Här ger Kersti Wistrand sin skildring av hur hon äntligen fick hjälp att gå efter en olyckshändelse med bruten fot. Hos skomakeriet Framåt i Gamla Stan finns några få av landets genuina och kunniga skomakare kvar.
TEXT OCH FOTO: KERSTI WISTRAND
För drygt ett år sedan tog jag ett kliv ned för det sista trappsteget mot en betonggård. Vad jag inte såg var att där var en bit som saknades i trappsteget just där jag satte ned foten. Tio centimeters höjd och jag ramlade framstupa pladask och slog mig ganska rejält.
Läkaren kunde efter röntgen konstatera en bruten fot och ett svullet knä med sårskador. Det hela lindades och skulle läka av sig självt. Vad jag då inte visste var det stora handikapp som skulle bli följden. Jag – en van skogsvandrare med flera mils vandringar varje vecka – kom att ett halvt år senare bli mer eller mindre sittande utan att kunna stödja på foten under fyra månader. Man ville inte operera på grund av att jag har ”diabetesfötter” som kanske inte skulle kunna läka. Istället fick jag remiss till sjukhus för specialinlägg i skorna med besök och tre återbesök utan att kunna få vettig hjälp. Var detta ålderdomen som kommit och början på slutet?
Till slut gav mig sjukgymnasten, som behandlade de uppkomna inflammationerna med laser, ett råd: ”Jag har en annan patient med svåra fötter som heller inte kunde få hjälp hos ortopedtekniker. Hon blev hjälpt av skomakaren i Gamla Stan! Varför inte gå dit?”
Carina Eneroth tar emot. Hon visar på den lilla unika guldskon hon bär runt halsen och som hon fick av maken i 40-årspresent. Den finns endast i ett exemplar. Foto: K. Wistrand
Sagt och gjort. Jag ringde och fick snabbt en tid hos Carina Eneroth, en av få svenska skomakare som till skillnad från alla snabbklackare gått den långa vägen med lärlingskap och gesällprov. I en smal gränd ligger det, det lilla skomakeriet Framåt med anor från 1800-talet då skomakare Karlsson öppnade eget (1). Tre generationer Karlsson har haft hand om tillverkning och reparationer av skor innan Carina Eneroth och Åsa Rasmussen köpte företaget 2003. Idag arbetar fyra kvinnliga skomakare här. Carina och Åsa har mästarbrev medan Anna och Emilie är under utbildning och har gesällbrev.
Barndomens dofter av läder, skinn och skokräm slår emot mig då jag öppnar dörren till detta gemytliga och trånga skomakeri. Vänlighet och leenden möter en. Det sitter liksom i väggarna, som man brukar säga. Här kan man få sulat och klackat. Här kan man köpa skokräm och skosnören av bomull, handgjorda och färgglada paraplyer från hantverkare i Dalarna. Här kan man slå sig ned och förundrat låta blicken vandra utmed fyllda hyllor. Här kan man minnas barndomens skomakare. Själv minns jag min far och farbröder, uppvuxna med lantbruk, som själva lärt sig både klacka och sula alla sina barns skor. Jag minns ännu doften från den beckade (tjärade) skomakartråden som användes.
Carina Eneroth i arbete. Foto: K. Wistrand
Inget jäkt, ingen stress. Här ger man sig tid och lyssnar in problemen och försöker tålmodigt hjälpa. Istället för ortopedteknikernas tretton anslagna minuter per kund ges här upp mot timmen om det behövs. Carina tar emot mig i det inre rummet och jag får ta av mig barfota och stå på underlag på golvet. Hon ritar och fixar. Jag provar och testar. Hon fortsätter tålmodigt bygga på inläggen och slipar dem på sin maskin. Frågar och lyssnar. Jag får komma tillbaka flera gånger och hon gör finjusteringar. Det empatiska och kvinnligt generösa värmer i själen och för första gången på månader kan jag gå utan värk.
Jag ber att få intervjua Carina och hon berättar att hon först utbildade sig till skräddare på en yrkeslinje på gymnasiet. En god vän kände en skomakare och hon fick i uppdrag att hjälpa till med sömnadsarbeten på skor och blev kvar i skomakeriet. Det var 1984. Hon gick hela den gamla gedigna utbildningen hos skomakaren där: tre år lärling, sedan gesällprov och färdig gesäll. Därefter arbete sex år inom yrket innan det blev dags för mästerbrevet och tituleringen mäster. Skråväsendet uppkom under 1400-talet för att man ville skydda yrken mot obehörig utövning. Det avskaffades 1846.
Carina har flera andra inramade diplom på väggen. De berättar om specialutbildningar och gedigna kunskaper att tillverka skor för skadade fötter. Ibland får hon uppdrag från sjukhusen och hon och de övriga skomakarna här tillverkar och bygger då upp skorna från grunden. Carina har också hand om lite utbildningar och håller föredrag för kollegor och skoföretag, även utanför Sveriges gränser. Den gamla gedigna skomakarutbildningen finns helt enkelt inte kvar i någon större skala. Carinas kunskaper är idag svåra att få del av eftersom det endast finns ett fåtal beställningsskomakerier kvar i Sverige. Skomakeri Framåt i Stockholm, Melker Shoes i Östersund och Björkmans i Ludvika är exempel på kvarvarande beställningsverkstäder. Hos Sveriges skomakarmästarförbund finns även information om kunniga reparationsskomakare i hela landet.
En massa färgglada skinn ligger i hyllorna och Carina berättar att hon då och då reser till Örebro för att köpa skinn hos de grossister som fortfarande finns där. Det är ko- och getskinn, allt importerat. Så tipsar hon mig om att besöka skomakarmuseet i Kumla och jag far dit.
Skomakarmäster i arbete. Kumla skoindustrimuseum. Foto: K. Wistrand
Besök i Kumla skoindustrimuseum
Vid 1800-talets början började handel med färdigsydda skor konkurrera med tillverkning efter individuell måttagning. Tidigare hade skomakaren gått runt i byarna och tillverkat skor till dess invånare, men nu gjorde skomakaren skor efter fasta storlekar och hade flera par som byinvånarna kunde prova.
En av de första partiskomakarna i Sverige var Anders Andersson från Hörsta utanför Kumla LÄNK På höstmarknaden i Örebro 1839 sålde den endast 16-årige pojken fem par näverbottnade skor av egen tillverkning. Detta blev inledningen till ett växande partiskomakeri i Närke. Efter 1846 års näringsfrihetslag uppstod liknande produktion över hela landet. Anders Andersson har kallats ”partiskomakeriets fader”.
Under 1850- och 60-talen skedde en snabb utveckling. Såväl antalet partiskomakare som den totala produktionen ökade. På 1870-talet kan man börja tala om skogrossister som alltmer övertog tillverkarens direktförsäljning. Centrum var just Närke med Örebro och Kumla som huvudorter. Skorna transporterades med båt till Stockholm där skoaffärer öppnades. Med anläggandet av järnvägar spreds skogrosshandeln även till Norrland.
Skofabriker anlades:
Ordet nåt betyder söm. Nåtlingsarbetet handlade mest om sömnad och var ett utpräglat kvinnoyrke. Nåtlerskorna fogade samman lädret till färdiga ovanläder för skon. Arbetet var mycket krävande och bestod av 25 till 50 moment. Arbetet på fabriken var i regel ackordsatt för nåtlerskorna, så det var viktigt att hålla ordning på redskap och personliga tillhörigheter. Ibland kunde kvinnorna sitta hemma och nåtla.
Nåtlerska. Kumla skoindustrimuseum. Foto: K. Wistrand
Stora maskiner köptes in:
Här ser du skor tillverkade 1890–1920:
Skor tillverkade 1890 – 1920. Foto: K.Wistrand
Och här är skomodet 1960 – 80:
1948–49 fanns 250 skofabriker i Sverige varav 120 i Örebro län. 1953 tillverkades 10 miljoner par skor i Sverige. 1955 släpptes importen av skor fri. Speciellt importerades italienska skor. Under 1960-talet var många svenska skofabriker tvungna att lägga ned. Oscaria lades ned 1971 och Örebro skofabrik, REX, lades ned 1981.
Synkronicitet
Som så ofta sker när jag skriver leds jag av synkroniciteter. Vid ett besök hos min tandläkare för en vecka sedan fann jag i väntrummet denna lilla barnbok, som jag fotade:
Vid återbesök hos Carina idag frågar jag henne om boken syftar på hennes skomakeri och mycket riktigt är det så. Bengt Björklund, som bor i Gamla stan, har skrivit dikter om skomakeriet där alla skor får liv under natten och dottern Olivia som då var i 10-årsåldern har tecknat. I boken finns en teckning av skomakeriet och disken och där i dörren står skomakaren Carina själv. Det är bara det att Oliva tecknade om henne till en manlig gammal skomakare med skägg oh allt. Och så hade det ju förstås också kunnat vara – åtminstone för hundra år sedan!
”I skomakeriet i Gamla stan
Händer det märkliga ting,
Men mäster som just går hem för dan
Vet absolut ingenting.
När Storkyrkans klocka slår DONG, DONG, DONG
Från hyllor och bänkar man ser
Stövlar och skor, alla på en gång
På golvet snabbt hoppar ned.
Nu tar de chansen att få berätta.
Det gör de varje kväll
Just ingen människa vet om detta
Varken mäster, lärling eller gesäll.”
(Text; Bengt Björklund)
Kersti Wistrand
Not 1: Normalt namnges inte företag eftersom reklam undviks, men undantag görs här eftersom en del läsare med problemfötter kan erbjudas hjälp de annars inte kan få.
