I juni 1946 föreslog president Truman en plan för kärnvapnens avskaffande i FN. USA skulle skrota sina resterande bomber om andra länder inte började bygga några. Sovjet ville emellertid först se att USA skrotat sitt lager, innan de skrev på och diskussionen pågick i månader inom FN.
TEXT av Kersti Wistrand
Bombens framtid kom att bestämmas av flera avgörande händelser. En sådan händelse var initiativet från en man vid namn Lewis L. Strauss, en politisk karriärist av stora mått. Redan 16 augusti 1945 fick president Trumans sekretariat ett brev från honom [1]. I brevet stod bl.a:
”Under de båda världskrigen förekom många beskjutningar av marinens fartyg… Detta leder mig till rådet att vi genast testar förmågan hos krigsfartyg av nuvarande design att motstå de krafter som alstras av den s.k. atombomben. Om inte ett sådant test görs kommer en massa löst prat att ske om att flottan är underlägsen i skuggan av detta nya vapen...”
Vem var Lewis L Strauss?
Få personer har haft sådant inflytande på utvecklingen av amerikanska kärnvapen som Lewis L Strauss (1896-1974). Han kom enligt de flesta analytiker att spela den mest väsentliga rollen av alla i skapandet av USA:s kärnvapenpolitik. [2]
Strauss var son i en judisk familj, som försörjde sig på grossisthandel med skor. Strauss stora intresse, som följde honom livet ut, var fysik, men familjen hade aldrig råd att sätta honom i högskola. Istället blev han sin fars bäste resande skogrossistförsäljare under tre år.
Som sekreterare till Herbert Hoover (senare republikansk president) under dennes tid som chef för livsmedelsverket i Belgien 1917, knöt Lewis L. Strauss viktiga politiska kontakter för framtiden. Väl hemkommen till USA började han arbeta med bankärenden i en investfirma och skapade sig snart en stor förmögenhet genom sin skicklighet att placera pengar i bl.a. Kodachrome och kirurgiska röntgenapparater. I samband med det senare stiftade han bekantskap med de ledande fysikerna som arbetade med kedjereaktioner hos atomer. Av dem fick han på ett tidigt stadium höra talas om möjligheten att tillverka en atombomb.
1941 blir Strauss inkallad inom flottan för att administrera ammunition. Han blir rådgivare och ledare för utvecklandet av en radar, vilket gör att president Truman utnämner honom till amiral i november 1945, utan att han någonsin behöver delta i strid. Lewis L Strauss kom att övertyga både president Truman och Eisenhower om en utbyggnad av kärnkraften, inklusive framställandet av en vätebomb. 1946 blir han delaktig i ACE, Atomic Energy Commission, där han får USA att utveckla ett system att mäta strålning i yttre rymden. På så vis skulle andra länders bombtester kunna upptäckas. Strauss sitter ordförande i ACE 1950 – 58, där han ser till att få ”atombombens fader” J.P. Oppenheimer, avsatt. Denne ingick tillsammans med general Groves i Manhattanprojektet. Under 1950 -53 är Strauss ekonomisk rådgivare till Rockerfellebröderna. President Eisenhower vill utnämna honom till USA:s handelsminister, men då senaten röstar nej, övergår han till privata affärer.
Upptrappning – Lewis L. Strauss får sin vilja igenom
President Truman lyssnade mer på Lewis L. Strauss än på ryssarna. Istället för att skrota kärnvapnen sattes ett jätteprojekt kallat ”Operation Crossroad” igång för att visa att marinens fartyg kunde överleva en bombattack. Dess ledare var Lewis L. Strauss. I projektet satsades 100 miljoner dollar, 42 000 man och 240 fartyg förutom målfartygen, som bestod av 90 beslagtagna japanska krigsfartyg och egna gamla uttjänta skepp. Tre bombdetonationer skulle äga rum vid lika många tillfällen i Bikiniatollen i Stilla havet: ett i luften över fartygen och två under vattnet. Den första juli 1946 kunde spelet börja. För det verkar ha varit ett spel, en tävlan och maktkamp mellan vuxna män, som på sätt och vis ännu inte var emotionellt vuxna. [3]
Och vad var det då för konkurrens och tävlan? Jo, en tävlan mellan marinen och luftstyrkorna om atombomben! Bomben var något att räkna med, ett ”winning weapon”, något som alla vapengrenar ville ha, även marinen. Bombplan skulle nu försöka sänka flottans uttjänta skepp; en tävling där Strauss i rollen som organisatör utmanade general Leslie Groves, ledaren av Manhattanprojektet som utvecklat atombomben. Strauss skulle minsann visa att flottan inte var föråldrad utan någonting att räkna med även i atomkrig! Han började med att avsätta sin ”rival”: det var marinen som skulle leda ”the Crossroads”, inte general Groves. Han tillsatte istället en lojal kollega, vice amiral W. H. P. Blandy.
I beskrivningar av Strauss framgår att han var mycket intelligent, uppfinningsrik, handlingskraftig och hade en stark integritet samt ville göra rätt för sig. Han tillhörde de konservativa bland republikanerna, var amerikansk patriot och misstänksam mot ateister. Därför var han också anti-kommunist. Han beskrivs som rigid, arrogant och kompromisslös. Han förenklade och såg gärna tillvaron i svart-vitt, enligt professor Pau som gjort en psykologisk analys av Strauss [2]. Vidare var han kompromisslös och fick på så vis många fiender.
I slutet av sitt liv blev han påkommen med att ha ljugit under ed, varför Senaten satte stopp för hans utnämning till handelsminister.
Strauss var med andra ord en tävlingsinriktad vinnartyp. Hårdför och målinriktad.
Operation ”Crossroad” som skådespel [3]
1 juli 1946 kunde alltså spelet börja för öppen ridå. Den första offentliga kärnvapenexplosionen någonsin skulle äga rum. Scenen var Stilla havet utanför Bikiniatollen. Befolkningen på ön Bikini evakuerades. På ”säker” plats tre mil bort satt publiken: politiker, militärer och inbjudna reportrar från olika länder. Pjäsen var tre akter lång och L.L. Strauss´ mål var att marinen skulle vinna en seger och han förväntade sig kraftiga applåder och ovationer bland amerikanska politiker och västeuropeiska tidningar. Förhoppningsvis skulle hans anseende stiga så stort att presidenten skulle tilldela honom en än högre post i samhället.
Akt 1: 90 uttjänta marinfartyg. Samma bomb som över Nagasaki uppbyggd med hjälp av plutonium, 20 kiloton trotyl. Obemannade B-17-plan fjärrstyrs in i svampmolnet för att göra mätningar.
Recension: Fiasko!
Publiken var besviken. De såg inte så mycket genom sina kikare. Besvikelse att inte se något bländande sken eller skepp som kastades upp i luften!
Akt 2 (tre veckor senare): atombomb detonerar under den uttjänta flottan. En enorm chockvåg likt en tsunami bildas under ytan. Under den första sekunden lyfts två miljoner ton vatten upp i luften. En pelare bildas med 800 meters diameter- och faller tillbaka! Runt omkring bildas en effekt liknande vattenånga vid ett vattenfall. En formation som helt innesluter målfartygen.
Recension: Publiken jublar
Åh, vilket skådespel! Radioreportrarna kommenterar som vore det ett stor sportsligt arrangemang! Hurra för duktige Strauss och vice amiral Blandy! Heja, heja USA! Tidningarna basunerar ut: fartygen har klarat sig! Den amerikanska marinen är något att räkna med!
De kritiska vetenskapsmännens varningar om att Stilla havet skulle kunna bli ”en häxbrygd stor nog för att förgifta hela USA:s försvarsmakt” hade inte vunnit gehör hos den styrande instansen. Amiralerna Strauss och Blandy, som hade vunnit seger även över kritikerna, kände en exalterad segeryra och inväntade nu tredje scenen.
Akt 3: Samma scen och skådespel som i akt 2. Delvis ny publik och samma jubel. Flottan klarar till stor del de två undervattenexplosionerna hyfsat: 75 oskadda fartyg och mindre än 20 som sjunkit!
Recension: Definitivt en seger
Inget annat land kan mäta sig med USA:s militära kapacitet! Den amerikanska framgångsandan finns där. Self-made man – bäst i världen! Den amerikanska framgångsandan bekräftad!
Efterspel: Amiral Strauss hade ännu ett triumfkort i rockärmen. Han ville nu bemanna alla de 75 oskadda fartygen och föra hem dem till USA. Tänk vilken seger det skulle vara! General Groves skulle falla i hans skugga!
De kritiska vetenskapsmännen är dock djupt förtvivlade. Fartygen är ytterligt radioaktiva efter den flodvåg som dränkt skeppen. Strålningen känns inte, luktar inte, smakar inte, men geigermätarna knattrar på högsta volym. Detta var inte förutsett! Man försöker sanera båtarna med havsvatten, men det går inte. Vattnet är och förblir radioaktivt. En av vetenskapsmännen, Dr Warren, försöker avblåsa operationen, men den kompromisslöse amiral Strauss försöker tillsammans med sin vice amiral Blandy ta sig förbi oppositionen och vägrar ge vika. De vill möta folkmassornas bifall och applåder vid hemkomsten med flottans fartyg. De vill få ytterligare en kick och bli höga av sin egen omnipotens.
Dr Warren fattar nu ett beslut. Han låter fånga en fisk i närheten av fartygen. Han vet att den är mycket radioaktiv. Och mycket riktigt! Han lägger den på en filmremsa i ett mörkrum och fisken framkallar filmen av sig själv. Ljuset beror på den radioaktiva strålningen!
Till slut låter vice amiral Blandy sig övertalas och avbryter operationen. 9 fartyg saneras och resten bogseras längre bort och sänks till havets botten. (Man kan fråga sig hur mycket denna radioaktivitet påverkat livet i havet inklusive korallreven.)
Den amerikanska slutliga recension av Skådespelet Operation Crossroad: Flygvapnet förblir den enda kärnvapenbärande försvarsgrenen. Bortkastade pengar! ”Världens första kärnvapenkatastrof”.
Vem var amiral Blandy?
William Henry Purnell Blandy (1890 – 1954) var vice amiral i amerikanska flottan under andra världskriget.(4) Han hade en lång karriär bakom sig och hade bl.a. deltagit i första världskriget. Han beskrivs som en ”old Gunnary type”, dvs. han tyckte om att elda på med stora skjutvapen och ville gärna förmå fartygen gå så nära fienden att man kunde ”se dem i vitögat” (eng.wikipedia). Strauss och Blandy var båda amiraler, kände varandra och kom säkert bra överens eftersom Strauss utsåg honom som ledare för marindelen av Operation Crossroads. Blandy bör med andra ord varit en person med samma anda som Strauss eftersom denne hade samarbetssvårigheter med oliktänkande.
Av kritiker beskylldes vice amiral Blandy för att vara en ”atomic playboy” (eng. wikipedia), vilket kan säga en hel del om hur han också kunde uppfattas: ännu en emotionellt omogen man som såg krig som ett äventyr och en tävlan. En längtan efter action och att själv vilja styra och bli applåderad.
Betrakta Blandys blick och minspel på denna youtubelänk, som visar delar av hans tal när han invigde Operation Crossword: YOUTUBE LÄNK
Visst ser han både okynnig och road ut när han ansvarslöst förklarar för den okunniga amerikanska allmänheten att det inte är förenat med minsta fara att utföra dessa atomsprängningar? Kanske också lite smickrad och självbelåten över få delta i maktspelet som ledare? Hur gammal är den grabb som tittar fram genom den vuxne mannens ansikte? Hans minspel står i bjärt kontrast till vad han säger. Så här lyder min översättning av Blandys tal:
”Bomben kommer inte att starta en kedjereaktion i vattnet och förgasa allt vatten och låta skeppen på alla oceaner falla ned på bottnen. Den kommer inte att blåsa ut bottnen på havet och låta allt vatten rinna ut genom ett hål. Den kommer inte att förstöra jordens gravitationskraft. Jag är inte en atombombs-playboy, som en av mina kritiker sagt om mig, jag är inte någon som låter dessa bomber tillfredsställa mina personliga infall...”
Bomben som sexsymbol
Konflikter, farliga situationer och internationell upprustning – för den emotionellt omogne mannen var det säkert något lockande, spännande och upphetsande med detta. Bomben omgavs av ett slags karisma, ansågs vara sexig: anspänning och så – eld! Påminde det inte om att kämpa, besegra och sedan få orgasm? Att besegra och lägga ned en kvinna för grabbiga män? Det tycks i alla fall ha varit en mer eller mindre medveten association i det hela. Sommaren 1946 presenterades en mycket liten sexig baddräkt på Franska rivieran. Dess namn var “bikini”, namngiven efter atollen i den första provsprängningen. 1951 utsågs Miss Atomic Bomb i en skönhetstävling.
Hösten 1946 – allmänheten får veta om strålningsskadorna
I augusti 1946, ett år efter atombombern i Hiroshima och Nagasaki, får den amerikanska allmänheten för första gången fakta om strålningsskadorna i Japan. Författaren John Hersey berättade om vad sex japaner varit med om under detonationen av bomben. En katolsk präst, en skräddares änka och några läkare; människor som genomsnittsamerikanen kunde identifiera sig med. Konsekvenserna blev oerhörda: folk skakades om, blev skrämda och började omvärdera atombomben. F.d. försvarsministern mötte reaktionerna i ett försvarstal för bomben: “Explains why we used The Atomic Bomb”. I talet ställde han bomben som ett alternativ mot en invasion av Japan, som ”skulle kunna döda en miljon unga amerikanska soldater”. Allt för att lugna allmänheten – för inte kan väl USA offra sina söner?
Men detta var inte sanningen. Det fanns alternativ både till bomben och en invasion. Det vet vi idag. Se förra artikeln Maktspelet kring atombomben.
.
Atombombstårtan
Operation Crossroads firades med tårtkalas på the Officer´s Club of the Army War Collage i Washington, D.C. kvällen den 5 nov 1946 (5). Tårtan var gjord i form av en atombomb. Detta klassiska foto från Washington Posts (och senare även tidskriften Life) framsida kom att spridas över hela världen med överrubriken “Salut för Bikini”. Det leende paret Blandy skär upp en tårtbit med admiral F. Lowry stående intill. Lägg märke till fru Blandys hatt! Fotot engagerade och berörde (5). Pastorn i den lokala Unitarian Church visade följande söndag upp fotot i sin kyrka och sade i sin predikan bl.a.:
“… Jag skyller inte på tidningen som tryckt texten eller på fotograferna som tagit den. Vad som fyller mig med bitterhet är att en sådan här händelse kan äga rum över huvudtaget. I artikeln står att tårtan är gjord av “angle food puffs”. Jag vet inte hur jag ska förmedla det jag känner kring detta. Jag bara hoppas vid Gud att detta foto och denna artikel inte är tryckt i Sovjet för att för ryssarna bekräfta allt det den sovjetiska regimen berättar för sitt folk om de degenererade amerikanarna som handskas med de mest grymma, syndfulla och revolutionerande vapen som världen någonsin skådat. Vad beträffar sjöofficerarna på fotot borde de be om förlåtelse inför marinen, som de tillhör, och inför det amerikanska folket. Ingen ursäkt är tillräcklig för att sudda ut vad detta innebär för världens folk.”
Den 17 november kommenterade ryska tidningar fotot. Många brev kom också från allmänheten.
Krigsindustrin hade kommit igång på allvar, nu för att stanna. Två år efter Crossroads provades en ny bomb över ön Eniwetok, “Project Sandstone”. Allmänheten fick inte närvara. En epok gick i graven och efter denna provsprängning övergick man till de första massproducerade kärnvapnen. Kärnvapenindustrin sköt fart och utvecklades i decennier till det kalla krigets slut. Den amerikanska kärnenergikommissionen, ACE, bildades och mycket riktigt! L.L. Strauss befordrades: han blev snart dess chef och kom så småningom att stå bakom vätebomben. Han kom att vinna sin seger över Groves och Oppenheimers atombomb och bli ledare för världens första vätebomb. “Jag kom, jag såg, jag segrade!” som Caesar sa.
I en senare artikel beskriver jag det kommande maktspelet mellan USA och Sovjet.
Kersti Wistrand
Källor:
1) Några brev från L.L. Strauss till president Truman finns på följande: Länk
2) Uppgifter om L.L. Strauss från “Jewish Generals and Admirals in America’s Military”: Länk , People and Events http://www.pbs/org/wgbh/amex/bomb/peopleevents/pandeAMEX70.html , http://www.sourcewatch.org/index.php/Lewis Lichtenstein Strauss , https://en.wikipedia.org/wiki/Lewis Strauss&prev=search
3) Nedanstående text bygger faktamässigt på TV1-programmet “Bomben som förändrade historien II” 7 aug 2015, som finns att se ytterligare 18 dagar: Länk
4) William Henry Purnell Blandy (1890 – 1954): Wikipedia
