Staffan var en stalledräng

Den gamla julsången ”Staffan var en stalledräng” har sina anor i äldre folkliga traditioner. Den hör egentligen hemma på annandag jul, då man för länge sedan hade kapplöpningar med hästar, s.k. staffansskedet eller staffansritten.

Text av Kersti Wistrand

För mycket länge sedan var hästen ett heligt djur knuten till solguden. I vikingamyten drogs solen och månen av hästar. När en stor och mäktig viking dog, fick hans favorithäst ofta följa honom i döden. Tanken var att detta djur skulle föra sin husbonde till dödsriket. Man offrade också hästar för att blidka eller tacka gudarna. Enligt mycket gammal folktro efter vikingatiden spridd över stora delar av Europa, ansågs källvattnet få magisk betydelse vid bestämda tider på året. Hästskeden (skede= lopp, löpning) anordnades, där man tävlade med sin häst och försökte komma först till källan för att få del av den magiska ”grädden” överst på vattenytan, vilket garanterade god skörd under kommande år. Dessa vilda hästritter ägde åtminstone sedan 1200-talet rum den 26 december, kanske under påverkan av det kristna firandet av den helige Stefan just denna dag. När man kom hem i gryning red man från gård till gård, där traktering vankades. Så småningom förändrades seden och unga grabbar gick istället runt i gårdarna med en stjärna och sjöng Staffansvisan. I deras följe fanns en utklädd Judas som tiggde gåvor.

Då Sverige kristnades sades visan vara knuten till den helige Stefan, anställd som kung Herodes stalldräng. Det var han som enligt en medeltida legend pekade ut stjärnan som lyste över Betlehem då Jesus föddes. En annan Stefan var den kristne diakonen, som stenades till döds ca 35 e.Kr. och blev den första kristna martyren. Den helige Stefans helgondag infaller annandag jul.

En novemberdag i Skåne. Snön faller tät och det ligger is på grusvägen mot Troels Kirks konstutställning i Näsum i norra Skåne. Han är en fantastisk konstnär, som tillbringar mycket tid i naturen. De stämningsfulla motiven med djur och fåglar runt om i utställningsrummet vittnar om detta. Han avbildar även gärna äldre tiders kraft- och kultplatser i det skånska landskapet, vilka han har ett särskilt intresse för. Troels blev betagen i landskapet där norr om Ivösjön en sommar då han och hans fästmö cyklade omkring. De bestämde sig att bryta upp från Danmark och flytta dit.
Hästarna Zack och Zeb ovan är fotograferade på Troels konstutställning av Nils-Olof Jacobson. Tavlan är nästan lika stor (380 x 245 cm) som väggen i den gamla vackra skånska byggnad, en nedlagd biograf, där verkets skapare konstnären Troels Kirk har sin ateljé och bor med sin familj.

Zack och Zeb lever idag i Blekinges skogar, där de arbetar året om med timmerkörning. De är 10 respektive 13 år och mycket goda arbetskamrater fastän de har olika kynne. Den ena är mycket dominant medan den andre är blyg och alltid går med nedslagen blick. Troels berättar att han är uppvuxen med hästar och älskar dem. Han föddes i Danmark i närheten av Tuborgs bryggeri på Själland och kan fortfarande känna doften av malt och häst och han minns hur hovslagaren slog hästskor. Där fanns ett hundratal hästar som drog alla öltunnor och pilsnerflaskor, som först lastats på kärror. Hans farbror Jörn körde mjölk till mejeriet med sin bruna arbetshäst. Idag finns ingen enda kvar i Tuborg.
De båda kallblodshästarna är målade i naturlig storlek. Troels mätte hästarna med måttstock för att få de rätta proportionerna och berättar att vardera är 260 cm hög då den sträcker huvudet upp i luften. Bara huvudet är 90 cm. För att kunna rita upp och måla dem, måste Troels konstruera en specialstol som han kunde manövrera upp- och ned samt åt sidorna. Han började att måla vid midsommartid 2014 och var klar till oktober. Ibland målade han upp till 10 timmar om dagen. Det är en fantastiskt tavla för en stor sal i en offentlig byggnad.
Här visar Troels Kirk hur hans hästmålning kom till: LÄNK
Och här kan du lyssna till Staffanssången: LÄNK

Kersti Wistrand

Källa:
Runeberg