”Förvandlad av ljuset” – eftereffekter hos nära-döden-upplevare

I sin bok ”Förvandlad av ljuset” (1994) redovisar den amerikanske barnläkaren M.D. Melvin Morse den bestående förvandling som nära-döden-upplevare (NDUare) genomgår. Han redovisar eftereffekter och ger sin tolkningsmodell.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Den amerikanske barnläkaren M.D. Melvin Morse är en av de första nära-döden-forskarna. Jag har tidigare skrivit om hans bok ”Närmare ljuset – om barns nära-döden-upplevelse”, utgiven 1985: LÄNK 1992 kom han tillsammans med den medicinske chefredaktören Paul Perry ut med boken ”Transformed by the Light”. I svensk översättning heter den ”Förvandlad av ljuset” och består av 260 lättlästa sidor. [1]

Efter att ha skrivit om barns nära – döden – upplevelser blev Melvin Morse intresserad av att ta reda på hur denna upplevelse förändrar/förvandlar personerna i fråga. De tycks ha större livsglädje än andra människor – varför? Leder nära-döden-upplevelsen (NDU) till förändringar som går att dokumentera? Har NDUarna verkligen minskad dödsångest? Har de en ökad paranormal förmåga? Får verkligen NDUare högre intelligens efter en djup upplevelse?

Dr Morse beslöt sig för att göra en undersökning i Seattle där han arbetade och anlitade en lång rad experter för att kunna utforma denna på ett korrekt sätt. Han började sin efterforskning 1988 och fyra år senare låg boken med resultaten på bokhandelsdiskarna. Förutom redovisad undersökningsmetodik, består boken av många fallbeskrivningar -även utan angivna eftereffekter- samt resonemang kring olika slags forskning om vad som kan tänkas ha hänt i hjärnan. Eller finns det ytterligare förklaringar?

Arbetet bakom Seattleundersökningen

Vilka människor undersöktes och vilken typ av frågor ställdes till dem? Morse utgår från patienter som har haft en djup NDU i sin barn- eller ungdom. Minst tio år måste ha passerat sedan denna. Han väljer patient nr 44 i sitt arkiv för att visa på tillvägagångssättet. Det är en 47-årig kvinna som då hon var femton år stod och pratade i telefonen när blixten slog ned i telefonledningen. Så här beskriver hon sin upplevelse:

– Blixten kom ut genom ledningen för att nå jorden och gick rakt genom mig. Den kom ut ur luren och in i örat, sprängde trumhinnan, brände sönder hörselnerven, gick genom halsen och ut genom axeln där den sedan lämnade huset genom ledningarna till värmeelementet som jag stod lutad mot. Min mor säger att det blev en explosion som lät som ett kanonskott, och den slungade mig tre meter tvärs över rummet. Jag höll fortfarande luren i näven när de hittade mig.

Tonåringen visste ingenting om allt detta. Hon hade omedelbart förlorat medvetandet utåt sett, men upplevde att hon befann sig i en annan dimension med ett vitt och mycket starkt ljus fyllt med yttersta frid, en frid som hon varken förr eller senare upplevt. Hon visste att hon var i ”nästa dimension”, men hade ingen som helst rädsla för döden. Hon oroade sig inte utan var mycket lycklig och hemmastadd där. Hon saknade kropp men var som innesluten i ett slags hölje och hade jag-känsla, syn, hörsel och smak.

Så dras hon tillbaka och in i kroppen och känner ett enormt raseri: hon vill inte tillbaka. Hon kunde inte höra någonting för det bara ringde i öronen. Hon beräknades ha varit medvetslös fyra till sex minuter.

Intervjuer och frågeformulär

Berättelsen som patient nr 44 gett kompletterades sedan genom intervjuer och frågeformulär, en procedur som tog fyra timmar. Man tog fram den personliga historien och sjukhistoriken. Man tog reda på bakgrundsvariabler som skulle kunna tänkas ha samband med och påverkat hennes NDU, t.ex. eventuell misshandel i hemmet, eventuella operationer, eventuell psykiatrisk behandling och receptbelagda mediciner. Man tillverkade frågeformulär angående religiös tro, hur hon såg på döden, samhörighet med naturen, hennes inställning till välgörenhet etc. Ett batteri av redan kända test och enkäter användes för att undersöka anpassningen till livet, dödsångest, Greysons värderingsenkät, frågeformulär för subjektiva paranormala händelser, temporallobstest som visade på temporallobskänsligheten och benägenheten att reagera paranormalt samt många andra tester. Samtliga redovisas tillsammans med statistik i bilagan i slutet av boken.

Seattleundersökningen (”Förvandlingsundersökningen”)

Hela Seattleundersökningen kom slutligen att omfatta data från drygt 400 personer med mycket djupa nära-döden-upplevelser i barndomen. Minst tio år måste förflyta mellan upplevelsen och intervjutillfället. Detta stora antal med mycket litet bortfall kunde uppvisa meningsfulla resultat. När man bedömer en vetenskaplig undersökning beräknar man med hjälp av statistiska metoder om resultatet är statistiskt signifikant, dvs om resultatet återspeglar verkliga förhållanden eller om det bara tillkommit genom en ren slump. Sammanställningen och analysen krävde lång tid och många medarbetare. Dr Morse går igenom denna i sin bok och ger många intressanta fallbeskrivningar och exempel på vad NDUarna rapporterar.

Nära-döden-upplevarna jämfördes med fem olika kontrollgrupper för att dr Morse skulle kunna se om nära-döden-upplevelsen leder till förändringar som går att dokumentera:

1. Vuxna som överlevt svåra sjukdomar som barn utan att ha haft en NDU.
2. Vuxna som haft andliga ljusupplevelser utan anknytning till NDU som barn
3. Vuxna som ansåg sig vara mediala sedan barndomen
4. Vuxna som haft en spontan UKU utan anknytning till NDU under barndomen
5. En ”normalgrupp” vuxna utan några som helst upplevelser av ovanstående karaktär

Resultat
Den s.k. förvandlingsundersökningen visar tydligt att människor som har en NDU förändras för livet. Mest genomgripande är dessa förändringar hos dem som upplevt ljuset. Dr Morse fann dessutom genom sina kontrollgrupper att personer som upplevt motsvarande ljus i ett annat förändrat medvetandetillstånd utan att ha haft en NDU (t.ex. under meditation) förändrades precis som NDUarna.

Resultatet visade att nära-döden-upplevelsen leder till många förändringar hos dem som haft dem. De motionerade mer än normalbefolkningen och åt mer hälsosam mat. De uppvisade färre psykosomatiska sjukdomar och färre symtom på dold depression och ångest än kontrollgruppen. De tillbringade mer tid i ensamhet och i enmansprojekt och mer tid i meditation. De som blivit berörda av ljuset i tidiga år ägnar sig mer åt samhället genom frivilligt arbete. De gav också mer av sin inkomst till välgörande ändamål. I övrigt uppvisades dessa drag:

1. Minskad dödsångest, ökad livsglädje och arbetsförmåga

Dödsångesten minskade betydligt; de var inte rädda för att dö. Det mest frapperande var den ökade livsglädjen. NDUare har de positiva dragen hos en typ A-personlighet som t.ex. ett sug att arbeta hårt, men de saknar typ A-personlighetens negativa drag som t.ex. benägenhet till vrede och att trampa på andra på sin väg mot toppen. De har en mycket stor energi och entusiasm inför livet. Morse vill kalla dem ”livsnjutarnarkomaner” snarare än arbetsnarkomaner.

2. Ökad intelligens

Dr Morse menar att det är svårt att bevisa att NDUarnas intelligens ökar, men det går heller inte att ignorera detta. Många av dem berättade att det kändes så, att de hade blivit förflyttade till ett högre plan i sin NDU och blivit intelligentare på grund av det. Här ger Morse många fallbeskrivningar som stöder hypotesen.

3. En ökning av paranormala förmågor.

Personerna i NDU-gruppen hade mer än fyra gånger så många verifierade paranormala upplevelser som de i normalgruppen eller i gruppen för svårt sjuka. Och inte bara det, utan de hade dubbelt så många verifierade paranormala upplevelser som de som hävdar att de är mediala. De intervjuade behövde dock inte demonstrera sina paranormala förmågor, som är svåra att reproducera i laboratoriemiljö. Man hade dock tagit reda på om de var verifierade genom en annan person innan t.ex. prekognitiva upplevelser och sanndrömmar inträffat i verkligheten.

Den vanligast förekommande paranormala eftereffekten var ut-ur-kroppen-upplevelsen. Telepati, klärvoajans, sanndrömmar och prekognitiv förmåga, dvs. känna på sig skeenden i förväg, var också vanliga. Dr Morse återger även fallbeskrivningar där NDUare fått en förmåga som påverkar elektronik: klockor stannar, elektronisk apparatur går sönder.

Personligen saknar jag erhållen healingförmåga i dr Morses material, en förmåga flera NDUare som jag intervjuat uppgett sig fått som eftereffekt.

Melvin Morse finner även att flera NDUare som upplevde möten med andar och skyddsänglar i sin NDU har haft fortsatt kontakt med dessa under sitt liv och att dessa ofta upplevs som hjälpare.

NDUarna var dock inte alltid glada över sina nya förmågor, som snarare ibland vållat dem problem.

Förklaringsmodell

Vad innebär det att så många nära-döden-upplevare har dessa paranormala upplevelser? Melvin Morse diskuterar utlösande faktorer till upplevelserna. Han redovisar annan närliggande forskning och anser att de flesta element i NDUn med ett undantag kan förläggas till höger tinninglob i hjärnan eller ”mysticismens kretskort” som han också kallar området. Undantaget är ljusupplevelsen som ingen positivistisk forskare har lyckats finna ursprunget till i hjärnan, menar han. Denna går inte heller att framkalla på konstgjord väg enligt honom. De som upplevt ljuset är de som genomgått den största förvandlingen. (Han har även redovisat fallbeskrivningar där NDUare blivit botade från svåra sjukdomar i samband med sin ljusupplevelse under NDUn.)

Morse tycker inte att upplevelsen förminskas av att det går att visa var i hjärnan den äger rum. Han ser på detta område som ett ställe där sinne, kropp och ande samverkar med varandra. Kan det t.o.m. vara så att vi alla bär på potentialen till paranormala förmågor, som i så fall snarare borde anses normala? Och är det så att NDUn leder till att en större del av temporalloben blir tillgänglig för NDUarna genom att de lärt sig att ”låsa upp” dittills oanvända delar av den?

Dr Morse skriver även mycket om den intressanta forskningen kring elektromagnetiska fält och säger sig vara övertygad om att NDUn förändrar de elektromagnetiska krafterna runt kroppen.

Vad hände sedan?

Jag väljer att inte kommentera dr Morses tolkningsmodell. Han kom att ge ut flera böcker och mängder av vetenskapliga artiklar efter denna bok. Enligt hans hemsida arbetade han med United States military och studerade deras träning i remote viewing, fjärrsyn. Vidare studerade han andliga helare som botade tumörer hos råttor med sin tankeförmåga.

Så började dr Morse själv att meditera efter tibetanska och judiska metoder och fick egna erfarenheter av förändrade medvetandetillstånd. Han kom att inse att det här livet handlar om att lära sig, att ta emot lektioner av kärlek och att vi alla är sammanlänkade och en del av universums skapande kraft.

Idag står han för en teori att våra hjärnor är sammanlänkade med ett icke-lokalt (non-local) medvetande och en verklighet bortom tid och rum. Han kallar sammanlänkningsplatsen i tinningloben för ”God Spot”.

Kersti Wistrand

Referens

Översättning Göran Grip, Natur och Kulturs förlag, 1994. ISBN 91-27-03403-8.