Linné på vandring i Lappland 1732

Dagens fjällvandrare har det bekvämt jämfört med den 25-årige Carl von Linné som tog sig fram genom Lappmarken 1732. Det var ett under att han överlevde. Här kan du läsa om hans strapatser.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Kyrkoherdesonen Carl Linnaeus föddes 13 maj 1707 i Stenbrohult i Småland och dog i Uppsala 1778. Först som adlad fick han långt senare namnet von Linné, men jag kallar honom i fortsättningen för Linné för enkelhetens skull. Hans stora intresse redan som barn var botaniken. Vid 21 års ålder skrevs han in vid Lunds universitet, där han studerade dåtidens naturvetenskapliga ämnen. På sin fritid kartlade han Skånes flora. Efter ett år bytte han till Uppsala universitet, där han studerade naturalhistoria och medicin och utbildade sig till läkare. Linné handplockades snart som föreläsare i botanik på universitetet, där han fick ersätta den åldrige Olof Rudbeck d.y., och drog stora åhörarskaror på uppemot 300 studenter. Han påbörjade även sitt klassifikationssystem genom att dela in växterna efter ståndare och pistiller.

Hans mentor, Olof Rudbeck, hade 1695 företagit en resa till Lappland, men hela hans forskningsunderlag därifrån förstördes vid branden i Uppsala 1702. Linné beslöt sig därför att utforska detta landskap, fick ett stipendium för att ”kunna finna nya växter, djur och möjligen nya mineraler”.  Han var även mycket nyfiken på samerna och deras levnadssätt.

Den 12 maj 1732, dagen innan sin 25-årsdag, påbörjar Carl sin resa mot norr. I sin resedagbok beskriver han noggrant hur han var klädd: ”en liten rock av västgötatyg, utan fållar med små uppslag och krage av schagg. Byxor helt nätta och av skinn, piskperuk. Karpus (mössa med klaffar som gick att fälla ned över öron och nacke) av bastgrönt, stövelkängor på fötterna.” Därtill hade han en väska att hänga på sig och som bl.a. innehöll extraskjorta, nattkläder, bläckhorn, penna, papper, florhuva mot myggen och ett litet mikroskop. Mellan låret och hästsadeln en liten handbössa.”

Resan gick till häst, fots och med hjälp av båtar, bl.a. den lilla lätta håpen, som kunde bäras runt forsar och vattenfall.  

Linné förde noggrann dagbok över det han såg och upplevde. En del av detta samlades senare in till boken ”Lappländska resan 1732”, först utgiven 1811 i London och då på engelska. På svenska kom denna ut först 1905. Ur min upplaga från 1965 saxar jag nu lite av Carl Linnés egna skildringar. Jag önskar dock påpeka att texten är lite snårig att läsa. Den är fylld av uttryck på latin. Som tur är finns en lista med översättningar sist i boken. Jag har tagit mig friheten att översätta språket till en mer modern variant.

Carl von Linné tar sig norrut till häst. Han når Västerbotten och Umeå och blir rodd norrut genom Umeälven och når så småningom Lappland. Isen ligger kvar här och där och björkarna står i nyutslagen skir grönska. I övrigt växer där höga tallar. Den 30 maj anländer han till Lycksele, där han övernattar hos prästfamiljen och får rikligt med mat.

Lappland är här, nära västerbottengränsen. på många ställen bebott av nybyggare (finländare), men den 2 juni når Linné yttersta gränsen för nybyggarnas område, ”Umeå sjö”. (Finns den idag?) Där ovanför är samernas rike och han måste framöver helt förlita sig på deras hjälp att ta sig fram. Han beskriver i sin dagbok hur deras kläder ser ut och hur de lever. Med håpen, den lilla lätta båt som samerna kan bära runt förbi vattenfall och forsar, tar han sig med färdledare fram genom Ume älv och når Juktaån, ett biflöde till Umeälven. Hans mål är Sorsele cirka fyra mil norr om Storuman och sedan fjällen. Oklokt nog besöker Linné området under den värsta snösmältningen och är nära att få sätta livet till. Efter många strapatser måste han återvända utan att ha nått målet. Här får Carl von Linné själv berätta (med min moderniserade svenska):

Teckning Carl von Linné (1732): “samen lägger sin matsäck på ryggen, årorna och håpen över axlarna och springer så med den över berg och dal”

2 juni 1732

”Omsider kom ett långt vattenfall så att vi måste lämna håpen eller båten och gå landvägen en mil framåt eller längre. Vi gick över berg och förbi källor, fram på stigar och över dalar. På backen växte ljung och kråkbär som snärjde fötterna, för att inte tala om alla träd som låg nedblåsta och korsvis omkullkastade och som man därför måste kliva över. I kärren hindrade vitmossan som man lätt halkade på och dvärgbjörk som snärjde fötterna. Somliga tallar hade i översta toppen markvastar. – – – Äntligen kom vi till en vik som gick in av ån. Då måste vi vada över upp till naveln av kalla vattnet. Då vi kom mitt på var där ett stråk så djupt, att den djupaste stång knappt räckte botten. Här måste vi lägga en stång på tvären och gå på under vattnet med den största livsfara; jag utstod då en farlig sak.  – – –

Strax efter begynte myrar som mest stod under vatten. På Lyckmyren (benämnd efter ett flöde från myren till Lycksele) måste vi nu gå en hel mil: tänk vilken möda! Vid varje steg stod vattnet upp till knäna och kunde vi inte trampa på tuvor, gick vattnet ännu högre upp.  På somliga ställen gick djupet utan botten och vi måste vända om. På andra ställen låg tjälen kvar. Våra kängor var fulla av kallt vatten. Hade det gällt straffet för en dödssynd, hade detta varit förståeligt, men vad skulle jag nu säga om detta? Jag önskar att jag aldrig hade företagit mig denna resa. Och som om dessa svårigheter inte varit nog så blåste det och regnade till på köpet! Jag var synnerligen utmattad och undrade om jag skulle komma undan med livet i behåll.”

Sorsele ligger 4 ca mil norr om Storuman. Foto: Nordelch. Wikipedia.

En ny same skulle nu komma som vägvisare och avlösa den förste, men ingen dök upp. Klockan är sex på morgonen. De gjorde upp en eld och tog av sig kläderna och vred ur dem och torkade sina kroppar:

”Kalla nordanvinden skadade oss så mycket på ena sidan; elden brände på den andra och myggen stack på ”ad latera” (på sidorna). Nu hade jag fått nog av färden. Hela denna lappens land var mest myr, varför jag vill kalla den Styx (floden som skilde livet på jorden och dödsriket enligt grekiska mytologin). Aldrig har prästerna kunnat beskriva helvetet på ett bättre sätt. Aldrig har poeterna kunnat beskriva Styx fulare än detta. Jag hade skådat underjorden!

Vi hade gått i vildmarken, helt ovetande var nästa granne fanns. Kanske hade ingen varit här på 20 år! Tolken gick åstad att finna lappen som skulle ledsaga mig, medan jag vilade vid elden. Jag önskade mig intet annat än att få resa floden tillbaka, men jag fruktade att gå tillbaka vägen till håpen igen ty jag visste att min kropp ej var av järn eller stål. Jag önskade få gå åtta mil av tio på torr väg tillbaka till håpen, men gavs ej tillfälle. Lycksmyren – varför inte Olycksmyren?”

Den tredje juni fick Linné och hans ledsagare vänta till kl. 14 innan en same kom helt utmattad och trött efter att ha letat efter dem: ”Lapparna som är födda till att slita ont, såsom fåglar att flyga, jämrade sig då de kom och sa att de aldrig varit så illa ute och jag tyckte synd om dem.”

Samen kom inte ensam. Han hade en samekvinna med sig:

”Hon var som kommen ur Styx. Hon var liten; ansiktet var helt svartbrunt av rök, ögonen bruna och lysandes, ögonbrynen svarta, håret helt becksvart och omkring huvudet nedslaget. Härpå satt en röd, platt mössa. Kjorteln var grå och i bröstet som såg ut som grodskinn, hängde långa, slankande, bruna pattar. Omkring midjan hade hon en gördel, på fötterna kängor. Jag blev rädd vid första anblicken.”

Kvinnan talade emellertid till honom med stort medlidande: ”O, du stackars karl, vad för ett svårt öde har drivit dig hit, dit ingen förr vågat? Du stackars karl, hur har du kommit hit och vad vill du? Ser du sådana boningar vi har? Förstår du med vilken möda vi måste ta oss till kyrkan (vid större högtider)?”

Kvinnan berättar att henne make (som skulle ha varit vägvisare nummer två) blivit sjuk och att det dessutom var omöjligt att fortsätta framåt eftersom snö- och issmältningen skapat stora översvämningar. Linné som var uthungrad frågar nu efter mat. Hon hade några fiskar, men maskar hängde ur munnen på dem och han kunde inte förmå sig att äta dem. Linné fick komma till samelägret och stannade där över natten. Samerna levde under ytterst hårda levnadsvillkor. Fisken i älvarna hade inälvsmask och samerna var hårt drabbade av kolik. De åt endast två gånger om dagen och ibland bara en gång och då på kvällen. Linné beskriver noggrant hur de levde.

5 juni: Den vänliga samekvinnan har tre små ostar och Linné får köpa en av henne samt lite torkat renkött innan han måste bege sig samma väg över myren som han kommit.

Linné var utsvulten efter fyra dagars halvsvält när han till slut anlände till prästgården i Lycksele, där han blev väl omhändertagen, fick mat och kunde plåstra om såren. Kanske fick han då också veta att han borde ha gnidit in sig med pors och skvattram för att slippa myggbetten, men detta förtäljer inte historien.

Linné efter hemkomsten, iklädd samisk mundering. Etsning efter Martin Hoffmans tavla. Wikipedia.

Den unge Carl Linnaeus hade alltså blivit tvungen att ge upp sin resa mot fjällen för denna gång. Men skam den som ger sig. Då han vilat ut tar han sig via Luleå upp till Jokkmokk den 30 juni och bor hos prästfamiljer hela vägen upp. Den 2 juli får Linné skjuts av en regementskvartermästare och en bergmästare till Kiurivari, ett högt berg med silverfyndigheter. 6 juli bestiger han Vallevare, ”¼ mil högt” och han har nått fjälltrakterna, men det får bli till en annan historia till en helt annan gång. Eller varför inte låna boken på ett bibliotek om du är nyfiken?

Och om du undrar så kom Carl Linnaeus hem till Uppsala lyckligt och väl den 10 oktober 1732.

Kersti Wistrand

Källa: Linnaeus Carl, Lappländska resan 1732. Sthlm 1965, Wahlström & Widstrand