”Jag är här som en soldat, som tillfälligt lämnat slagfältet för att förklara vad ett inbördeskrig innebär då det utförs av kvinnor! … Nu vill jag säga till er som tror att kvinnor inte kan lyckas: `Vi ger nu Englands regering dessa alternativ: antingen måste kvinnor bli dödade eller få rösträtt!” – Ur Emmeline Pankhursts (1858 -1928) tal ”Freedom or Death” 1913.
TEXT AV KERSTI WISTRAND
Jag har nyligen sett filmen ”Suffragetterna” i regi av Sarah Gavron. Manuset är skrivet av Abi Morgan och citatet ovan är inledningen på den engelska kvinnorättskämpen Emmeline Parkhursts berömda tal 1913. Filmen ger ingen allmän översikt över suffragetternas historia utan regissören har inriktat sig på att berätta vad som sker 1912-13 sett ur den trettioåriga kvinnan och modern Mauds perspektiv. Hon är anställd på ett tvätteri och lyssnar till talet ovan och dras till en början ofrivilligt in i suffragettrörelsen. Vi får följa henne under det trista och enformiga arbetet på tvätteriet och i den fattiga Londonförorten East End där hon bor. Vi får ta del av de konsekvenser hon möter som suffragett: hon mister make, son, hem och jobb, men upplever också vänskapen med andra kvinnor i kampen för rösträtt. Maud hamnar i fängelse, tvångsmatas, men vägrar ge upp.
När polischeften uppmanar henne att lägga av och hotar med att myndigheterna ska stoppa dem, svarar hon:
”Vad ska ni göra? Låsa in oss? Vi är halva befolkningen. Vi kommer att vinna! Vi ger aldrig upp kampen! Vi kommer att få rösträtt! ”
I slutet av filmen får vi vara med om hur suffragetten Emelie Davison kastar sig framför kungens häst under ett derby. Hennes avsikt är att hålla upp en paroll. Maud står bland åskådarna och ser det hela. Den kungliga hästen faller i loppet och väninnan omkommer. Denna händelse skapar äntligen den publicitet för kvinnornas rösträttskamp som tidigare misslyckats och Emelie Davison begravs som en hjälte.
De kvinnliga filmrollerna är många och det är uteslutande kvinnor bakom filmens tillblivelse. Filmen är producerad av Alison Owen och Faye Ward. Huvudrollerna innehas av Carey Mulligen (Maud) , Meryl Streep (Emmeline Pankhurst) samt Helena Bonham Carter (Edith Ellyn). Filmen hade premiär i oktober 2015.
Här kan du se en trailer om filmen: YOUTUBE
Men hur var det då med historiken för suffragettrörelsen? Det kan vara intressant att ta sig en titt på denna som ett komplement till filmen.
Bakgrunden
Suffragetterna har aldrig skymtat i den svenska kvinnohistorien på annat sätt än att suffragetten Sylvia Pankhurst inbjöds hålla föredrag i kvinnoorganisation FKPR i Göteborg 1913. Inga våldsamheter av detta slag förekom någonsin här hos oss. Men så hade vi i Sverige inte heller samma svårartade förhållanden som i England.
I slutet av 1700-talet började stora teknologiska och ekonomiska förändringar ta fart i England, den industriella revolutionens vagga. Importerad bomull satte fart på textilindustrin där kvinnor och barn sattes i arbete med att väva tyger och producera kläder i fabriker under svårartade förhållanden med långa arbetsdagar med smuts och farliga maskiner samt dåliga löner. När arbetsdagen var över fortsatte kvinnornas arbete i hemmen. De hade ingen egen talan utan skulle i allt lyda sina fäder, bröder och äkta män. Man levde trångt, många gånger med två familjer hopträngda på litet utrymme och sovplatser som man delade och sov skift i. Inflyttningen från landsbygden till fabrikerna i städernas utkanter var stor. I Liverpool fann man vid en folkräkning 1840 att 39 000 människor levde i källare. Många unga dog i tuberkolos och andra febersjukdomar. 1840 beräknades medellängden ha varit 17 år i Manchester, medan motsvarande siffra för lantarbetarna i England var 38 år och bland förmögen medelklass 52 år.
I filmen får vi alltså följa en kvinna, Maud, under åren 1912 – 1913. Hon arbetar långa dagar i ett tvätteri, där hon handtvättar och stryker tillsammans med många andra kvinnor och under mycket enkla förhållanden. Den manlige chefen tar sig rättigheter och har sexuella förhållanden med yngre kvinnor som han tvingar sig på. Det är bara att finna sig och tiga.
Maud började arbeta deltid vid åtta års ålder och heltid från tolv års ålder. Sent på kvällen går hon hem till make och femårig son där det traditionella hemarbetet tar vid.
Engelska kvinnor började under mitten av 1800-talet organisera sig för att få drägligare förhållanden. Den första föreningen för kvinnlig rösträtt bildades i Manchester 1865, men ingen förbättring av levnadsvillkoren skedde. Männen nonchalerade deras krav:
”Om vi tillåter kvinnor att rösta blir det ett kaos och ett fall av den sociala strukturen!”
Suffragetterna
Emmeline Pankhursts far ägde en textilfabrik i Manchester. Som äldsta barnet i familjen blev hon van att föra sin talan. Emmeline gifte sig med en liberal politiker med vilken hon fick fem barn. Maken stödde kvinnokampen för rösträtt och efter dennes död grundande Pankhurst tillsammans med sin dotter den militanta suffragettorganisationen WSPU, Women´s Social and Political Union, 1903. Som mycket skicklig och kraftfull talare, organiserade hon 100 000-tals kvinnor i kampen för rösträtt. Med sitt mod och sin stämmas hjälp ingöt hon en känsla hos kvinnor från alla samhällsskikt att de hade rätten på sin sida och att de en dag skulle få samma rösträtt som männen. Villkoret var dock att arbeta och kämpa hårt för detta och inte ge upp, trots att äktenskap kunde brista och arbetslöshet kunde bli följden. Det gällde att kämpa som soldater vare sig man måste spränga brevlådor, kasta sten mot skyltfönster eller sätta eld på överklassherrarnas golfklubbar. Allt detta behövdes för att över huvud taget få uppmärksamhet och bli synliggjord i samhället, ansåg Pankhurst. Femtio års arbete på fredlig väg för att få rösträtt hade nämligen inte hjälpt.
Endast kvinnor skulle få vara medlemmar och organisationen skulle vara partipolitiskt neutral, trots att det till en början stod nära det socialistiska arbetarpartiet. Under de första åren använde WSPU fredliga metoder som demonstrationer utanför och inne i parlamentet samt häckling på valmöten. De bar banderoller och skärp i färgerna violett, grönt och vitt och var alltid välklädda med långa kjolar, hattar och handskar. Först efter flera år övergick man till andra metoder, eftersom de fredliga demonstrationerna inte gav något resultat. ”Gärningar – inte ord” blir den nya parollen.
1906 lanserade tidningen Daily Mail begreppet ”suffragetter” för detta nya mer militanta kvinnoförbund WSPU, medan de moderata och laglydiga rösträttskvinnorna kallades ”suffragister.” Engelskans ”suffrage” betyder rösträtt. Under första världskriget bildades i USA en radikal kvinnoorganisation med suffragetterna som förebild.
1906 flyttades huvudkvarteret från Manchester till London.
1908 kastas Emmeline Pankhurst i fängelse två gånger. Hon hungerstrejkar och kräver att bli sedd som politisk fånge och inte kriminell, men tvångsmatas med våld: ”Vi är här inte för att vi är förbrytare utan på grund av våra ansträngningar att få stifta lagar!”
Från och med 1908 förekommer sedan fönsterkrossning, där kvinnorna använder gatustenar som de plockar fram ur barnvagnar och kjolfickor. I stegrande tempo anlägger de eldsvådor och aktionerna blir allt mer upptrappade. En del kvinnor hoppar av. Syftet med aktionerna är att skapa opinion, men poliserna slår brutalt ned alla deras försök och kvinnorna kastas i fängelse. Det hela tystas ned internt inom åklagarmyndighet och polis. Tidningarna får ingen information.
1909 börjar de fängslade kvinnorna allt oftare hungerstrejka. När en suffragett inleder en hungerstrejk går fångvaktare och en läkare till hennes cell. Vakterna håller fast henne samtidigt som läkaren för in en lång matningsond i hennes strupe eller näsa. Först bänds emellertid offrets käkar upp och självhållande munhakar sätts in. Dessa var av trä eller stål som skar in i gommarna så att de blödde. Medan suffragetten vred sig fasthållen i sängen kördes magsonden under stora svårigheter ned genom hennes strupe för att hon på så sätt skulle få lite näringsrik vätska i sig. Något som oftast misslyckades: som en naturlig motreaktion kom den flytande födan omedelbart upp igen.
1910 leder Pankhurst en demonstration vid brittiska parlamentet. Denna slås ned av ridande poliser. Fyra dagar senare när kvinnorna på nytt demonstrerar, arresteras 150 kvinnor och Emmelines syster dör av skador.
Från och med 1912 sker attacker mot privat egendom. Emmeline Pankhurst arresteras åter igen för att ha kastat sten mot primiärministerns fönster på 10 Downing Street.
1913 bränns golfklubbshus ned, brevlådor sprängs med dynamit och telegrafkablar förstörs. Allt för att synliggöra rösträttskraven. Samma år omkommer Emelie Davison på ett derby. Kvinnorörelsen och rösträttsfrågan uppmärksammas äntligen och det skrivs spaltmetrar om Emelies död och liv. Av suffragetterna betraktas hon nästan som en ängel. En bild av henne trycks upp. Ovanför hennes huvud finns en gloria med texten ”Love that overcome”.
1914 arresteras Emmeline Pankhurst för att ha försökt ge en petition till kungen. När första världskriget bryter ut samma år, frisläpps alla suffragetter.
1918 får alla engelska kvinnor över 30 år rösträtt.
1928 dör Emmeline Pankhurst. En vecka senare får alla engelska kvinnor fyllda 21 år allmän och lika rösträtt. Emmeline Parkhurst står idag staty utanför parlamentet i London och påminner oss om sitt livsverk.
Mina reflektioner
När vi går till val tar vi det idag som en självklarhet att få rösta. En del rycker t.o.m. på axlarna och avstår. Denna film är viktig inte minst för att den visar en bit av vår kvinnohistoria och den kamp och den uppoffring som ligger bakom den kvinnliga rösträtten i världen. Det är en del av vår kvinnohistoria som är bortglömd, men som vi alla behöver påminnas om och som uppmanar oss kvinnor i nutid att engagera oss och ta ställning i samhällsfrågor. Våra kvinnliga synvinklar och åsikter kompletterar männens och är viktiga för balansen i världen.
I Sverige infördes rösträtt för kvinnor 1919 med första valmöjlighet 1921. Flera europeiska länder var mycket sent ut, t.ex. Frankrike 1944, Italien 1946, Schweiz 1971 och Lichtenstein 1984. Saudiarabien fick kvinnlig rösträtt först förra året (2015).
Kersti Wistrand
Källor:
Engelska wikipedia, Youtubefilmer om suffragetterna.
Clayhills Harriet, Kvinnohistorisk uppslagsbok (1991), Rabén & Sjögren, Sthlm.
En recension kan läsas här LÄNK
Tack Kersti för en fantastiskt intressant historieskrivning av en viktig fas i historien för kvinnor. Jag hade förmånen att få läsa om detta för cirka 30 år sedan i samband med en kurs i feministisk teori – min första. Det var då jag blev medveten om att jag var KVINNA och inte bara MÄNNISKA. Jag minns att jag blev arg och var arg länge över sakernas ordning. Det intressanta är att det krävdes teoretisk undervisning för att jag skulle se och förstå. Detta inspirerade mig till att forska och skriva min doktorsavhandling om kvinnors kunskapssyn och lärandestrategier.
Inte förrän visionen om att det fullständigt jämställda samhället är en gemensam plan, i medvetenhet om alternativets förluster för mänskligheten, kan kvinnan och mannen befrias ur orättfärdighetens våld och orättvisans slaveri.
TACK Kersti för denna viktiga och intressanta artikel! Jag så filmen innan jag fick din artikel och blev viktigt påmind om vår korta tid när det gäller vår rösträtt och så upprörd och illa berörd av hur kvinnor behandlats och behandlas. Läser just nu boken ”De förklädda flickorna i Kabul” av Jenny Nordberg och mår illa av hur flickor och kvinnors liv fortfarande är idag på denna vår Jord.