Ett barns minne av tidigare liv som stridspilot, 1

Lille James Leiningers (född 1998) upplevelser av ett tidigare liv som amerikansk stridspilot under andra världskriget är ett av de tydligaste fallen inom dagens reinkarnationsforskning. Redan innan fyllda två år uppvisade James en passion för gamla stridsplan från denna tid. Göran B. Johannesson presenterar här ett utdrag från sin bok ”Barns minnen från tidigare liv” [1].

TEXT: GÖRAN B. JOHANNESSON
FOTO: Skärmdumpar från Youtube

James Leininger föddes den 10 april 1998 i Pacifica, Kalifornien, men flyttade efter bara några månader med sina föräldrar, Andrea och Bruce Leininger, till Richardson, Texas. Modern hade tidigare varit professionell dansare vid American Ballet Theatre men arbetade numera som cv-konsult och balettlärare, medan fadern var personalchef. När James var i 1-årsåldern var han förtjust i och lekte mycket med stora lastbilar. Men enligt föräldrarna tappade han helt intresset för dem efter att han en dag råkade få syn på ett flygplan. Från den stunden var James under åtskilliga år framåt pas­sio­nerat intresserad av flygplan – enligt sina föräldrar var han närmast besatt av dem. Det var en av anledningarna till att fadern i februari 2000 tog med sig sin 1 år och 10 månader gamle son till Cavanaugh Flight Museum utanför Dallas, ungefär en månad innan familjen flyttade till Lafayette, Louisiana.
Bruce brukade ta med sig gäster till museet och hade varit där flera gånger tidigare. James uppges från första stund ha blivit hänförd när han såg flygplanen, alldeles särskilt de från andra världs­kriget. Han skrek av förtjus­ning och ville inte lämna de gamla stridsplanen förrän fadern efter tre timmar lovade honom att åka till en riktig flygplats. James fick med sig några leksaksplan och en video, It’s a kind of magic, med det ameri­kanska flyg­vap­nets konstflygningsteam, Blue Angels (bildat 1946). Videon uppskat­tade han till den grad att han kunde titta på den i timmar i sträck, och han slet ut flera exemplar. Detta trots att hans mor ibland försökte avleda hans intresse genom att påstå att videon var trasig. Far och son gjorde ett nytt besök på museet i slutet av maj samma år, och James var precis lika fascinerad av flygplanen från andra världskriget som förra gången.

Bara någon vecka efter att familjen flyttat till Lafayette i mitten av mars 2000, gick James och hans mor förbi en leksaksaffär och utanför fanns det flera lådor med plastleksaker. Enligt modern tog hon upp ett leksaksflygplan med propellrar och uppmärksammade sin son på att planet undertill bar på en bomb. Men James, som vid den här tiden ännu inte hade fyllt 2 år och fortfarande var ett blöjbarn, sade att det inte var en bomb utan en ”dwop tank”. Förmodligen menade han ”drop tank”, dvs. en extra yttre bränsle­tank på undersidan av planet, vilket var korrekt. Att han uttalade ordet fel berodde antagligen på att han inte talade rent. I samband med att han lekte med sina flygplan utvecklade James bara någon månad senare en vana att säga ”flygplan störtar brinnande”, samtidigt som han kraschade dem gång på gång på familjens soffbord med nosen före så att propellrarna gick sönder. Bordet fick med tiden dussintals repor och märken.

Mardrömmar och påståenden

I slutet av april 2000, då James precis hade fyllt 2 år, började han få en riktigt otäck mardröm fyra–fem gånger i veckan. Han låg på rygg och gallskrek samtidigt som han sparkade och fäktade vilt omkring sig och var svårkontaktad. Så småningom hörde föräldrarna att det han hela tiden skrek var ”Flygplan kraschar! Lilleman [’little man’] kan inte komma ut!” James moster besökte ofta familjen och var åtskilliga gånger vittne till hans hjärtskärande mardröm. Hon betonade hur skrämmande det var att iaktta honom – som att se någon kämpa för sitt liv.

En kväll vid sängdags två-tre månader senare började James återge mardrömmen för sin mor och antydde att det var minnen av händelser från det förflutna. Hon gick och hämtade maken, som fram till dess hade avfärdat mardrömmen som något alla småbarn kan råka ut för. På faderns direkta frågor svarade James att flygplanet hade störtat brinnande och att det hade skjutits ner av japanerna. Vid läggdags ett par veckor senare uppgav James att han hade flugit ett plan som hette Corsair (ett amerikanskt strids­plan som utvecklades under andra världskriget), något han sedan ofta upprepade. På flygmuseet i Dallas fanns inget sådant plan när James och hans far besökte museet på vintern och våren 2000, det hade störtat vid en flyguppvisning i juli 1999 och ersattes inte förrän omkring 2003. James verkar emellertid aldrig uttryckligen ha sagt att det var en Corsair han flög när han sköts ner av japanerna.

Vidare berättade James den 27 augusti 2000, då han var 2 år och 4 månader gammal, att hans flygplan hade lyft från en båt som hette Natoma. Fadern påpekade att det lät som ett japanskt namn, men James insisterade på att det var en amerikansk båt. När fadern gjorde en sökning på internet samma dag (finns dokumenterad), fann han att USS Natoma Bay var ett eskorthangar­fartyg som var stationerat i Stilla havet mot slutet av andra världskriget. En dag när James lekte i familjens uterum, talade han om för sin mor att innan han var född så var han pilot, att hans flygplan träffades i motorn, att det kraschade i vattnet och att det var så han dog.

Då föräldrarna flera gånger frågade James vem ”lilleman” var i drömmen, svarade han alltid ”jag” eller ”den tredje James”. Några veckor senare uppgav han på en direkt fråga att det i drömmen också fanns en person som hette Jack Larsen. Den 16 oktober 2000 gjorde fadern en sökning på det namnet på en webbplats med en stor databas över avlidna och saknade personer från andra världskriget, American Battle Monuments Commission. Det fanns bara en enda Jack Larsen men flera andra personer med liknande namn (även denna sökning finns dokumenterad).

En lördagsmorgon satt Bruce och bläddrade i en bok om slaget vid Iwo Jima (The battle for Iwo Jima 1945 av Derrick Wright, 1999) som han tänkte ge sin far i julgåva. Denne hade tillhört marinen och bodde ca 225 mil från Lafayette, varför han hade besökt familjen vid endast ett tillfälle under senare tid. Den drygt 2½-årige James satt i faderns knä och tittade på bilderna, när han plötsligt pekade på ett flygfoto av öns militärbas och sade: ”Det var då mitt flygplan sköts ner, pappa.” Bara en vecka senare hade fadern sin första kontakt med en veteran från Natoma Bay, och fick då bekräftat att det hade funnits en stridspilot på hangarfartyget som hette Jack Larsen.

James mardröm höll i sig med nästan oförändrad styrka under det kommande året. Av sin barnläkare och sina vänner fick föräldrarna lugnande besked – mar­dröm­mar var inget onormalt hos små barn och går över med tiden. Men efter­hand som tiden gick utan någon förbättring, blev de luttrade föräld­rarna allt mindre tillfreds med denna förklaring. Andreas mor hade i slutet av år 2000 skickat Carol Bowmans första bok, Children’s past lives, till sin dotter, och i början av 2001 konsulterade Andrea Bowman på telefon om mar­drömmarna. Genom att följa hennes råd blev dessa efterhand både mindre fre­kven­ta och inte lika intensiva. De huvudsakliga råd Bowman gav var att föräldrarna skulle försäkra James att det han drömde om tillhörde det förflutna, och att han nu var i säkerhet och kunde känna sig trygg. Men mardrömmarna upphörde inte helt förrän omkring tre år senare, frånsett enstaka återfall omkring varannan månad i ytter­li­gare flera år.
Strax efter att James fyllt 3 år började han rita, och det handlade uteslutande om krigsscener med stridsplan och örlogsfartyg samt bomber och kulor som exploderade överallt. På teckningarna fanns varken jetplan eller missiler, utan bara propellerplan och traditionella bomber. Enligt föräldrarna gjorde han under de kommande åren hundratals sådana teckningar (dokumentation finns), och vissa av dem signerade han med ”James 3” – även sedan han fyllt 4 år. När de frågade honom om det, svarade han att siffran inte handlade om hans ålder utan om att han var ”den tredje James”.
Varken Andrea eller Bruce trodde från början på reinkarnation. Deras kristna tro innebar att de lät James gå i en kristen lekskola och förskola. Bruce tillhörde den evangeliska rörelsen, hade en uttalat negativ inställning till reinkarnation och ansåg att sådana idéer var rent nonsens (”bullshit”). Bruces kristna tro var enligt hans svägerska orsaken till att han länge vägrade att tro att James påstå­enden och beteenden kunde hänföras till ett tidigare liv. Men samtidigt var Bruce förbryllad över sonens uppgifter, och efterhand ägnade han alltmera tid och energi åt att kontrollera dem. Han var emellertid helt inställd på att de var felak­tiga och ville få bekräftelse på att de kunde avfärdas som fantasier. Efter att Andrea hade upplevt James otäcka mardröm under mer än ett halvår, blev hon mer öppen för att reinkarnation kunde vara en möjlig förklaring, vilket ibland gav upphov till dispyter mellan makarna.

TV-program

I mars 2002 förmedlade Carol Bowman en kontakt mellan James familj och tv-bolaget ABC News, som avsåg att göra ett tv-program, Strange Mysteries, där ett av inslagen var tänkt att handla om James. [2] Detta såg Bruce som en möjlighet att få hjälp med att bringa klarhet i vad sonens ovanliga påståenden egentligen handlade om. Familjen utlo­va­des full anonymitet, och tv-programmet spelades in i juni 2002, då James var drygt 4 år gammal. Jim Tucker med­verkade som expert och fick en kopia av inslaget med James – men det sändes aldrig då det inte ansågs tillräckligt intressant. Vid denna tidpunkt var det fortfarande okänt vem James identifierade sig med.
James lämnade två nya och som det senare skulle visa sig korrekta uppgifter till den kvinnliga tv-producenten i samband med att han visade henne en bild på ett Corsairplan i en bok. Han uppgav att planen ville svänga vänster när de lyfte och att de ofta brukade få punktering när de landade.
Endast de av James påståenden och beteenden som återgavs i samband med det nämnda tv-programmet har tagits med i ovanstående redogörelse av fallet, med undantag av uppgifterna om museibesöken och den yttre bränsletanken. Samtliga uppgifter utom en verifierades senare via olika dokument och vittnesmål från krigsveteraner. Sammantaget betyder detta att fallet tillhör den exklusiva grupp där det finns dokumenterat vad barnet sade och gjorde innan den tidigare personligheten identifierades.
I följande artikel (del 2) kommer utforskning och verifiering av fallet att presenteras.

Göran B. Johannesson, leg. psykolog

Noter:
1. Johannesson, Göran B, Barns minnen från tidigare liv – Forskning i livets gränsland, Egia förlag 2018, ISBN 978-91-984038-2-4.
2.Leininger, Leininger & Gross (2009), Tucker (2013, 2016), Mills & Tucker (2015), Kean (2017): se vidare  i notförteckningen i Göran B Johannessons bok. TV-programmet om James Leininger, Back from the dead, sändes den 15 april 2004 på ABC Primetime. Det har även gjorts en uppföljning av fallet 2009 i tv-programmet Fox 8 News. Båda programmen och även olika videoklipp, t.ex. från James avsked vid Chichi-jima, finns på Youtube.