Författaren Melker Garays böcker utgår från existentiella frågeställningar. Melker har också börjat skriva kortare reflektioner som passar webben. Liksom ofta i hans krönikor utgår den från en agnostisk inställning./Stefan Bergmark
Det misstänkliggjorda tvivlet
Vad händer när tyngdpunkten långsamt förskjuts från ens eget Jag till något större som man inte förmår att sätta ord på? Något som finns där men som aldrig liksom vill träda fram ur själva varat. Något som tålmodigt väntar på en, och som måhända vet att vi kommer att ropa på det när vi behöver det som mest.
Men ropar gör vi inte. Nej, inte vill vi ropa. För tyngdpunkten måste ligga på oss. Det är vi som ska stipulera villkoren. Bara vi. Ja, det är vi som ska drar upp riktlinjerna. Fastställa ramarna. Alldeles riktigt. Det är vi som ska tolka och beskriva världen. Och ge den dess fulla innehåll. Därför får inte tyngdpunkten förskjutas. Tyngdpunkten måste ligga på oss, och endast på oss.
Likväl sker det ibland en förskjutning. Som om det skulle finnas en okänd kraft inlagd i oss som manar oss att se bortom det givna; en kraft som trotsigt öppnar upp ett fönster mot en fjärran horisont som får oss att i det tysta tvivla på vår strama beskrivning av världen. Och förvånat, ja till och med bestört, frågor vi oss hur vi ens kunde tvivla. Som om tvivlet vore något fördärvligt.
Att inte vilja kännas vid tvivlet är begripligt då det kan förskjuta det som inte får förskjutas, nämligen tyngdpunkten. Misstänkliggjort är sannerligen tvivlet. För tyngdpunkten ska ligga på oss. Allt annat är otänkbart. Om det går ej att förhandla. Ja, så mycket värnar vi om tyngdpunktens placering att tvivlet blir något suspekt.
Ånyo undrar jag vad som händer när tyngdpunkten långsamt förskjuts från ens eget Jag till något större som man inte förmår att sätta ord på? Vad är egentligen detta något? Ett något som på ett obegripligt sätt tycks stå i förbindelse med den kraft som vi har inom oss. En kraft som så förargligt gäckar vår förståelse av världen.
Varför låter sig inte denna kraft fösas in i den ordning som vi är så måna om att upprätthålla? Den ordning som vi har bestämt, och som finns för att avvärja alla försök att förskjuta den där viktiga tyngdpunkten. Den ordning som vi så omsorgsfullt har definierat med storslagna och allvarsamma begrepp.
Kanhända är svaret att vi inte har förstått att livet med dess ofantliga rikedom är mycket större än våra begrepp. För hur ska vi förstå världen, hur ska vi förstå tillvarons mening, när vi inte ens kan förstå den yttersta meningen med våra egna liv? Och blir inte varje utsaga om ens egen mening något ofullständigt när man inte samtidigt låter tyngdpunkten förskjutas en aning bort från sitt eget Jag?
TEXT: Melker Garay
Det var en intressant läsning skriven av en agnostikers tankar om alltet.
Eftersom jag har personlig erfarenhet av detta, men också erfarenheter av min lösning, som gick via tron på Bibelns texter, som jag försökte förstå, lite för mycket eftersom de egentligen ju är avsedda att accepters rakt av.
Jag hamnade i ett tvivel och i detta upptäckte jag en annan Jesus som heter Martinus, alltså en annan modern intuitions vetenskap, en kunskap som blev tillgänglig just genom detta något som är större än allt och som har förmåga att kommunicera med oss, därför att vi sapiens har förmåga att minnas och koppla samman händelser och erfarenheter, vilket är absolut nödvändigt för att en utveckling mentalt skall kunna etableras.
Vår mentala status är det viktigaste vi har för att kunna hantera de frågor som kommer i vår väg, och som gör att vi kan vandra vidare mot nya perspektiv och en kärleksfullare moral.
Ville bara rekommendera att ta del av Livets Bok skriven av Martinus, det är lätt att finna hans teorier på internet 🙂