvist (s) säger: ” Svenskt territorium är svensk försvarsmakts ansvar. Det krävs alltid en inbjudan från svensk sida. Hur vi gör i en krissituation är någonting man får avgöra då. Det beror på vilka scenarion som gäller.” (1)

I en tillbakablick nämner Pierre Schori även Harry Martinson som för 60 år sedan publicerade sin undergångsskildring om rymdskeppet Aniara med 8 000 överlevande på väg till Mars från den strålningsskadade Jorden:

”Harry Martinsons ångest drevs av det kalla krigets kapprustning och den allt påtagligare miljöförstörelsen. Martinsson ville frammana medvetenhet om `medansvar och skuld för det som genom oss sker i världen´. Alla måste inse vad som sker när förstörelsen släpps lös´. Annars blir människan på jorden, `klenoden i vårt solsystem´, sin egen bödel, `askans konung´”.

Pierre Schori avslutar sin debattartikel med följande ord:

”Värdlandsavtalet markerar inte klart för ”oinskränkt kärnvapenfrihet” och bryter därför mot den svenska nedrustnings- och avspänningspolitiken. I Harry Martinsons och Olof Palmes anda samt för nutida och framtida generationers säkerhet, bör Sverige tillkännage att vi aldrig kommer att ge tillstånd för någon utomstående makt att använda vårt lands territorium och resurser för fientliga eller hotfulla handlingar riktade mot andra länder eller tillåta införandet av kärnvapen eller andra massförstörelsevapen på vårt territorium”.

Rymdeposet Aniara

Harry Martinsons mästerverk Aniara kom till 1953 – 56 och publicerades 13 oktober 1956. Runt om i världen pågick hot och ömsesidig tävlan mellan stormakterna med mängder av massförstörelsevapen och atombombssprängningar (många hemliga) sedan 1945. Även vätebombssprängningar hade ägt rum. Allt med ett förödande resultat. (Jag har tidigare skrivit flera artiklar om detta maktspel: LÄNK )

De avancerade naturvetenskapliga och tekniska erövringarna möjliggjorde människans egen utplåning inom loppet av några minuter. Skräcken för total ödeläggelse gick hand i hand med allt det mänskligheten åstadkommit.

Det är inte märkligt att en kreativ och känslig konstnärssjäl fångar upp vad som sker inte endast på det materiella planet utan även på den kollektiva omedvetna nivån. En av dem är utan tvekan Harry Martinson (1904 -1978), en av samtidens största diktare, som från att ha varit en ”grästuvans poet” började skriva ”science fictionpoesi”.

”Aniara” är alltså Harry Martinson stora diktsvit, omfattande 103 sånger, om ett rymdskepp på väg mot Mars. Jorden, ”Doris”, har strålskadats av kärnvapenkrig och är omöjlig att bebo. Åttio tusen människor befinner sig ombord i flykt från jorden. Den jättelika farkosten, gondoldern Aniara, stävar genom de allt tunnare himlasfärerna. Man förlorar så småningom kontakten med den svårt skadade planeten Jorden.

Det som en gång gjorde livet värt att leva där på Jorden, har lagrats i minnen och strålar fram på bildskärmar. Det mest avancerade och överindividuella minnet är Miman,  den tänkande maskinen, som i bildsviter visar bilder från ”Doris dalar” och rymden och dess fjärran himlakroppar:

”Vår trogna Mima
gör allt hon kan och söker, söker, söker.
Och hennes elektronverk fångar in,
elektronlinserna ger grundrapport
till väljarcellerna och fokusverken samlar.
—
indifferenta tredje vebens tacis
och bild och ljud går framflyttandet
ur rika flöden” (sång 6)

Miman kommer att få betydelse nästan som en gudinna och man knäböjer till slut framför henne. En man kallad Mimaroben sköter om henne och är också dikteposets berättare.
Handlingen utspelas hela tiden inne i gondoldern Aniara, där man håller humöret uppe i dess olika jättesalar och ser fram emot en lycklig landning på en annan planet i sinom tid. Daisy Doody underhåller och vrider sig i dansen ”yurg” och talar Dorisburgslang. Hon står för sensualism och älskog, som håller cynismen och tomheten borta. Människorna söker också tröst i frosseri, religion, filosofi och sina minnen, som de delger varandra. Här som i vilket samhälle som helst förkommer även maktmissbruk. Goldolderns despotiske befälhavare, Chefone, fängslar dem som talar om sina misstankar om hur illa ställt det faktiskt är.

En ofta citerad bild av Aniaras belägenhet är denna jämförelse av rymdskeppet med ”en liten blåsa i Guds andes glas” (ur sång 13):

”O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.”

Till en början går färden bra, men så tvingas man väja för en okänd asteroid och hamnar ur kurs. Än värre blir det. Katastrofen infinner sig då  Miman förmedlar jordens slutliga förstörelse på sina bildskärmar:

”Hon hade hört dem (stenarna) ropa
i Doris fjärran dal
Hon hade sett granitens vita gråt
när sten och malm förgasats till ett dis
Hon hade rörts av dessa stenars kval.”

Några dagar senare meddelar Miman att hon drabbats likt ”jordens stenar” och inte orkar med människorna och deras handlingar längre: ”Ett blixtblått sken, ett muller dånande likt åskdån i Doris dalar…” . Miman bländas och får störningar och dör i rymdens Aniara: ” Hur svårt det är att söndersprängas”. Detta inträffar i den 28:e sången.

Elva jordeår har nu passerat och en tid av bittraste elände följer. Man börjar inse mänsklighetens högmod:

” Många tycker redan att vi lider
ett rättvist straff
där vi mot Lyran skrider,
ty vi har själv med rymdens hårda lag,
oss själv stängt inne i den sarkofag,
där vi vår levande begravning fira
tills allt vårt högmod lägger ned sin spira.
Om tusen eller myriader år skall någon fjärran sol
ta fatt en mal som flyger in mot henne
som mot lampan
en gång i höstens tid
i Doris dal.”

Till och med den maktlystne Chefone slocknar sakta ner: ” Jag vill ej leva här … nu är det slut.” Ansvarsmännen dör den ena efter den andre.

Under det tjugonde året av rymdfärden hamnar Aniara i en meteoritskur och förlorar manöverförmågan helt. Farkosten omsveps av en dimma, som börjar glöda på femte dagen. En regnbågsskimrande slöja breder ut sig runt gondoldern. Plötsligt sker ett motstånd och Aniaras främre parti drabbas av ett fyrverkeri av glödande partiklar. Farkosten vränger och skakar. Panik och fasa bryter ut. Man tror på undergång och död. Så plötsligt är det över och Aniara fortsätter men är nu helt manövringsoduglig och hundra tusen stjärnor syns igen utanför gongoldern, som fortsätter oskadd med oförminskad hastighet och ut ur solsystemet och in i det okända. Handlingen övergå nu till att beskriva besättningens och passagerarnas reaktioner och existentiella tankar när de sakta inser att ingen räddning längre är möjlig. Det enda som återstår är en tillvaro ombord på gondoldern så länge förråden finns kvar. Och sedan?
Då tjugofyra jordeår passerat finns inget liv kvar ombord och Aniara stävar livlös vidare ”mot Lyrans stjärnbild i 15 000 år”.

Här kan du lyssna på radioteater om Aniara Aniara – radioteater 7 juni 2015.
Flera teater- liksom operauppsättningar har gjorts med diktverket som underlag, den första 1959. Ett seriemagasin var också på gång under 2015.

Mina reflektioner
När man läser Aniara idag kan man inte låta bli att häpnas över Martinsons framställning av Aniara som ett minnesskepp och beskrivning av bl.a. Miman, superdatorn/TV:n, som ännu inte var uppfunnen i början av 50-talet. Har han en prekognitiv förmåga? En mängd virtuella uppfinningar och logostiksystem, låt vara inte existerande, nämns också. Det är imponerande, men så hade Harry Martinson ett stort naturvetenskapligt intresse. Själv identifierar han sig med Mimaroben, berättarrösten, som sköter den kvinnliga minnesdatorn Miman. Miman kan sägas stå för det kreativa flödet/dikten som ser, känner och förmedlar och som på ett djupare plan är förenat med livets källa där vi alla hör samman i en mystisk enhet. Martinson påtar sig därmed inte uppfinnarens/skaparens roll utan snarare den vises roll som vill förmedla hur det går när människosläktet enbart lyssnar till sin hjärnas tankealster och materialismen, får hybris och förnekar/förringar kärleken och empatin. En ödesdiger väg som enbart leder till fasa och undergång.
-Vakna innan det är för sent! manar oss Harry Martinson än idag.

Ännu 60 år efter sin tillkomst fängslar Aniara oss. Dess innehåll är just nu tyvärr lika aktuellt som under den tid den skrevs ned och den ger fortfarande tyngd åt vår samtida politiska debatt. Inte är det väl dess scenario vi vill ha?
Pierre Schori uppmanar oss att höja våra röster, protestera och påverka våra politiker de få månader som är kvar tills omröstningen i riksdagen. Riksdagen bör rösta nej och ställa sig bakom i återkallandet av värdlandsavtalet med Nato medan tid är!

Kersti Wistrand

Referens:
1) http://www.dn.se/nyheter/sverige/natoflyg-till-svenska-baser-vid-rysk-attack-1/
2) Läs även http://www.svenskafreds.se/vardslandsavtalet