Hästviskaren Emelie Cajsdotter hos kungens hästar

De arabiska fullbloden i Jordaniens kungliga stall ses som andliga budbärare. Den svenska hästviskaren Emelie Cajsdotter är deltidsanställd där sedan några år tillbaka. Kersti Wistrand ger ett sommartips om Sanna Lundells SVT play-dokumentär som ingår i serien ”Flocken” om hästar.

TEXT: KERSTI WISTRAND
FOTO: Skärmdumpar från LÄNK 

Ett ovanligt stall ligger i Jordaniens huvudstad Amman. Där lever kungafamiljens hästar, de arabiska fullbloden, med anor från profeten Muhammeds tid. Stallet ses som ett kloster där hästarnas personligheter är av största vikt. Deras egenskaper anses vara givna av Allah och ska vårdas och bevaras. Det sägs att dessa hästars uppgift är att lära människan att leva i harmoni samt tålamod och att just dessa hästar bär på speciella budskap, som är kopplade till mänskligheten och ska hjälpa oss att hantera våra egon och bli bättre människor. ”Alla som älskar djur kan lära sig tala med dem och hästen förstår skötaren. Det finns många exempel på det”, säger en jordansk hästskötare. ”Jag har mycket stor respekt för dessa hästar och jag har aldrig sett så glada hästar.”

Hur Emelie Cajsdotter, som är djurkommunikatör och löser husdjursproblem hemma i Sverige, hamnade i Jordanien är en mycket unik historia. 2003 började hon under nätterna drömma om märkliga öknar med röd sand och om beduiner. Emelie hade aldrig varit på någon sådan plats och blev förvånad. En morgon vaknade hon av att hon sa ”Amman” så högt att hon väckte sig själv. Hon måste slå upp namnet i en kartbok och såg till sin förvåning att det ligger i Jordanien.

Kort tid därefter är hon bjuden på ett kungligt bröllop. Där bland gästerna kommer en kort mörk man fram och hälsar på henne och säger: ”Hello, you have to go to Jordan.” Hon får veta att mannen är en jordansk prins. Emilie Cajsdotter får senare träffa prinsens syster som förestår jordanska kungahusets alla hästar och blir inbjuden till henne och kungastallet i Amman för att kommunicera med hästar med problem. Emelie berättar så här:

– Jag befinner mig i ett land som är annorlunda än hemma, där drömmar och verkligheten ligger närmare varandra och där det finns något större att förhålla sig till. Jag är huvudansvarig för behandlingarna av ett sextiotal hästar som finns här. Jag går igenom hästarna varje morgon och ser om de ska ha någon behandling och tränar upp hästskötarna och gör upp scheman för skötseln och för att få det att fungera. Jag sitter ned hos hästen och lyssnar vad den har att förmedla och berättar sedan för skötarna vad som behöver göras, berättar Emelie Cajsdotter.

Stallmästaren, som är pakistansk överste, kände inte tidigare till någon liknande djurkommunikation som Emelies, men intygar att det hon kan få fram av samtalen med hästarna har gjort underverk.
Han berättar att hon går fram till dem och kommunicerar med dem under tystnad:

– Hennes råd har blivit så avgörande för oss och vi har förändrat stallrutinerna på grund av det. Jag ska ge ett exempel. En av hästarna var väldigt sorgsen och jag bad Emilie att ta reda på varför. Hästen berättade då att hon en gång fött ett föl, men detta togs ifrån henne för tidigt och nu väntade hon ett föl igen och var rädd för att detta skulle upprepas. Detta berörde mig djupt och varje morgon gick jag till henne och sände från djupet av mitt hjärta ett budskap att hon skulle få behålla sitt föl så länge hon önskade.”

Emilie reste hem till Sverige men när hon kom tillbaka sju månader senare sände stoet meddelande till Emilie om att tacka stallmästaren för hans stöd. Han menar att det inte finns någon tvekan om att Emilie kan tala med hästar. Dessutom har atmosfären blivit mycket bättre sedan hon började göra det.

Emilie Cajsdotter resonerar så här:

– Jag förstår att folk kan ha svårt att förstå det här. Det är ju omvälvande för mig själv också.
Mitt sätt att kommunicera är ju inte att jag säger någonting och hästen sedan svarar. Vi tar bort skiljelinjen och upplever varandras upplevelser inom oss själva på samma gång. Det talade språket uppstår för att det finns en distans och eftersom du inte kan känna vad som finns i mig så måste jag förklara det för dig. Jag måste först formulera det för mig själv och sedan skicka över det till dig och så kommer du att förstå den baserat på skäl som du själv har varit med om. Det är en lång process som gör att vi får en aning om vad det är vi försöker säga till varandra. När jag kommunicerar med hästar är jag i centrum av mitt eget jag och utvidgar det så jag flyttar det från min egna tänkta identitet, så att jaget blir tomt, som en hydda. Jag vet fortfarande vem jag är men ger plats åt den andre och då kan jag för ett ögonblick uppleva hur den andre upplever sin situation precis just nu.

På översta bilden ser vi hur Emilie sitter och kommunicerar med en häst och skriver ned meddelandet. Denna vita häst brukar börja med att beskriva sig som ”vind” därför att hon är flockens spejare och varnare. Men vind står också för livskraft och det som skapar liv. Hon är en av de snabbaste hästarna i hela stallet.

En hästflock fungerar inte i en rangordning i hierarkiskt toppstyrt system utan varje individ använder maximal kapacitet vid rätt tidpunkt, berättar Emelie Cajsdotter. Om man vill använda ordet ledare så kan man säga att hästarna har olika ledare i olika situationer, men individerna och situationerna förändras så systemet är därför aldrig fast. Det finns ingen inbördes konkurrens utan man överlever genom samarbete. Om vi ser två hästar slåss så innebär det att de försöker testa sina gränser och finna ett svar för att veta vilken roll man behöver ha i flocken.: ”Vem ser bäst i mörker av oss två?”, ”Vem är mest uthållig av oss två?”.

Emilie berättar vidare att hon lär sig väldigt mycket nere i Jordanien. Hon betraktade t.ex. hur en häst stegrade sig och fightades. Hästskötaren stod bredvid och rörde inte en min. Efter en liten stund gick hästen ned och somnade vid den här personen. Nu fick hon svar på frågan om man måste använda dominans i hanteringen av djur. Här var uppenbarligen en person som inte reagerade med rädsla under press. När hon frågade djurskötaren hur han gjorde, fick hon veta att han sade i ”Allahs namn”:

– Då förstod jag att det inte rörde sig om en teknik utan ett sinnestillstånd baserat på tillit. Djurskötaren hade lämnat över sin tillit till något större, i det här fallet religionen. Jag fann en stor humor i detta för jag tänkte att den sista plats och den sista person jag skulle kunna finna som kunde hantera djur var en ung muslimsk man. Sen fick jag lära mig att ”islam” egentligen betyder fred och allt det där att kunna samarbeta på ett fredligt plan det fanns där i den religionen som jag hade trott var världens mest våldsamma religion!

Hästens verkliga förhållande till människan är att hjälpa oss att utveckla vårt medvetande. Om vi inte gör det så skadar vi hela planeten. De är faktiskt våra lärare, menar Emelie. I vår värld som till stor del styrs av rädsla och egoism finns det saker som går utanför de materiella begränsningarna som vi tror är fasta eller självklara.

Dokumentärserien är gjord av Clara Mannheimer och Agnes Lo- Åkerlind med research av bl.a. Sanna Lundell. Passa på att se denna vackra och stämningsfulla dokumentär som är tillgänglig till den 15 november i år LÄNK 

Kersti Wistrand