Gravvantarna i Jukkasjärvis kyrka

Jukkasjärvi är en av de äldsta byarna i Norrbottens län och med anor från 1600-talets början.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Jukkasjärvi ligger 17 km utanför Kiruna. Namnet härstammar från ett samiskt ord som betyder ”mötesplats vid vattnet”. Järvi är det finska ordet för sjö och här är Torne älv bred som vore den en mindre sjö. Byns läge gjorde den till en viktig handels- eller marknadsplats, men länge var präst- och klockarfamiljen de enda bofasta i byn. Under 1700-talet kom några nybyggare dit och idag bor här 800 invånare och 1000 hundar. Jukkasjärvi är också känt för sitt ishotell.

Under århundraden hade den traditionella samiska religionen levt vid sidan av den kristna. När emellertid svenska staten med kungamakten i spetsen började sträva efter att erövra områdena i norr under 1600-talet påbörjades försöken att kristna samerna. Maktmissbruk och övergrepp begicks mot samerna, som skulle tvingas att överge sin religion. Böter, fängelse och t.o.m. dödsstraff förekom. Nåjdetrummor brändes och heliga platser skändades. Samerna tvingades gå till kyrkan, men fortsatte ofta till en början i hemlighet utföra den traditionella religionens ceremonier i naturen och stå i kontakt med de samiska hjälpandarna. [1]

Jukkasjärvi kyrka är Lapplands äldsta bevarade kyrka, byggd i timmerkistkonstruktion. Den uppfördes 1607–08 och färdigställdes 1785.[2] Idag är den kanske mest känd för sin altartavla tillverkad av Bror Hjort samt sin unika orgel gjord av masurbjörk, renhorn och garvat skinn.

Vänstra delen av altartavlan i Jukkasjärvi kyrka, av Bror Hjort (1894 – 1968). Foto: lin208. Wikipedia.

På altartavlan ovan kan vi se den svenske prästen Lars Levi Laestadius (född nära Arjeplog 1800 och död i Pajala 1861) hålla en mustig och sträng predikan: ”Ni drinkare och tjuvar, Ni horkarlar och horkonor omvänden Eder!” En man återlämnar en stulen ren för att få syndernas förlåtelse och kunna komma till himlen. Två ångerfulla åhörare står framför prästen och till vänster ser man hur en karl slår sönder en brännvinskagge.  Brännvinsmissbruket, som uppstått till följd av den samiska identitetsförlusten, höll nämligen på att föra det samiska samhället mot en ekonomisk katastrof och växande social misär, men Laestadius förändrade detta. Den sant kristne måste vara helnykterist inom den laestadianska väckelserörelsen. [3]

Gravvantarna i Jukkasjärvis kyrka

Golvet i den gamla träkyrkan var murket och 1947 bestämdes det att kyrkan måste renoveras. Trägolvet togs bort och vad finner man där i grunden? Jo, 87 kistor med mumifierade lik efter samer begravda under 1600–1700-talen. I Riksantikvarieämbetets protokoll från gravöppningen finns att läsa att de döda var klädda i samekläder; de fattiga enkelt klädda och de rikare med praktfulla kläder, som dock på grund av sin ålder var väldigt sköra. Många av de döda bar stickade vantar och stickade strumpor. En och annan stickad mössa förekom likaså.

Ryktet gick ut i bygden och nådde lärarinnan Terese Torgrim (1891–1976), prästdotter av nybyggarsläkt, som kom att undervisa samebarn i byarnas skolkåtor i mer än trettio år. Hon var redan tidigare samlare av samiska vantmönster på uppdrag av folkskoleinspektören och när hon fick veta om den stora nyheten i gravvalvet handlade hon snabbt och målmedvetet. Terese Torgrim begärde att få se de månghundraåriga samestickningarna, rita eller sticka av dem för att undervisa sina samebarn om deras förfäders gamla mönster. Hon hade fått veta att textilerna snabbt skulle falla sönder av luftens syre och lyckades övertala prästen och kommunalmännen att under sen kväll hissas ned i en rullstol i gravvalvet under 1600-talskyrkan. ’

Där satt Terese sedan bland de döda och studerade noga stickteknik, färger och mönster genom ett förstoringsglas. Mikroklimatet under kyrkan hade varit optimalt och de stickade plaggen var mycket välbevarade. Det gällde dock att skynda sig och utan att röra textilierna började hon sticka av de gamla mönstren dekorerade med flät-, kedje- och sicksackmönster. Det var en svår stickning. Ömsom fick hon lyfta och vrida maskor, ömsom fick hon sticka med räta och aviga maskor. Där fanns också slätstickning prydda med trekanter, romber och ränder. [4]

Mot morgonen började Terese Torgrim bli klar lagom till att de första arbetarna kom och lagom till att luftens syre började förstöra textilierna. Därmed hade nordsamerna återfått sina förfäders mönster som fallit i glömska. Enligt ett rykte förmedlat av biskop emeritus Lennart Koskinen som vikarierade som präst bland samerna, fick Terese Torgrim en gång frågan hur hon under en enda natt kunnat få fram alla dessa mönster. Leende hade hon svarat att de gamla kvinnorna där nere i kistorna hade talat till henne och undervisat henne. – Skröna eller inte, tro det den som vill!

Kersti Wistrand

Referenser: [1]http://www.samer.se/missionen [2]https://sv.wikipedia.org/wiki/Jukkasj%C3%A4rvi_kyrka [3]]https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Levi_L%C3%A6stadius [4] http://www.solveigs-vantar.se/personer/terese-torgrim/ och https://www.hemslojd-tidningen.se/vantar/