3 december, 2016

Kuba i stöpsleven – intryck från Havanna

Gycklare på styltor i Havanna 29.12.15

Vår medlem Jens Jerndal har varit i Havanna och delar med sig av sina intryck och reflektioner här.

TEXT och FOTO av JENS JERNDAL

Att komma till Kubas huvudstad Havanna från 2015 års Västeuropa är en på många sätt omskakande och osannolik upplevelse.

Det gamla centrala Havana sjuder och jäser av aktivitet, av mänskliga känslor och behov. Men kanske mest påtagligt av sång, musik och skratt, av en okuvlig anda att sätta sig över allt som brister och felar, alla problem och umbäranden som 57 år av ”revolutionär” regim hopat över den oändligt tålmodiga – eller effektivt kuvade – befolkningen.

Något som imponerar på en svensk är de nära relationerna man ofta ser mellan grannar, som delar med sig till varandra av sina nylagade maträtter, eller när de får tag i något speciellt gott i den statliga butiken, eller när de får mat över. Många gånger bor de så tätt i det gamla Havanna att de inte kan undgå att dagligen se och höra varandra. Man har svårt tänka sig att det blir mycket kvar av ”privatlivets helgd”. Nära goda relationer mellan människor verkar vara regel.

För övrigt bor man till stor del på gatan i centrala Havanna, och de flesta bostäder i gatuplanet har dörrar och fönster vitt öppna, så att man ser rakt in i deras vardagsrum, där familjer och vänner sitter och ser på TV, lyssnar på musik eller pratar med varandra och äter för öppen ridå.

Jag hade turen bli bjuden att bo hos en jämnårig kuban, som jag blev god vän med när vi båda var diplomater i Köpenhamn under 1960-talet. Efter att ha lämnat diplomatin har han spelat en viktig roll i det kubanska kulturlivet som författare, redaktör och lärare i orientaliska kulturer och språk, och omger sig fortfarande med unga studerande som söker hans råd och hjälp. Bland annat har han i många år haft öppet hus alla måndagskvällar för fria intellektuella diskussioner om allt mellan himmel och jord, inklusive politik, låt vara i tuktade eller lätt förklädda former. Genom honom träffade jag andra intellektuella kubaner i olika åldrar, som uppvisade en imponerande nivå av medvetenhet, kunskaper och engagemang trots begränsad tillgång till nyheter utifrån.

Förutom de olika statliga TV-och radiokanalerna finns egentligen bara en dagstidning, nämligen Centralkomittén för Kubas kommunistpartis officiella tidning, som nog är den minsta dagstidning jag läst någon gång. Den heter GranMa efter den mexikanska båt som kommit att bli en symbol för revolutionen, sedan den förde Fidel Castro och hans 82 man starka grupp jämte vapen från Mexico till Kuba, för att påbörja revolutionen i november 1956.

Fasad 1 Centrala Havanna Jan 2016

Förutom den otroliga bristen på underhåll av byggnader och hem, både utvändigt och invändigt, kan man inte undgå att chockeras av frånvaron av vad vi i Sverige skulle anse som ett minimum av renlighet. Förklaringen – som för mig inte känns helt övertygande – är bristen på pengar som gör att man inte kan importera de material och redskap man behöver för underhåll och rengöring. Dammsugare tycks t.ex. inte förekomma i några privata hem, utan man reder sig med en gammal sliten sopkvast. Och inte heller tycks man bry sig om att skura golven med vatten och såpa eller andra rengöringsmedel, med resultat att golven, och i synnerhet hörnen, uppvisar ingrodda lager av vad som verkar vara sekelgammal smuts. En orsak kan vara att det ofta är brist på vatten i de kommunala vattenledningarna.

Trots detta tycks många uppnå imponerande hög ålder med bibehållen vigör. Jag har fått intrycket att det värsta hälsoproblemet här, liksom i USA och stora delar av västvärlden, är diabetes med följdsjukdomar på grund av den höga konsumtionen av snabba kolhydrater. Dieten består till stor del av vitt bröd och ris, och en av kubanernas svagheter och tröstemedel är sötsaker och starkt sötade drycker.

Hittills har landet förskonats från MacDonalds, Dunkin Donuts och ”äkta” CocaCola. Däremot har man en egen industri som har monopol på alla läskedrycker – varibland en Cola-imitation – och buteljerat vatten. Kranvattnet är givetvis dödligt om det inte först kokas och filtreras.

Min vittre väns trerumsvåning högst upp i ett hundraårigt hus ger en svensk intrycket av extrem slum på en nivå som inte skådats i Sverige sedan 1800-talet. Men här tycks detta ses som normalt, åtminstone i Centrala Havanna, där de flesta husen är mellan 100 och 150 år gamla och ser ut att aldrig ha vare sig reparerats eller målats sedan 1959, och kanske inte sedan de byggdes.

Kubas värsta tid var början av 1990-talet, när Sovjetunionen kollapsade och handelsutbytet med kommunistblocket avbröts. Idag är situationen något bättre, men fortfarande sämre än före Sovjetunionens upplösning, trots att turismen nu, sedan flera decennier, utgör en viktig inkomstkälla för landet. Om man frågar vart pengarna från turismen tar vägen, så får man svaret att ingen vet, men att befolkningen i allmänhet inte märker någon förbättring. Min egen teori är att turistpengar gått till de fleråriga restaurationerna och ombyggnaderna av en rad nationella monument såsom den rikt skulpterade Stora Teatern, Capitolium och Konstmuseet. Och de som direkt och privat tillhandahåller turisttjänster har givetvis sett en stor förbättring, eftersom vad en turist ser som dricks för en enda service här kan motsvara flera dagars normal löneinkomst. Och priset för en enda natt i ett privat hem motsvarar en normal månadsinkomst.

Stora Teatern i Havanna

Stora Teatern i Havanna

Jag missade tyvärr den stora invigningen av Stora Teatern den 2 januari som bestod av en akt ur vardera av baletterna Giselle, Svansjön och Coppelia. Föreställningen var nämligen förbehållen särskilt inbjudna honoratiores. Den första föreställningen för allmänheten några dagar senare var redan slutsåld när jag anmälde mitt intresse, och sedan lämnade jag Havanna. Däremot fick jag se delar av föreställningen på TV. Teatern har fått namnet Alicia-Alonso-teatern efter den världsberömda kubanska ballerinan och koreografen med samma namn. Hon var närvarande vid invigningen fast hon är praktiskt taget blind, och hjälptes fram att mottaga publikens hyllning. Hon var aktiv som balettens chef till för fem år sedan och hade firat sin 94-årsdag den 21 december, knappt två veckor före nyinvigningen av teatern. Kubas nationella balett har länge haft rykte om sig att vara en av världens främsta. För något år sedan fick den avstå sin briljante unge premiärdansör Osiel Gounod till Den Norske Opera & Balett, och för inte så länge sedan fick vi se honom intervjuad på TV av Skavlan.

Bortser man från de nyrestaurerade nationalmonumenten och nivån på utbildning, kultur och medicin, och i stället ser till hur folket i allmänhet lever i Havanna, så får man intrycket av att befinna sig i ett fattigt afrikanskt land för 50 år sedan. Enligt kubanerna själva tjänar ingen avlönad person i detta land tillräckligt för att kunna överleva på lönen, och att jämföra sig med ens de lägst avlönade i Europa och USA är en orealistisk dröm. En dag observerade jag hos min vän två tända gaslågor på spisen utan något kokkärl på, och jag nämnde det i tanken att han bara glömt stänga av dem. Svaret blev att gasen var billig, medan tändstickor var dyra och svåra att få tag i. Därför lät man gasen brinna för att spara på tändstickorna!

Flera av mina kubanska talesmän påpekar att Kuba är det i särklass dyraste landet i världen, om man ser till proportionen mellan inkomster och prisnivå. Samtidigt undrar man varför de t.ex. importerar yoghurts och torrmjölk från Europa och småkakor från Chile, de senare fulla av hälsovådliga ingredienser, när de kunde tillverka allt sådant själva mycket billigare och hälsosammare med inhemska naturliga ingredienser. Av outgrundlig anledning tycks den kubanska mejerinäringen vara så gott som obefintlig, vilket gör alla mejeriprodukter dyra och svåråtkomliga. Den mjölk som finns är torrmjölk från Tyskland.

Enda lagliga möjligheten att bryta sig ur denna generella fattigdom är att driva någon form av tillåten kommersiell verksamhet, och i centrala Havanna vimlar det nu av skyltar som visar att man hyr ut ett eller flera rum i sina bostäder till turister för 25 euros om dagen. Och de fylls lätt och snabbt under turistsäsongerna. Jag ville inte utnyttja min väns gästfrihet för länge, så efter 5 dagar beslöt jag flytta till ett av dessa privata turistboenden. Innan jag var nöjd fick jag bese fyra stycken rum, alla på tredje våningen med jobbiga trappor utan hiss, och varje vånings takhöjd mellan 4 och 5 meter.

Det boende jag till slut valde var hos ett mycket sympatiskt pensionerat gift par av universitetslärare, som kunde unna sig en helt annan standard än min gamle vän, tack vare att de hyrde ut två rum i sin våning för 25 euros om dagen pr rum. Men jag fick också veta att de tillsammans uppbär c:a 250 kronor i månaden i statlig pension som universitetsprofessorer med doktorsgrad! Min väns kommentar var, på tal om hans egen pension, att den inte ens räckte till mat åt hans hund, för att inte tala om mat åt honom själv.

Min vän är sedan något år nästan blind efter en allvarlig ögoninfektion. Och det är endast tack vare ett kulturellt konsultuppdrag från en utländsk ambassad som han fått råd att anställa en 74-årig mulattkvinna, sångerska med fyra barn, ett antal barnbarn och en växande skara barnbarnsbarn, att sköta hans hushåll på halvtid, för vilket hon uppbär den furstliga lönen av 270 kr i månaden. Det märkliga är att hon är full av energi och livsglädje, och beter sig – och behandlas – som en kär familjemedlem. Man märker inget klass- eller rasmedvetande, eller skillnad mellan chef och anställd. Och hon sjunger gärna i arbetet. Vissa kvällar uppträder och sjunger hon på en liten kvarterskrog, som det finns så många av här, där levande musik ingår i den dagliga menyn. Hennes man är musiker och spelar i ett band på olika lokaler, bl.a. något av turisthotellen.

Emellertid sätter den ekonomiska misären och arbetsförhållandena, med sin enhetliga minimilön åt alla statsanställda sin prägel på humöret hos de arbetande, och glädjen och sången lyser ofta högröstat med sin frånvaro bland expediter, taxiförare, tjänstemän (som ofta är kvinnor) och lågavlönade byråkrater. Och ”systemet” innebär att de allra flesta är statsanställda, då så gott som all industri och handel är statlig, liksom förstås alla sociala och kulturella funktioner.

Felix Fuentes framför Gran Teatro i Havanna 29.12.15

En 26-årig exceptionellt begåvad, kunnig och andligt orienterad universitetsstuderande jag träffade i min gamle diplomatkollegas hem, sammanfattade den kubanska mentaliteten så här: De flesta ungdomar vill bara lämna Kuba och emigrera till USA eller vilket annat land som helst. Vad beträffar Kuba har de gripits av ett slags defaitism. Det faller ingen in att man skulle kunna göra något för att ändra på förhållandena där. Min 26-årige talesman förklarade att han själv däremot inte kunde tänka sig att överge sitt land, utan i stället vill arbeta på en förbättring av situationen hemma. Hur det skall gå till är dock en öppen fråga, eftersom ingen opposition tillåts, och t o.m. helt andliga och opolitiska diskussionsklubbar eller andra föreningar utsätts för närgånget intresse från regeringen, inklusive infiltrering av representanter för säkerhetspolisen.

Och ändå finner man en vitt utbredd intensiv fosterlandskärlek bland flertalet av de kubaner jag talat med, som gör att de hellre stannar och lider än försöker emigrera.

Vad som tydligt framkommer nu kring årsskiftet är ett tvekande försök till optimism, där man frågar om det nya året ändå inte till slut skall kunna medföra en förbättring, sedan USA i somras öppnade en ambassad i landet efter 57 år utan diplomatiska förbindelser, och Obama de första dagarna av det nya året tillkännagivit att han kommer att besöka Kuba i mars i år. USA upprätthåller dock fortfarande sin handelsblockad. När jag uttryckte åsikten att detta föreföll ologiskt fick jag förklaringen att öppnandet av en ambassad är ett exekutivt beslut, som kan tas av presidenten och State Department, medan handelsblockaden grundar sig på lagstiftning av kongressen och kräver en längre och mer invecklad procedur för att ändras.

Det skall också framhållas, att en viss försiktig öppning utåt ägt rum sedan Raoul Castro tog över statsstyret från sin bror Fidel. Han har t.o.m. i offentliga tal medgivit att man begått misstag under de många åren sedan revolutionen. Ett tydligt bevis för denna öppning, som inger de flesta kubaner förhoppningar för framtiden, är den nyöppnade amerikanska ambassaden.

Något jag inte riktigt begriper är hur USA har kunnat behålla en militärbas i Guantanamo på Kubas sydspets under hela tiden sedan revolutionen, och samtidigt inta en så fientlig inställning och samtidigt varken förmå erövra, slå ut eller kontrollera landet. Guantanamo är en relativt betydande stad, och den lokala befolkningen sägs ha dagliga relationer med den amerikanska basen, Bland annat arbetar många av dem som bor i området för amerikanarna. Alltså tydligen ingen ogenomtränglig ”berlinmur” som man kunde ha väntat sig.

JJ´s första cykeltaxitur i Havanna 29.12.15

När jag en kväll tog en vanlig cykeltaxi av typ indisk ricksha i Havanna, kom jag i en livlig konversation med pedaltramparen, som undrade om jag trodde att det skulle bli någon bättring under det nya året, nu när jänkarna hade öppnat en ambassad i Havanna. Det visade sig att han, 39 år med både barn och barnbarn, var utbildad fysioterapeut, men tjänar mer på att trampa cykeltaxi än som fast avlönad fysioterapeut, där lönen var knappt 250 kr i månaden och hans chef förklarades vara något så förhatligt att det inte går att översätta till svenska. Och det trots att hans ricksha-service inte är en dyr exotisk turistservice som förekommer i vissa städer i USA och trampas av studenter, utan en av de vanligaste privata transportmöjligheterna i innerstan med turisttariffer mellan 20 och 50 svenska kronor pr resa.

Annars är nog det av lokalbefolkningen mest använda transportmedlet inom stan taxibilar som fungerar som bussar med fasta körsträckor och som kan stoppas var som helst utefter rutten. De tar fem passagerare, två fram och tre bak, och det fasta priset, oavsett hur långt man följer med, är drygt 4 svenska kronor pr person. Vad som är gemensamt för dessa buss-taxis är att bilarna i genomsnitt är 40 år gamla och ger intrycket av att stå i begrepp att upplösas i sina få skramlande beståndsdelar vilket ögonblick som helst.

En av de bilar jag åkte i saknade allt som en vanlig gammaldags instrumentbräda förmodas ha, och framdörren vid passagerarplatsen gick inte att stänga utan speciella tricks. Typiskt stinker de av bensin eller avgaser. Stötdämpare är ett sedan årtionden okänt begrepp utom i de mycket få nyare bilar som trots allt förekommer, men knappast någonsin kör taxi. Den mest härdade av svenska bilinspektörer skulle svimma om han fick se en av dessa bilar, medan en mindre härdad förmodligen skulle avlida direkt av chocken. Säkerhetsbälten??? – Du talar science fiction! – Att de överhuvudtaget rullar, är ett mirakel. Jag talar här inte om de vidmakthållna och välpolerade amerikanska cabrioléerna i grälla färger från 1950 och 60-talen, som man erbjuder turister att ta en stadsrundtur I, till internationella priser.

Enstaka personer med speciella arbeten eller förbindelser har haft begränsad tillgång till Internet sedan början av 2000-talet, men för andra är det fortfarande mycket komplicerat och osäkert i vilken utsträckning man kan få sådan tillgång. Wifi finns bara på de största och dyraste hotellen och i ett par snäva zoner i huvudstaden, och för att kunna koppla upp sig måste man betala för ID och lösenord, som bara gäller en bestämd tid, vanligen en timma.

På hotellen kostar en timmas uppkoppling mellan 30 och 50 kr., vilket gör det ouppnåeligt för vanliga lönearbetande kubaner. Men därtill är systemet sådant att uppkopplings”korten” snabbt tar slut på hotellen och inte blir tillgängliga igen förrän nästa dag. Detta hände mig på flera hotell i rad vid 20-tiden på kvällen. Därtill hade jag flera problem med uppkopplingen på hotellet Habana Libre, det landmärke som just hade invigts som Habana Hilton 1959, när Batista flydde och Castro tog över.

Jag bodde själv på Habana Libre år 1990, när jag besökte Havanna för en internationell alternativmedicinsk kongress. Det var just vid den mest kritiska tiden då Sovjetunionen upplöstes. Köerna till matställena var långa, och de sista fick ofta gå hungriga därifrån efter en eller flera timmars köande. Lyckligtvis fick vi utländska kongressdeltagare förtur, så vi slapp gå hungriga till sängs.

Hotellet fungerade förstås uruselt, då inga reservdelar kunde uppbringas, så allt som gick sönder förblev oanvändbart. Dammsugarna t.ex. fungerade inte, om man någonsin lärt sig använda dem, vilket är tvivelaktigt. Här gäller som sagt fortfarande att vispa runt smutsen med en gammaldags sopkvast.

En hastig blick på hissarna i Hotel Habana Libre idag ger vid handen att läget inte förändrats särskilt dramatiskt sedan 1990. Hotellet är över 25 våningar högt och har sex hissar, varav naturligtvis högst hälften fungerar. Avsnitt av hissområdet är övertäckt av klumpiga masonitliknande sjok med några titthål, genom vilka man anar hissschakt och outgrundliga hissmekanismer. Flertalet av de lampor som borde visa om de fungerande hissarna är på väg upp eller ner är trasiga med glaset borta. Man får intrycket att om något här går sönder, så är det sönder. Ingen tycks riktigt bry sig, eller också saknas både material och viljan att åtgärda det. Trots att hotellet används av kända internationella researrangörer.

I bjärt kontrast till hotellens tillstånd och servicenivå, har man satt rumspriser som konkurrerar med Ritz i London och Grand Hotell i Stockholm. Visserligen är de priser jag refererar till s.k. rack rates, eller published rates, dvs. de oficiella prestigepriser som man begär av dem som kommer in från gatan eller som beställer direkt. Min erfarenhet säger mig att ytterst få, om någon, faktiskt betalar dessa officiella priser. Om man bokar genom Internet eller resebyråer brukar man kunna få ”deep discounts” på kanske 50% eller i viss fall t.o.m. 70%. Annars kan jag inte föreställa mig hur man kan fylla dessa hotell till de priserna. I varje fall inte med återvändande gäster.

Hotel de Inglaterra är ett smått legendariskt hotell i klassisk engelsk kolonialstil men dekorerat med arabiskinspirerad andalusisk keramik, som ligger vid Parque Central. Det är granne med den till sitt 100-årsjubileum just nyinvigda magnifika Stora Teatern, färdigbyggd 1915, som i sin tur ligger intill det ännu magnifikare Capitolium, parlamentsbyggnaden från 1929. Som namnet anger är denna byggnad kopierad efter sin namne i Washington, men har sedan revolutionen 1959 varit säte för Ministeriet för Vetenskap, Teknik och Miljö. Den befinner sig nu i slutskedet av en flerårig, åtminstone utåt imponerande välgjord restauration, och avsikten är att det kubanska enpartiparlamentet skall få flytta in i Capitolium.

Hotell de Inglaterras terrass är alltid smockfull av turister och ledsagande kubaner, medan den sobra matsalen är betydligt glesare befolkad. En kväll gick jag dit för att ansluta mig till Internet så att jag skulle kunna läsa och besvara mina emails. Eftersom det var middagsdags och jag var hungrig, beslöt jag passa på att äta något på samma gång. Jag frågade kyparen om det fanns Internet i matsalen. Han hänvisade mig till den intilliggande cafeterian och förklarade att jag måste köpa ett kort för internetaccess i hotellreceptionen. Jag hade turen att det inte var en oändlig kö i receptionen, men turen försvann snabbt, när jag fick svaret att korten var slut och det skulle inte bli några fler kort förrän nästa dag. Samma svar fick jag någon dag senare vid lunchdags och samma svar på ett annat närliggande känt och dyrt hotell.

Efter att ha ätit, med exceptionellt lång väntetid för varje rätt, bad jag om notan. Den tog ännu mycket längre tid än maten, och när jag frågade varför den dröjde så länge fick jag svaret att det var för att kassörskan hade kallats till köket för att lösa något problem, och medan hon var borta kunde man inte producera någon faktura. I matsalen var bara tre bord upptagna.

Gatuscen i Havanna 29 dec. 2015

När jag så äntligen fått betala, ville jag besöka toaletten, innan jag gav mig ut igen den kubanska huvudstadens vimmel. Efter att ha frågat mig fram blev jag dirigerad runt receptionsdisken in i en lång korridor i vars slut en liten klunga kvinnor köade. Jag såg dörren till damtoaletten men ingen herrtoalett. Något konfunderad gick jag tillbaka i tron att herrtoaletten fanns någon annanstans, men jag fann ingen. Det började bli kritiskt. Jag hade sett en dörr utan skylt och tänkte att jag måste ha missat den rätta dörren, så jag gick tillbaka igen. Jag fann då att dörren till herrtoaletten blockerats av en stor planta som skymde den och bakom plantan kunde man skönja en skylt som förkunnade: ”Stängd för reparation”. Det var ju inte särskilt hjälpsamt, men i det ögonblicket kom en man förbi i samma ärende som jag själv och jag frågade honom. Han hade då på något sätt fått veta att alla, oavsett kön, fick samsas om samma kö till damtoaletten, och turligt nog hade kön vid det laget försvunnit, så både han och jag lyckades uträtta våra ärenden i de två enda toalettbåsen som fungerade inne på damtoaletten. Av totalt tre bås, var ett avstängt på grund av reparation.

Det är f.ö. nästan otänkbart att allting fungerar i en kubansk toalett, oavsett prisnivån. Eller för den delen i vilken kubansk inrättning som helst. Några pappershanddukar fanns förstås inte. Och det vanligaste är att toalettpappret också är slut. För ovanlighetens skull fanns denna gång heller ingen överdrivet vänlig modersgestalt som delade ut papper mot betalning.

Det otroligt pampiga konstmuseet på andra sidan centralparken – en gigantisk praktbyggnad från 1920-talet, vars yttre fått favören att bli perfekt helrenoverat – var stängt tills vidare på grund av problem med luftkonditioneringen. Ingen information om när man förväntade sig att kunna öppna museet på nytt.

Museet för kubansk konst var dock öppet och bjuder på en del av intresse. Där finns toaletter för allmänheten på alla våningsplan och de var inte de värsta jag sett, men det fanns inget vatten i kranarna. Detta avhjälptes av en överdrivet vänlig dam vid varje toalett, som i utbyte mot en lämplig slant tillhandahöll flytande tvål (diskmedel) samt vatten i flaskor att tvätta händerna med, förutom portionerat papper för dem som så önskade.

Något jag inte haft klart för mig, är hur Kuba fungerade som en integrerad del av Sovjetimperiet ända tills detta kollapsade, och hur kubanska intellektuella och vetenskapare ofta studerade och doktorerade i öststater som Polen och Bulgarien, men även i Vietnam och Kina, förutom själva Sovjetunionen förstås. De har alltså haft en helt annan referensram än vi i väst, som sällan fick veta vad som skedde bakom järnridån, och då i synnerhet på det kulturella och vetenskapliga området.

I Kuba är man speciellt stolt över sin fria hälsovård och sin fria undervisning. Vad beträffar hälsovård anser sig Kuba vara ett av de mest avancerade länderna i världen, och läkare är en av landets främsta exportartiklar. Huvuddelen av de arvoden sämre ställda länder får betala för den medicinska sakkunskapen från Kuba går förstås till staten, medan läkarna själva får nöja sig med den av staten fastställda nationella lönen.

Efter 10 dagar i Havanna ville jag tillbringa de sista fyra dagarna av min vistelse på stranden i Varadero dit mitt flyg med Thomas Cook i Vingresors regi gick, och varifrån jag måste flyga tillbaka till Kastrup. Döm om min häpnad när jag fick veta att samtliga turisthotell i Varadero var överfulla. Inte en enda sängplats stod att uppbringa. Min hyresvärdinna försökte hjälpa, då hon hade kontakt med flera av de privata uthyrarna i Varadero. Men icke. Svaret blev att det var så fullt att många turister måste sova ute i parken under övervakning av polisen. Man föreslog mig då att i stället fara till den mindre stranden Guanabo mycket närmare Havanna, och där fick jag napp hos en av min hyresvärdinnas kontakter.

Guanabo är också en turistort, men långt ifrån lika populär och betydande som Varadero, och i Guanabo hamnade jag hos ett annat äldre par, denna gång utan akademisk bakgrund, som efter pensioneringen för några år sedan beslöt att inreda en turistlägenhet i sin lilla villa på en ganska stor tomt ett par kvarter från stranden. Frun i huset, som givit namn åt rörelsen, Casa Lidia, är trots sin ålder och flera stora kirurgiska ingrepp för inte så länge sedan, full av aktivitet och entusiasm. Hon talar om att bygga till sitt hus på höjden för att få fler rum att hyra ut, och hon talar om att öppna en restaurang. Men hon har inte pengar till det – ännu. Hon hoppas på lotteriet.

Lidia är ett gott exempel på Kubas avancerade fria sjukvård. För några år sedan diagnosticerades hon med en stor tumör i bukområdet, som opererades bort och lyckligtvis befanns vara godartad. Hon hade vidare svåra problem med båda knäna, som var utslitna och gav henne svåra smärtor. Hon berättade stolt att hon för det behandlades med stamceller, som togs från henne själv och injicerades direkt i knäna, varefter hon nu är helt återställd och kan gå och springa i trappor som aldrig förr. Och givetvis utan att det kostade henne ett enda öre, eftersom all hälsovård i Kuba är helt gratis för kubanska medborgare. Jag är kanske illa underrättad om skolmedicinens triumfer hemmavid, men jag har inte hört om någon som behandlats med stamceller i Sverige för utslitna knän.

Som avslutning vill jag försöka mig på en översiktlig sammanfattning av vad jag uppfattar som väsentliga facetter i det kubanska kaleidoskopet, och se om de kan leda till några slutsatser eller lärdomar för oss svenskar.

kubanerna har på grund av sina levnadsomständigheter tvingats lära sig tolerans., solidaritet och samarbete i en omfattning som vi knappast ens kan föreställa oss i Sverige. På grund av den allmänna bristen på pengar och varor, och nivelleringen av inkomster, har pengar av nödvändighet kommit att spela en starkt underordnad roll, något som jag tror haft en välgörande inverkan på relationerna mellan människorna.

Någon rasism ser inte ut att förekomma överhuvudtaget, på någon nivå. Däremot har jag hört kommenteras att varken afrikansk-ättade personer eller kvinnor (!) hittills beklätt någon av de högsta posterna inom politiken, och i det nuvarande militära systemet inte heller ser ut att någonsin komma att göra det.

Vad beträffar sexuell jämlikhet gör Raul Castros dotter Mariela Castro sedan många år en aktiv och väl publicerad insats genom Cenesex, Kubas centrum för sexualupplysning. Trots motstånd från den katolska kyrkan och inbitna traditionalister ute i landet har stora framsteg gjorts, och man har genialt nog valt att fokusera på ”sexuell mångfald”, vilket gör att man i ett svep pläderar för alla människors rättigheter, inklusive transpersoners, utan att framhålla någon speciell grupp eller ställa de olika grupperna mot varandra.

Tack vare att undervisning och utbildning prioriterats och är gratis på alla nivåer, är bildningsnivån sannolikt en av de högsta i världen, tvärsigenom vad som i andra samhällen skulle anses som klasskillnader. Kulturutbudet är också stort och varierat, och inträdespriser till teatrar och konserter avpassade efter kubanska börsar. Detta innebär t.ex. att man ofta kan föra en ganska avancerad kulturell eller filosofisk diskussion med en industriarbetare, bussförare eller gatuarbetare, på ett sätt som är ovanligt i andra länder, inte minst i de s.k. högutvecklade länderna, där utbudet av antikulturella massmedia överväger.

Den höga nivån på hälsovården, och att den är helt gratis för alla medborgare, har jag redan nämnt. Och visst förekommer en del alternativmedicin med inspiration från Orienten och öststaterna, där den haft mycket större utrymme än i Västvärlden under det senaste seklet. Emellertid har även Kuba förförts av det Rockefellerska medicinska paradigmet, där materialism är det enda som anses ”vetenskapligt”. Därför är den berömda kubanska medicinen i huvudsak kopierad efter den nu internationella, högteknologiska och kemiska ”skolmedicin”, som Rockefeller Foundation skapade för 100 år sedan. Något som kom att kosta Venezuelas statsöverhuvud Hugo Chavez livet, då han dog i Havanna efter flera omgångar av ”ortodox” cancerbehandling med cellgift och strålning. Däremot har man inom Kuba hoppat över den Rockefellerska grundprincipen att medicin skall vara ett synnerligen lönsamt affärsmonopol.

Det materialistiska synsättet passar givetvis kommunismen, och på den punkten är kapitalism och kommunism ense. Båda handlar i grunden om kontroll av materiella resurser, och inget av systemen gynnar den enskilda människan.

Så nu återstår att se vad det amerikanska tövädret i förhållande till Kuba kan medföra. Att det blir stora förändringar verkar sannolikt. Fidel Castro sattes ju ur spel genom sjukdom för nu åtskilliga år sedan, och den nuvarande statschefen, hans yngre bror Raul, är redan 84 år gammal men fortfarande i mycket god form för sin ålder.

Det skall bli spännande att se vart det bär hän för Kuba under de närmaste åren. Förutom MacDonalds och Dunkin Donuts i vartannat gathörn av Havanna.

Jens Jerndal

Comments

  1. Hej Jens!

    Välkommen som skribent!
    Intressant att ta del av din reseskildring! Medan jag läste drog jag flera gånger paralleller till mina upplevelser av Sovjet-Ryssland-tiden i början av 90-talet: nedgångna byggnader, vägar och fordon, låga löner, brist på mat, mediciner och varor över huvud taget.

    Jag skrattade gott åt din komiska beskrivning av de gamla bilarna. Vore intressant att veta hur ofta trafikolyckor inträffar? Hur många skadade och döda? Nämndes medellivslängden?

    Bästa hälsningar!

Kommentera

%d bloggare gillar detta: