Anita Moorjanis NDU: ”Jag skulle dö 2 februari 2006, men …”

Den 2 februari 2006 stod Anita Moorjanis anhöriga samlade vid hennes sjukhussäng i Hongkong för att ta farväl och invänta hennes sista andetag. Hon låg medvetslös med organsvikt efter fyra års strid mot en svår lymfcancer. Under den nära-döden-upplevelse hon då hade fick hon insikter som helade henne. 2013 talade hon i Ted Talk.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Anita Moorjani föddes i en traditionell hindufamilj i Hongkong och kände redan som liten flicka pressen på sig att passa in i de kulturella och religiösa sedvänjorna. Under hela sin uppväxt försökte hon mot sin inre övertygelse infria omgivningarnas förväntningar. Detta resulterade i en fyraårig lymfcancer, som upphörde på ett mirakulöst vis i och med en djup nära-döden-upplevelse.

Anita Moorjani har skrivit flera böcker och farit världen över och talat om sin upplevelse. Hennes första bok är översatt till svenska: ”Döden gav mig livet. Min resa från cancer till nära-döden-upplevelse och läkning” (2013, ICA bokförlag),

Här berättar hon för oss i TED Talk, en youtubevideo som hittills har avlyssnats av drygt 3,4 miljoner åhörare LÄNK

Sjukdomshistorik

”Den 2 februari 2006 var förmodad att bli min sista dag i livet. Läkarna hade kallat dit mina anhöriga till min dödsbädd eftersom jag endast hade kort tid kvar att leva. Jag var nämligen döende i N-stadie-lymfom som är en form av cancer i lymfknutorna.

Jag hade då kämpat mot cancer i fyra år. Under dessa fyra år hade cancern omformat min kropp och vandrat runt i mitt lymfsystem. Det började med en knöl i min nacke och sedan spred cancern sig vidare genom mitt lymfsystem och vid slutet av de fyra åren var jag fylld av metastaser. Några av dem var stora som citroner och hade spridit sig från nedre delen av min skalle runt nacken och ner mot mitt bröst, under mina armar och hela vägen ned till min mage.

Jag kunde inte smälta någon mat och hade en konstant låg temperatur. Mina muskler hade helt förtvinat så jag vägde bara 39 kilo. Jag såg ut som ett skelett med hud ovanpå. Stora gapande sår i huden släppte ut gifterna ur min kropp.

Precis innan jag gick in i det slutliga comatillståndet hade mina lungor fyllts av vätska och jag riskerade att kvävas av detta. Hela tiden var jag förenad med en syrgastub som syresatte mina lungor.”

2 februari 2006 – den förväntade dödsdagen

”På morgonen den 2 februari hade jag alltså gått in i ett comatillstånd och mina anhöriga hade kallats dit för ett sista farväl. Mina inre organ hade börjat svikta och läkarna sa att bara några timmar återstod.

Emellertid, medan jag utåt sett var medvetslös och låg i coma med slutna ögon och sviktande organ var jag medveten om allt som försiggick runt mig. Jag var medveten om min make som bedrövad satt vid min sida och höll min hand. Jag var medveten om allt vad doktorerna gjorde. De satte in en tub och tog bort vätska från mina lungor för att jag skulle kunna andas bättre.

Jag var medveten om vartenda litet skeende runt om mig. Det var som om jag hade 360 graders synfält, men inte bara i rummet där min kropp var utan också bortom. Det var som om jag hade expanderat ut bortom min kropp. Jag kunde se min fysiska kropp ligga där på sjukhussängen men jag var inte längre bunden till den.”

Anita Moorjanis nära-döden-upplevelse

”Det kändes som jag kunde vara var som helst och på samma gång. Jag kunde vara där dit jag riktade min uppmärksamhet.

Medan min kropp låg där i sjukhussängen i Hongkong var jag medveten om min bror som var i Indien. Han skyndade sig iväg mot ett flygplan för att resa och besöka mig innan jag drog mitt sista andetag. Jag var medveten om allt och kände det som om jag var med honom och såg honom på planet.

Så blev jag plötsligt också varse min far och min bästa vän. Jag hade förlorat dessa båda flera år tidigare då de dog. Nu blev jag medveten om deras närvaro hos mig. De liksom guidade och kommunicerade med mig.

I detta förvånansvärda tillstånd i vilket jag befann mig, fanns liksom en stor klarhet där jag förstod allting, alla samband. Jag förstod varför jag hade fått cancer. Jag kände mig mycket större och mer energifylld än i den fysiska kroppen och förstod att jag var så mycket mer än denna. Jag kände det också som om jag var förbunden med allt och alla, med läkarna, sköterskorna, min make, mor och bror som fanns runt om mig. Jag kände vad de kände och det var som om vi alla delade samma medvetande, var uttryck för samma medvetande. När jag kände läkarnas resignation blev jag emellertid inte emotionellt indragen i dramat, men förstod vad de kände.

Min far försökte kommunicera med mig att det inte var min tid ännu och att jag måste återvända till kroppen, men kände fortfarande som att jag hade ett val. Jag ville inte återvända till denna sjuka, döende kropp och jag var ju en börda för mina anhöriga.

Uppvaknandet och närmaste tiden efter

I nästa stund insåg jag emellertid att min kropp skulle kunna helas mycket fort. Jag hade ju fått insikterna varför den blivit sjuk och min far sa: `Nu när du vet hur livet verkligen är så kan du gå tillbaka och leva utan fruktan.´

I samma ögonblick vaknade jag upp från medvetslösheten och min familj blev så lättad.

Läkarna kunde inte ge någon förklaring. Jag visste att jag skulle bli frisk och jag berättade det för mina anhöriga. Inom fem dagar hade tumörerna i min kropp krympt med 70 % och efter fem veckor fick jag lämna sjukhuset och fara hem. Jag var helt cancerfri!

Min upplevelse gjorde att jag förändrade min syn på världen. Jag måste nu integrera dessa upplevelser i mitt liv och det var svårt.

Försöket att förklara upplevelsen för oss andra

I sitt Ted Talk-anförande försöker Anita Moorjani förklara för publiken vad hon varit med om under sin nära-dödenupplevelse. Hon inför en metafor, bildliknelse. och använder sig av ett varuhus:

– Tänk dig att du är i ett becksvart varuhus och det enda du har att lysa dig fram med är en liten ficklampa som du navigerar med. Du kan rikta den tunna ljusstrålen mot olika håll och kan då se vad som finns i strålens väg, men ingenting annat.

Föreställ dig sedan att strömmen slås på och att varuhuset plötsligt badar i ljus. Du inser nu att varuhuset är enormt stort och med massor av hyllor med allehanda saker som du tidigare inte hade uppmärksammat. Där finns föremål av olika färger och storlekar. Somliga känner du igen medan andra har former och utseenden som du aldrig någonsin sett. Några av dessa ting har du sett i skenet av ficklampan men det mesta är nytt för dig.

Så går strömmen igen och du är tillbaka med endast din ficklampa, men du vet nu att det är så mycket mer som existerar samtidigt och som du inte kan se. Du har fått en erfarenhet och insikt och vet att så mycket existerar ”bortom din ficklampa”. För att förstå det lite bättre vill jag göra ett litet experiment med er.

Anita Moorjani uppmanar nu publiken att se sig omkring och lägga märke till allt som är rött. Sedan ombeds de memorera detta eftersom hon tänker fråga om dessa ting om en stund. Så ber hon dem blunda och sitta med slutna ögon. Efter en kort stund säger hon: ”Okej, hur många ting kan ni se som är blå? (Publiken skrattar.) Nästan inga eller hur? Okej, öppna era ögon och se runt er! Se, så många blå föremål som finns runt er, men ni såg ingenting. Varför? Jo, ni hade inte riktat er uppmärksamhet på det!”

– Vad är ficklampans stråle? Det är er uppmärksamhet. När ni ”lyser” med er uppmärksamhet mot något, blir det er verklighet. Det kan emellertid finnas saker direkt under näsan på er men som er uppmärksamhet inte har riktats mot och som ni därför inte ens lagt märke till. Tänk på det!

Och tänk om alla pengar som läggs på cancerforskning istället lades på hälsa och friskvård – tänk vilken annan värld vi då skulle ha! Och föreställ er att alla pengar som nu satsas på vapen och krig skulle läggas på fred istället – vilken annorlunda värld vi skulle ha!
För att bringa det hela ned till en mer personlig nivå vill jag nu dela med mig de fem största insikterna jag fick under min nära-döden-upplevelse.

Anita Moorjanis fem levnadsråd

1) Det viktigaste för oss alla att rikta vår uppmärksamhet mot är KÄRLEK och där ingår kärleken till sig själv. En av de viktigaste orsakerna till att jag utvecklade cancer var att jag inte älskade mig själv.
När vi inte älskar oss själva, värdesätter vi inte oss själva och på så sätt lär vi folk hur de ska behandla oss. Så att älska sig själv är lika viktigt som att älska andra. Ju mer du älskar dig själv, ju mer kärlek kan du ge till andra människor.

2) Det andra levnadsrådet jag fick till mig är att leva utan fruktan och rädsla.
De flesta av oss får sedan barndomen i oss en massa föreställningar om vad vi ska vara rädda för. Men känner du kärlek till dig själv och andra, känner du dig trygg.

3) Humor – skratt – glädje är viktiga ingredienser i livet. Vi är födda till skratt och små barn kan skratta.

4) Livet är en gåva. Jag höll på att förlora livet innan jag insåg det och önskar att ni inte behöver gå så djupt som jag för att inse att livet är en gåva. Faktiskt så inser jag att jag dödade mig själv innan jag fick cancer. Alla förändringar i livet är gåvor till utveckling. Till slut inser du det även om det är svårt att förstå det när du är mitt uppe i en svår förändring. Om du inte inser det innebär det bara att du ännu inte nått till slutet av förändringen.

5) Det allra viktigaste för dig är att alltid kunna vara dig själv. Var som du är och låt ditt ljus skina så ljust som du kan. Omfamna din unika personlighet, lär känna dig själv, älska sig själv villkorslöst och var bara dig själv.

Tack ska ni ha!

Kersti Wistrand