Vem avgör ”vetenskap och beprövad erfarenhet”

Dr Erik Enby funderar över hur makten, myndigheterna och det akademiska etablissemanget ansträngt sig att köra över den kunnige läkarens och folkmedicinens erfarenheter om vad som leder till hälsa och samtidigt ger man sig tolkningsföreträde om vems ”vetenskap och beprövad erfarenhet” som ska gälla över patientens rätt att välja verksamma metoder och preparat som inte leder till svåra biverkningar.

TEXT: DR ERIK ENBY

Socialstyrelsens märkliga mantra att ”medicinsk verksamhet skall utföras enligt vetenskap och beprövad erfarenhet” har denna myndighet tagit sig rätten att bestämma över. Då man är mycket noga med att den medicinska verksamheten, som utförs av alla medicinska arbetsbin utrustade med legitimationer, är utvecklad i enlighet med detta mantra kan de sjuka lugnt luta sig bakåt i förvissningen om att det medicinska etablissemanget erbjuder dem den bästa vård som överhuvudtaget går att få och att något sådant som vårdförsämrande forskningsfusk skulle kunna förekomma blir därmed bara en absurd förmodan.

Behandlingar kan bli evidensbaserade när deras gynnsamma effekter på olika sjukdomstillstånd har konstaterats erfarenhetsmässigt och dessutom har bekräftats i vetenskapliga studier, vilket givetvis utförs av det medicinska etablissemanget.

Man evidensbaserar dock bara behandlingar som är möjliga att patentera, vilket innebär att man härigenom kan låsa försäljningen av dessa behandlingar till de företag som äger patenten. Om sådana behandlingar är symptomdämpande ökar intresset för att evidensbasera dem. Då alla icke gängse terapier inte kan patenteras blir dessa följaktligen aldrig evidensbaserade. Sådana behandlingar dämpar de bakomliggande processer som orsakar olika symptombilder och är inte symptomdämpande i första hand, vilket ytterligare minskar intresset för evidensbasering.

Vilka substanser lönar det sig då att patentera? Ja, det är sådana som har upptäckts eller framtagits i etablerade forskningssammanhang och följaktligen aldrig har varit kända eller existerat tidigare. Däremot är det omöjligt att patentera och låsa försäljning av gurkmeja och natriumbikarbonat. Det senare förekommer i Samarin. Med nobelpriset 2005 kom pusselbiten som visade varför detta medel i alla tider har varit till nytta för de som har besvärats av gastriter och magsår och som visade sig bero på infektionen Helicobacter Pylori, vilken hämmas i sin växt av natriumbikarbonat. Icke gängse behandlingar är och har funnits fritt tillgängliga för försäljning under mycket lång tid och genererar således inte sådana förtjänster till industrin som medel som har evidensbaserats.

Att få till stånd evidensbasering av icke gängse terapier är svårt för att inte säga omöjligt därför att de inte går att patentera. Om det nu ändå är så att många av dessa medel hämmar mikrobiologisk växt i den sjukes soma kanske dessa terapier ändå har högre verkningsgrad i terapihänseende än de substanser som har evidensbaserats inom medicinen. Kanske är det därför som det som för närvarande rubriceras som alternativmedicin sedan länge har kunnat fortleva parallellt med samhällets sätt att ta hand om de sjuka.

Att det dock skulle kunna förhålla sig så, kan man ju inte acceptera på grund av rent affärsmässiga skäl.
Hur skall man då handskas med detta problem? För att undvika alltför mycket av hälsodiktatur är det nog klokast att låta de så kallade icke gängse terapierna existera i fred vid sidan om den makthavande medicinens, eftersom det ändå aldrig kommer att bli möjligt att eliminera dem.

Med det nya sjukdomsbegrepp, som nu långsamt håller på att lanseras i Sverige där det visar sig att all kronisk sjukdom har samband med mikrobiologisk växt i kroppsvätskor och vävnader, kommer det dock med säkerhet i framtiden att visa sig att många av de icke gängse terapierna på grund av sina antiseptiska effekter är ovärderliga i behandling av kroniska sjukdomstillstånd. Just detta är anledningen till att alla försök att eliminera dem är dömda att misslyckas.

Kjell Asplund som av förklarliga skäl inte känner till hur det ligger till med det biologiska sjukdomsbegreppet borde ta del av ovanstående resonemang och ta sig en ordentlig funderare för att med klokhet bättre kunna handskas med den terapiverksamhet som baseras på bland annat min vetenskap och beprövade erfarenhet som tycks ligga vid sidan om den påstådda evidensbaserade terapiarsenalen. Asplund borde veta att läkarna varje dag måste ta beslut som inte alls är evidensbaserade, inte ens beprövade. Men för att tills vidare få det lite bekvämt och lugnt föredrar han kanske istället att finna ett spår bort från att vara en medicinsk Quisling och söka en bro mellan olika erfarenheter. Och det är gott så.

Erik Enby