I samband med artikeln om förintelsens minnesdag har ett boktips inkommit: ”Läs Steve Sem-Sandbergs bok De utvalda om den fruktansvärda och systematiska utrotningen av funktionsnedsatta barn som i hemlighet ägde rum under tredje rikets dagar”.
TEXT: KERSTI WISTRAND
Tipsaren ovan fortsätter:
-Påminner om den här boken, men läs den försiktigt, annars orkar ni inte. Det här var något jag inte visste och aldrig fick vi veta om den systematiska utrotningen av funktionshindrade, trots att vi pratade så mycket om förintelsen i skolan. Läs den!
Uppskattningsvis drabbades bortåt en miljon människor med funktionsnedsättningar under nazitiden. Antingen mördades de, steriliserades eller utnyttjades de som slavarbetskraft. Forskarna räknar med att minst 275 000 mördades inom ramen för det s.k. T4-programmet, förmodligen enbart på grund av sina funktionsnedsättningar. Det började med barnen. Efter en tid kom det även att inkludera vuxna handikappade (för att sedan utvidgas till judarna). Personal från dödsanstalterna sändes sedan till Polen för att bygga upp speciella förintelseläger där, varav Treblinka är det mest kända.
18 augusti 1939, samtidigt som det andra världskriget bröt ut, utfärdade den tyska regeringen en strängt hemlig förordning som omfattade alla missbildade eller funktionsnedsatta barn under tre år. Alla barnmorskor och överläkare vid BB-avdelningar ålades att registrera dessa barn, som sedan skildes från sina föräldrar, ofta under intygande av att de skulle få den bästa vården. I själva verket fördes de till speciella uppsamlingsinstitutioner där de systematiskt avlivades. Aktionen kallades T4 efter den husadress i Berlin, Tiergartenstrasse 4, där planeringen ägde rum.
Till att börja med skulle sköterskor hålla barnen i sina famnar och mata dem med välling blandad med lugnande medel i nappflaskan tills de somnade in och dog. Andra barn svältes medvetet till döds. Det skulle ge sken av ett naturligt sjukdomsförlopp. Så småningom och med början i maj 1940 anlades gaskamrar kamouflerade som duschrum i anslutning till de vårdanstalter, där barnen gasades ihjäl av kolmonoxid och sedan brändes i anslutande krematorium. Många av barnen dödades redan inom några timmar efter ankomsten. Överläkaren var den ansvarige för processen.
I oktober samma år, 1939, bestämde Hitler att T4 även skulle inkludera tonåringar och vuxna som ansågs obotliga.
Även i Österrike inrättas vårdanstalter i rashygienens namn. En av dessa var Steinhof i Wien, som 24 juli 1940 förseddes med barnkliniken Spiegelgrund. Den blir till platsen där Steve Sem-Sandbergs De utvalda utspelar sig – ett Nazityskland i miniatyr. Först i slutet av nittiotalet stod det klart att så många som 789 barn dödats i Spiegelgrund. Ibland skedde detta efter det att läkarna använt dem som försöksdjur i medicinska experiment. Hjärna och spinalnerver togs ur de dödade barnen och konserverades för att senare kunna användas inom forskningen. Dessa delar begravdes 28 april 2002. (2)
”De utvalda” (2014) av Steve Sem-Sandberg
I sin bok ”De utvalda” (1) förflyttar sig Steve Sem-Sandberg (född 1958) till kliniken Spiegelgrund i Wien. Kliniken blir på sätt och vis som ett Nazityskland i miniatyr, där man anser att vetenskapen banar vägen till ett nytt samhälle präglat av renhet och goda arvsanlag. Det är bara att hjälpa till att eliminera ”minusindivider” för att påskynda samhällsutvecklingen. Här finns även den blinda tron på hierarkier och här finns hela byråkratin som döljer övergreppen bakom en slöja av laglighet.
– Att läsa om detta helvete är smärtsamt. Boken är den viktigaste jag läst på mycket länge, konstaterar författaren och kulturskribenten Mattias Hagberg, som recenserat den (3).
Massmordet på ”biologiskt degenererade individer” är själva utgångspunkten för romanen. Till grund för denna handling ligger mängder av dokumentärt material. Med utgång från detta beskriver författaren livet i kliniken Spiegelgrund i andra världskrigets Wien. Här lät nazisterna placera alla de barn som var oönskade, saknade föräldrar eller hade funktionsnedsättningar av olika slag. Men även fattiga barn och barn med sociala problem fördes hit. Slutmålet var ”eliminering” för att den ariska rasen skulle renas och endast de goda generna skulle ärvas vidare.
Steve Sem-Sandberg är först och främst en skönlitterär författare med förmåga att verkliggöra historiska skeenden på ett åskådligt och medryckande sätt. Hans skildring är stundtals skrämmande i sin detaljrikedom och man dras in i handlingen, lever med i barnens situation. Blir berörd. Boken kretsar framför allt kring två personer: den intagna pojken Adrian Ziegler och en av de ansvariga sjuksköterskorna Anna Katschenka. Lille Adrian är fattig, uppvuxen under påvra omständigheter med svåra föräldraförhållanden. Att vara fattig räknades in i gruppen ”att vara bärare av dåliga gener”.
I bokens första kapitel får vi följa den lille Adrians egen upplevelse om hur han första gången togs till Spiegelgrund: ”Det var i januari 1941, en klar och kall vintermorgon med ljuset närmast marken blekt och skimrande av frost.” Vi får följa honom in i kliniken och läsa om hans upplevelse då han blir undersökt av dr Heinrich Gross. Undersökningen varar en timme och föremål, som Adrian aldrig någonsin sett, används. Och påminner inte beskrivningen om de mätningar som gjordes av samer, romer och tattare på sin tid i Sverige?
– Bland annat mäts hans huvudskål med ett cirkelrunt instrument som har en skarp spets nedtill. Han får sitta i en hög stol som består av en lös skiva med klaffar på båda sidor och dr Gross sänker ned ett föremål för att mäta avståndet mellan hans ögon, sedan mellan öga och haka.
Efter undersökningen tas han om hand av den barska sjuksköterskan Anna Katschenka som för honom till paviljong nummer nio. Hon är en av alla de sjuksköterskor som liksom läkarna indoktrinerats i T4. Hon är van vid det hierarkiska systemet som ger henne en fast ram och trygghet. Tänka självständigt? Medlöpare? Nej, hon upplever sig endast i likhet med flertalet andra sköterskor vara en lojal underordnad som utför läkarnas order och avlivar barn utan att själv känna sig riktigt delaktig. Och dessutom hade hon aldrig befattat sig med politik, enligt egen utsago. Hennes handlingar låg därför utanför samhället och moralen.
Boken följer sedan Adrian Zieglers tid på kliniken. Det är en smärtsam läsning. Måtte detta aldrig någon sin mer inträffa i något samhälle! Vi har all anledning att minnas och vara uppmärksamma i dagens Sverige, där alla människor anses ha samma värde samtidigt som assistanspengar dras in i stor skala och äldrevården uppvisar stora brister.
— I detta sammanhang passar jag på att även nämna ett annat lästips: romanen ”Jag heter inte Mirjam” av Majgull Axelsson, där hon skildrar den romska flickan Malikas skräcktillvaro i koncentrationslägret och hennes svåra tid då hon kommer ut därifrån och hamnar i Sverige.
I en följande artikel kommer jag att redogöra för den idéhistoriska bakgrunden till avrättandet av de funktionsnedsatta.
Kersti Wistrand
Källor: 1. Sem-Sandberg, Steve, De utvalda (2014), Albert Bonniers förlag.
2. Faktauppgifterna är hämtade från National Health Care: Medicine in Germany, 1918-1945
3. http://www.gp.se/kultur/steve-sem-sandberg-de-utvalda-1.241594
Läs gärna en artikel av Thomas Jansson, Riksförbundet FUB (för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning:
