Valborgsmässoaftonen 30 april börjar närma sig. Vi tänder brasor och hälsar våren välkommen med tal och sånger. Förr i världen inföll byastämmornas viktigaste möte, valborgsmässo- eller majstämman, denna dag. Nedan redovisas hur det gick till i byn Vallersta i Närke.
Text: Kersti Wistrand | Bystämma under 1800-talet. Fotograf okänd. Licens: Public Domain
En bystämma är ett möte mellan delägarna i en by. Dess ledamöter kallas byalaget och dess ordförande byaman (ibland även kallad byfogde). Denne valdes efter turordning och satt ett år i taget. Han byttes ut under årets viktigaste stämma, valborgsmässo-stämman eller majstämman, som ägde rum i månadsskiftet april – maj. Den äldste bybonden gick under benämningen ålderman.
Bystämmans uppgift var att styra byn efter sedvanerätt, nedskriven som byordning, dvs en stadfäst stadga om byns gemensamma angelägenheter. Denna byordning var fastställd av häradsrätten på order av Kungl Maj: t och innehöll främst regler om boskap och inhägnad, som var av central betydelse främst före laga skiftet vid 1800-talets mitt.
Nyttjandet av gemensam egendom som kvarnar, fiskevatten, sandtag och torvtäkter samt frågor om brandskydd och fattigfrågor reglerades i byordningen. Vissa moraliska frågor kunde tas upp. Bystämman kunde ta ut böter för brott mot byordningen.
Ibland fick byarna sköta ärenden som normalt låg inom sockenstämmans domvärjo. Byalaget hade som uppgift att utse en representant till sockenstämman.
Systemet med bystämmor byggde på mycket gamla traditioner och har funnits över hela Sverige i hundratals år. Det lever fortfarande kvar i en del byar, framför allt i Västerbotten, där man förvaltar och bestämmer över de marker och fiskevatten som är samfällda för byns ägare av jordbruksfastigheter. Det är endast de som har rösträtt.
Sista deklarationsdatum i början av maj väcker tankar på historiskt samband med det gamla bondesamhällets valborgsmässostämma som innebar slutet på räkenskapsåret och början på det nya.
Bystämman i Vallersta, 1800-talet
Vallersta är en gammal by i nordvästra hörnet av Kumla socken. Vallersta har tidigare beskrivits i artiklarna LÄNK och LÄNK Denna artikel bygger på intervjuer med bonden Erik Johansson (född 1869), nedskrivna hösten 1934.
Före 1850-talet bestod Vallersta av 17 gårdar som låg samman i en enda lång rad med boningshusen på den östra sidan och ladugårdar och lador på den västra sidan av bygatan. Byn var fördelad på tre hemman som vardera höll en husar samt tre rusthåll, där bönderna var rusthållare. Byns mantalsägare, dvs alla bönder som ägde jord i Vallersta, satt med i bystämman.
Ingen kvinna ägde tillträde, inte ens om hon var änka efter bonde med jord. Ibland var en vägtillsynsman närvarande. Torpare, backstugusittare och övriga som bodde på ofri grund var uteslutna. De hade ingen rösträtt och var inte delaktiga i besluten.
Erik Johansson berättade hur byamannen innan laga skiftet 1853 – 59 gick med en bytrumma bygatan fram för att sammankalla bönderna till den s.k. ”Vallbystämman” som valborgsmässostämman kallades lokalt. Trumman hade en stomme av trä och var 1 aln (en halv armslängd/ dryg halvmeter) hög.
Med hjälp av snören var trumskinnet spänt över stommen. Vallerstatrumman förstördes under början av 1880-talet eftersom den inte var i bruk längre. Ibland tog byamannen också hjälp av bockhornet med de tre hålen som man normalt skrämde bort vargar med. Den som inte kom i tid till stämman fick böta 12 skilling riksgäld.
Vallersta hade ingen särskild bystuga för bystämman. Var det fint väder samlades man utomhus i en vägkorsning, ”Skvallertorget”, samma vägkorsning där ungdomarna brukade dansa till dragspel och fiol under sommarhalvårets lördagsaftnar.
Byns handlingar förvarades i byaskrinet hos byamannen. Till hans övriga uppgifter hörde – förutom att utlysa och leda byastämman – att föra protokoll, räkenskapsbok samt vårda byns kassa. Han skulle även hålla reda på vem som stod i tur att ge sig iväg med olika indrivna skatter, skotta snö och gå brandsyn i byn.
Där fanns en betydande brandfara med alla trähusen som låg tätt samman och under stormiga nätter måste man turas om att gå brandvakt, men inte annars. Byamannen i Vallersta måste gå brandsyn två gånger om året och speciellt syna murar och eldstäder.
En av skatterna som skulle drivas in, var kyrkoskatten. Kyrkan hade ett starkt grepp över folket. Varje höst höll kyrkoherde P. A. Falk husförhör i Hörsta skola, dit folk från byarna Vallersta, Hörsta, Hagaby, Ekeby, Sickelsta och Sörby kom. Kyrkoskatten bestod tidigare av tiondet, en tiondel av bondens skörd och slakt, som gick till prästens lön. Det drevs in av de s.k. sexmännen.
Till sin hjälp hade byamannen två bisittare. Tillsammans skulle de övervaka och inspektera byns gärdesgårdar och vägar som skulle grusas och plogas. När stora landsvägen byggdes över Mosås till Örebro fick alla grannbyar hjälpas åt.
Ibland kom kungen farande på sin kungsresa. Bönderna var allt annat än förtjusta och klagade högt under byastämman. Kungavagnen drogs av åtta hästar och drevs så fort fram att djuren blev utslitna. Det hände att kusken körde ihjäl en och annan häst.
Till bystämmans uppgifter hörde även rättsliga ärenden. Erik Johansson berättar om en skomakare som blivit läsare och starkt bibeltroende.
Denne ondgjorde sig högröstat över ungdomarnas syndfulla leverne och en del bybor tröttnade till slut och ville ha bort honom från byn, men efter mycket dividerande fram och tillbaka visade det sig att det fanns andra lagar som stod över byalagarna och skomakaren kunde därmed bo kvar i Vallersta.
Efter bystämman ställdes det till med kalas för alla dess deltagare. Det var i Vallersta sed att man träffades i storstugan hos föregående års byaman. Som delikatess nummer ett serverades nyfångad gädda från den intilliggande Lillsjön, som dikades ur under 1879- och 80-talen och blev betesmark för korna. Vidare förekom smörgåsmat, grädde, ägg och givetvis brännvin. I den närliggande byn Ekeby kallades dessa kalas för ”gubbarul”.
Efter kalaset följde lekar och tävlingar. Ungdomarna delade upp sig i två lag och slog boll eller trissor med bollträ.
Kraftmätningar var mycket populära. Vem kunde bära de flesta tegelstenarna på rak arm och så långt som möjligt? Brottning, fingerkrok och lyfta stenar hörde till dessa kraftmätningar och det kunde gå hett till, särskilt om brännvinet flödat under kalaset. Bondsönerna kastade ibland varandra i backen så att revbenen knäcktes.
I och med det laga skiftet 1853 – 59 då jordarna fördes samman för varje gård var bystämman inte lika viktig och i Vallersta tycks den sakta klingat av. Seden med bystämma återupptogs dock på allvar 1923; nu med 22 jordägande bönder inbegripna. Bonden Erik Johansson, som var med på den tiden, berättar i en intervju 1946:
– Ett nytt byskrin behövde tillverkas för Vallerstas handlingar. Snickaren C. Klarquist i grannbyn Hörsta fick uppdraget. Han bodde i andra gården från söder och på hans gård stod en vacker alm från 1880-talet. Snickaren fällde almen och tillverkade ett vackert skrin som liknande en gammal koffert med välvt lock och zinkbeslag.
Det var klart 1924 och i detta nya byaskrin förvarades alla byns handlingar, inklusive laga skiftesdokument, räkenskapsbok och protokollbok för Vallersta by. Vi hade även en gammal bykarta som förvarades i ett fodral.
1923 flyttade bönderna bystämman till 1 april, vilket var bättre med tanke på deras mindre antal arbeten utomhus. Det nya räkenskapsåret kom alltså att räknas till 31 mars. Sammankallandet gick så till att en ”busedel”, dvs ett skriftligt meddelande med inbjudan skickades runt i gårdarna.
Mötena förlades nu inomhus i storstugan hos byamannen. Byastämman följde dagordningen och genomfördes på ett gemytligt vis. Man röstade sig fram till beslut. Det kunde gälla insamling av medel till en krans till bysmedens bår, reparation av byns smedboställe eller frågor kring ett grustag.
Det stora kalaset efter bystämman ersattes av kaffe med dopp.
Text: Kersti Wistrand
Källor: Wikipedia, Bystämma – Wikipedia samt nedskrivna anteckningar med intervjuer av vallerstabonden Erik Johansson 1934. Intervjuaren är okänd.
