Vår hedersmedlem Erland Lagerroth, fyllde 10 januari 90 år, född 1925 i Lund. Erland är litteraturvetare och författare och blev filosofie doktor vid Stockholms högskola 1958 på en studie om Selma Lagerlöf. Han är docent i litteraturhistoria med poetik vid Lunds universitet 1960 och var universitetslektor där 1974-1991.
Hans senaste bok ”Den slutliga uppgörelsen och andra tankar” släpptes i februari 2015 och är på sätt och vis en replik i en intellektuell strid som Erland från början kanske inte förstått, tagit del i eller ens anat omfattningen av. Kanske inte ens då han drabbades insett att han måste ha råkat trampa på någon öm tå hos Uppsalafilosoferna, de som sedan kom att bilda Vetenskap och Folkbildning och kom att hämnas på Erland med ett skampris. Med den slutliga uppgörelsen kan det vara på sin plats att återpublicera Lagerroths svar till VOF.
Erland Lagerroths replik till VoF
Föreningen ”Vetenskap och Folkbildning” har utsett mig till ”Årets förvillare 1998″. Den har därtill haft vänligheten att ytterligare synliggöra min verksamhet genom att rikta uppmärksamheten på två av mina skrifter: boken Världen och vetandet sjunger på nytt från 1994 och artikeln ”Från kaos till kosmos och tillbaka igen. Om två sorters vetenskap” i tidskriften Tvärsnitt nr 2/1998.
Jag tackar för hjälpen! Och jag uppfattar utmärkelsen som ett erkännande, som något av en höjdpunkt på min bana som forskare och tänkare. Min verksamhet har tydligen fått sådana proportioner, ett sådant genomslag, att den nu måste brännmärkas genom att de rätt-tänkande utser mig till Årets förvillare.
Vad är det då för en förening som anser sig kallad och kompetent att utdela sådana domar (man utser också ”Årets folkbildare”)? Från dess hemsida på Internet kan man inhämta att föreningen har tagit ”till uppgift att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. Särskilt tar föreningen som sin uppgift att i en fri opionionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt. (Admin fetad)”
Men beskedet är kanske inte så entydigt. Att ”i en fri opinionsbildning bekämpa /…/ felaktiga föreställningar” – det låter lite konstigt. Var ligger friheten, om det redan är fastslaget vilka föreställningar som är felaktiga? Hemsidan presenterar också föreningens styrelse och dess tidskrift Folkvett (det lätt vitsiga namnet antyder disciplinära ideal i föreningen). Här listas Årets folkbildare och Årets förvillare sedan 1987 liksom tidigare medlemsmöten. Här ges ”Länkar av intresse för skeptiker” (här som annorstädes är skeptiker skeptiska till allt utom sin egen skepticism).
Det enda som inte ges är en definition av nyckelbegreppet i föreningens verksamhet och idealbildning: VETENSKAP. Vad vetenskap innebär är tydligen en självklarhet, liksom att denna vetenskap är något entydigt gott, något som måste försvaras mot alla ”felaktiga föreställningar”. Det är fråga om vetenskaplig fundamentalism.
Jag vill här gärna rikta uppmärksamheten på vad språkprofessorn Sven Öhman skriver i sin bok Svindlande perspektiv. En kritik av populärvetenskapen (1993). ”Vetenskapens vanliga vardag, forskarmajoritetens tillvaro, är nämligen”, förklarar Öhman, ”mera gråmelerad [än populärvetenskapens], dominerad av rutinsysslor, mest befolkad av rätt så ordinära människor, i allmänhet kompetenta var och en på sitt område, visserligen, men vanligtvis varken särskilt geniala, modiga eller beslutsamma. Man sköter sin undervisning och sin forskning, i allmänhet utan större åthävor.” (s. 111)
Det är nog, dessvärre, en ganska sann, om också ensidig bild, och mindre sann blir inte fortsättningen. Forskarna är yrkesmänniskor, betonas det, var och en utövar ett hantverk. ”Inför okända, revolutionerande idéer intar de därför alldeles automatiskt en skeptisk hållning. Innan man ger sig in på någonting, vill man först se att det är genomförbart.” Man frågar sig då hur dessa gråmelerade skeptiker någonsin skall kunna få se att något ”är genomförbart”. Tydligen måste någon mindre skeptisk, mer modig och färgstark person ge sig i kast med det okända för att därmed söka vidga vetenskapens gränser.
Hur skall nu den försiktiga forskaren kunna avgöra, om något nytt inom vetenskapen till äventyrs är värt att satsa på? Jo, framhåller Öhman,
om det ”en dag står klart att någon faktiskt har lyckats göra ett genombrott med helt nya idéer – så väl att etablerade auktoriteter börjar tala varmt om saken i uppmärksammade plenarföredrag – då kan attityderna vända. Man ser då kanske en öppning för egna framgångar […]. Man är villig att ta chansen, när risken […] inte ter sig alltför stor.” (s. 111)
En tydligare lojalitetsförklaring till etablissemang och auktoriteter och ett mer aningslöst accepterande av fegheten vet jag mig aldrig ha läst i en seriös framställning. Vi är nära ”Hamiltons slutsats”, sådan denna har räddats undan glömskan av Sven Lindqvist i hans bok Hamiltons slutsats: ”Om man tar i beaktande de avseenden, som i avseende på jordegendomen bör tagas i beaktande, så finner man att det är alldeles bäst, precis som det nu är” (s. 7, 12). För att inte tala om John Chronschoughs världsvisa ord: ”Intet är lyckligare för en menniska än att allt ifrån begynnelsen lära sig att i allt vörda och lyda sin öfverhet.” Man kan också tänka på hur accepterandet av en ny idé i vetenskapen ansetts gå via fyra stadier: 1) idén är helt omöjlig; 2) den är möjlig men föga intressant och verkan är liten; 3) den är viktig och verkan är starkare än vi trodde; 4) det var vi som tänkte på det först (Dean Radin, The Conscious Universe, 1997, s. 1).
Av ett sådant vetenskapssamhälle kan man inte vänta sig några stora nyheter och framsteg, väl däremot så mycket mer av vad som har kallats ”den intellektuella/institutionella trögheten i den akademiska verksamheten” (Nicholas Maxwell, From Knowledge to Wisdom, (1984) 1987, s. 1 not 1; jfr avsnittet ”Vetenskapens sociala dimension” i Mot en ny vetenskap (I:20)).
Föreningen Vetenskap och Folkbildning företräder, såvitt jag förstår, ett sådant vetenskapssamhälle. Det är därför en självklarhet att den som problematiserar begreppet vetenskap och därtill har djärvheten att tänka sig ”Två sorters vetenskap” är en ”förvillare”. Föreningen tolererar inte att Vetenskapen problematiseras, lika lite som marxisterna på sin tid tolererade att Marxismen problematiserades och den kyrkliga ortodoxin ännu längre tillbaka tolererade några avsteg från ”den rena evangeliska läran”.
Den är en inskränkt sekt som genomsyras av sekternas vanliga kritiklösa tro på det trossystem, som de anser sig satta att förvalta och försvara. (Admin fetad)
Och här finns också förklaringen till den motivering som anförs för valet av mig som ”Årets förvillare”: ”/…/ för hans enträgna försök att göra en ytligt mystifierande attityd till naturvetenskapen akademiskt respektabel”. För den som vet vad vetenskap är utan att någonsin ha begrundat saken kritiskt är det naturligtvis både förvillande och mystifierande och felaktigt när någon gör just detta: begrundar och problematiserar det som tycktes självklart. Att göra denna ”attityd till naturvetenskapen akademiskt respektabel” är f.ö. lätt nog, eftersom min främste läromästare, Ilya Prigogine, fick Nobelpriset i kemi 1977.
I stället är det därför föreningen själv (Vof) med dess fixering vid vetenskapsideal från 1600-talet, vilka lett till dagens kris för mänskligheten, biosfären och Jorden, som är den store förvillaren, den som förvillar folkbildningen. Varje år.
Ljusets riddarvakt – de rätt-tänkande – slår vakt om mörkret.
/Erland Lagerroth
Dan Larhammars hämnd
Den Uppsalaakademiker som fick tillfälle att hämnas sitt eget tillkortakommande och låta sin avund gå ut över Lagerroth är en man vid namn Dan Larhammar. Innan jag kände till hans inkvisitoriska angrepp på Lagerroth hade jag först uppmärksammat honom för hans forskning och fått en del värdefullt utbyte av den men sedan uppmärksammades jag på en mängd märkliga framträdanden bl a i SVT, en public servicekanal som gärna släpper fram sina voffare. Jag beslöt att undersöka Larhammar lite närmare och fann till min förskräckelse en vetenskapens, demokratins och samhällets mörkerman. Den senaste artikeln på min utforskarblogg beskriver en man som uppsåtligt ansträngt sig att förstöra karriärer och liv, ja med sina förföljelse orsakat den mest tragiska omständighet en havande mor kan drabbas av.
Lagerroth skulle aldrig nedlåta sig till den kritik jag här riktar mot Larhammar, Lagerroth ägnar sig mer åt att presenterar sina och andras resultat.
Börje Peratt
Några ytterligare fakta om Erland Lagerroth
Lagerroth var visiting professor vid Augustana College, Rock Island, Illinois 1959-1960 och vid University of California, Berkeley 1964.
Han mottog Gleerupska priset av Vetenskapssocieteten i Lund 1965, Ingmarsstipendiet av Nås hembygdsgille 1973, Mårbackapriset av Mårbackastiftelsen 1978, Sökarens klokpris 2003 och Humanism & Kunskap stipendium 2014.
