Originalartikel på Vetamera, där sker uppdateringar.
Sekt i sin etymologiska betydelse kan härledas ur det latinska ordet ”sequi” som betyder ”följa någon”. I perfekt particip blir det ”secta” som betyder rättesnöre; princip; parti; filosofisk skola; ideologi;
Sociologisk forskning på fenomenet har bedrivits sedan 1900-talets början och Max Weber gjorde i sin undersökning skillnad mellan två typer av organisationer. Den ena kallade han ”kyrktypen” och med det avsåg han en organisation vars medlemmar rekryterades genom tradition eller genom familjeband. Den andra kallade han ”sekttypen”. En sådan organisations medlemmar måste kvalificera sig för att få tillhöra gruppen, t.ex. genom att leva som gruppens medlemmar och samtycka till gruppens lära. Weber betonade kriterier som asketism, andlig renhet, hängivenhet till den ”rätta” läran och riten, och kravet på trofasthet mot den högsta, ofta en person som tilldelas kontakt med gud. Detta kräver total underkastelse och ett tvångsmässigt kontrollerat religiöst utövande.
I ”Die Soziallehren der christlichen Kirchen und Gruppen” (1912) beskrev Ernst Troeltsch att kyrktypen kunde ha ett öppet och okomplicerat förhållande till samhället medan sekttypen blev sluten och tog avstånd från samhället. [1]
Ordet sekt har fått en negativ klang, vilket gjort att en del forskare, undviker ordet och istället betecknar fenomenet med andra termer såsom kult.
Det som avses med ”sekt” kan definieras på olika sätt. Roy Wallis har föreslagit en religionssociologisk definition i sju punkter: [2]
1. Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
2. Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
3. Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
4. Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
5. Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
6. Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
7. En sekt försöker dominera och styra individen, kräver totalt engagemang och är totalitär och auktoritär.
Sekter har funnits sedan århundraden men i och med västvärlden sekularisering har det även uppkommit ideologiska sekter, med motsvarande struktur som de religiösa men med exempelvis en politisk eller alternativ lära.
Gordon Melton och Robert Moore har försökt att gruppera de sekteristiska organisationerna efter gemensamma drag och föreslagit åtta familjer: Den metafysiska familjen, den psykisk-spiritualistiska familjen, den gamla vishetens familj, den magiska familjen, Mormonerna, den österländska familjen, den främre-orientaliska familjen och kommunitetsfamiljen. Meltons gruppering är utifrån det amerikanska samhället. En anpassning till svenska förhållanden finns i boken Nya religioner. [3] En annan klassificering är Bryan Wilsons. Han delar in sekterna i: omvändelsesekter, den introverta sekten, den manipulativa sekten, den thaumaturgiska sekten, den reformistiska sekten och den utopiska sekten. [4] Gränserna kan vara flytande, vilket gör att klassificeringen blir för vid eller för snäv. En mindre detaljerad gruppindelning har gjorts av Roy Wallis utifrån sektens attityd gentemot samhället. Han delar in sekterna i: världsbejakande, världsförnekande och världsanpassade. [2] Det dyker också upp nya rörelser av denna typ.
Exempel på sekter
Hare Krishna
Hare Krishna har beskrivits som sekt vilket kan stämma på en liten grupp i USA men inte på alla. Det kan ses som vilket religiöst samfund som helst ”även om anhängarna fortfarande isolerar sig till en viss del så är de mer öppna mot omvärlden än förut. Isoleringen ligger i religionens (Gaudiya vaishnavism) natur, att helst umgås med likasinnade.”
Det finns andra organisationer som är Hare Krishna också och har ingen koppling till Iskcon. Som ni förstår är inte Hare Krishna något som skapades på 60-talet i och med Prabhupadas mission. Den är betydligt äldre än så och kan iaf spåras tillbaka till 1500-talet och Chaitanya Mahaprabhu. Det är alltså en hinduisk religion, en del av vaishnavismen. I den gamla tolkningen av ordet är sekt korrekt. Dvs utbrytargrupp ur en större religion.
Referenser
1) Gustafsson, Göran (2000), Tro, samfund och samhälle, ISBN 91-7195-400-7, sid 28 – 29
2) Wallis, Roy, The elementary forms of the new religious life, (1984) ISBN 0-7100-9890-1
3) Nya religioner, Partridge Christopher (huvudred),svensk redaktion: Per Beskow, Lars Johansson (2005),ISBN 91-7195-648-4
4) Nylund, Karl-Erik, Att leka med elden, Selin (1998), ISBN 91-7055-193-6, sid 42-45
