Allhelgonahelgen påminner oss om att döden finns och att vi alla ska den vägen vandra. Just nu i dessa tider kan tankarna på döden ligga närmare oss än tidigare. Poeten Atle Burmans tonsatta dikter skänker ljus, hopp och frid. De används ofta vid begravningar och ger inblick i den värld som nära- dödenupplevarna vittnar om.
TEXT: KERSTI WISTRAND
Poeten Atle Burman (1930–2012) har kallats ”Himlastegens poet”. Hans diktsamlingar har sålts i över 36 000 exemplar och omkring 200 av hans dikter har blivit tonsatta. Atle Burman är en mycket uppskattad poet som med sitt enkla och direkta språk rört vid många människors hjärtan.
Om sig själv har han sagt: ”Det finns inga genvägar när det handlar om att skriva texter som berör. Man måste lämna ut sitt eget sårbara själv för att få kontakt med andras sårbara själv.”
Atle Burmans diktsamlingar har namn som ”En aning av evighet” (1998), ”En källa av ljus” (1999), ”Högt ovan himmelens stjärnor” (2001), ”Själens andetag” (2004) och ”Buren av ljus” (2006). Postumt har samlingsvolymerna ”Avskedsord” och ”Min själ blir aldrig jord” (2013) givits ut. Han har även gett ut biografin ”Atle Burman – En resa i stjärnornas ljus” (2009).
När jag lyssnar till Atle Burmans egna uppläsningar av sina dikter på youtube får jag en mycket stark känsla av självupplevd verklighet. Jag kan inte finna belägg för det, men jag anar en bakomliggande nära- dödenupplevelse som t.ex. i följande dikt ur diktsamlingen ”Sjung om ljuset”:
Himlastegen
Jag drömde en gång om en stege till himlen
En stege jag minns att jag klättrade på
Tänk, detta var jag med min väldiga höjdskräck
– men längtan till ljuset var större än så.
Jag ängslades inte för okända höjder.
Här kände jag trygghet, glädje och frid.
Ju högre jag kom, desto större blev lyckan.
Där stegen tog slut skulle himlen ta vid.
Jag drömde att halvvägs på stegen jag hunnit
Jag tittade neråt på länder och hus. Jag tänkte:
”Var är väl min jordiska saknad
mot värken längst in efter himmel och ljus?”
Så skulle jag till att fortsätta klättra
för ljuset däruppe betydde ju allt.
Då märker jag plötsligt att tätt här intill mig
Här står nu en strålande änglagestalt.
Och ängeln mig omslöt med innerlig kärlek
och talade så att jag kunde förstå
att bäst vore nog om jag vände tillbaka,
fast världen där nere var kylig och grå.
”Du klättrande drömmare”, viskade ängeln,
”ta med dig en glimt av ljuset du minns.
Ta med dig det ljuset som världen behöver.
Berätta om ljuset; ja, säg att det finns.”
”Det ljuset är kärlek”, så fortsatte ängeln
att tala till mig utan ord eller ljud.
”Så återvänd nu och berätta om ljuset.
För ljuset är kärlek, ja, ljuset är Gud.”
”Vänd åter du drömmare – glöm inte drömmen
som öppnat en värld bortom din.
Nu är du en annan än den du har varit
För ljuset förvandlar oss alla längst in”.
(Ur Sjung om ljuset)
Här kan du lyssna till Atle Burman som själv läser sin dikt: LÄNK Efter uppläsningen följer en tonsatt dikt.
Ovanstående poem har ett liknande budskap som det boktips som jag inom kort kommer att förmedla i anslutning till denna artikel. Dess titel är ”Född att älska – nära-dödenupplevelsen och meningen med livet” (2020). Där berättar författarinnan Lisa Meyler om hur hon som femåring höll på att drunkna och fick en liknande nära- dödenupplevelse som den ovan. Hon berättar också om de insikter hon fick och uppdraget att föra dessa vidare.
Jag kommer även snart att presentera Pia Hellertz´ bok ”Döden är Livets största överraskning” (2019) och Martinus tankar kring döden.
Här nedan är ytterligare en dikt ur diktsamlingen ”Sjung om ljuset”:
Man kallar det död
Man kallar det död och tomhet och – mörker
Men jag anar ett ljus från en port som gläntar
Och jag hör mig själv viska hans namn.
Man kallar det slutet och världs ände
Men korset jag ser är ju någon som väntar.
Ja – korset liknar hans vidöppna famn.
Så tar han emot mig som någon han saknat.
Han rör vid allt det som var bara en dröm.
Och jag föds och vill sjunga och le
Som ett barn som har vaknat.
För han tar med de starkaste, mjukaste händer
Och lyfter och bär mig från mull och från grus
Och min själ är en blomma
Som längtande vänder sig upp mot den blick
Som är morgonens ljus.
(Ur Sjung om ljuset)
Här kan du höra Atle Burman själv läsa dikten: LÄNK Därefter följer ett tonsatt poem med vacker sång.
Kersti Wistrand
