26 mars, 2019

Den synliga och den osynliga världen hos Dan Andersson

”Det är något bortom bergen … ” Foto: Pixabay.com

Vem var han, dalapoeten Dan Andersson (1888–1920) från Grangärde finnskogar? Bohem och självlärd vildmarkspoet? En andlig sökare? En utblottad och upprorisk arbetardiktare? – Av stora och sammansatta konstnärer gör eftervärlden ofta bestämda tolkningar. Carl Johan Ljungberg ger sin syn i denna betraktelse.

TEXT: CARL JOHAN LJUNGBERG

Av stora och sammansatta konstnärer gör eftervärlden ofta bestämda tolkningar. Att dessa blir ensidiga och förenklade är givet. Det gäller inte minst Dalapoeten Dan Andersson.

Än ses han som en bohem och självlärd vildmarkspoet med känsla för folktro och skrock, än som den utblottade, upproriske arbetardiktaren vars verk med musikens hjälp tröstade och stärkte demonstrerande skaror på första maj. Än var han andlig sökare, än kritiker av den traditionella kyrkan. Beroende på tolkarens åsikter berömdes eller beskylldes Dan Andersson för att ha övergett Bibelns lära för något annat, till exempel den hinduiska trons klassiker Bhagavad-Gita.

Var han, först och främst, arbetardiktare?
Det är ovisst.

Hans levnadstecknare Waldemar Bernhard, som lärde känna Dan Andersson vid Brunnsviks folkhögskola, slår fast att hans gode vän aldrig trodde på en lycka genom en rent materiell omvandling. Än mindre trodde han på tvång, som i den dåvarande Sovjetstaten. Någon realsocialist var han inte.

Men var han då en skald för industriepoken? Han som lästes och hyllades av industrins arbetare var själv uppvuxen och präglad i yttersta ödemarken och hade inte primärt sin målgrupp bland dem som lever i städer. Man kan tillägga att han heller inte såg ett medel till välfärd genom en specifik arbetarkultur. Han var över huvud taget inte kollektivist och skulle ha ryggat exempelvis inför Ivar Lo-Johanssons hyllning till massmötena med deras agitatorer.

Enligt diktaren från byn Skattlösberg i Grangärde finnskogar var det människans livsslott att leva i två världar. I hennes villkor låg också att uthärda vardagens larm och oro, ett ont som inget kan avhjälpa utom det ständiga sökandet efter liv genom inre enhet. Ett nyckelord hos Dan Andersson var ordet ”bortom,” ordet ej fattat i geografisk mening. I likhet med många av våra arbetarförfattare valde Dan Andersson en utpräglat personlig utvecklingsväg. Han trodde i sista hand inte på socialreformister och deras krav, även om han inte missunnade någon att få det bättre.

Uppväxten

Det har talats om hur fattig Dan Anderssons uppväxt var, i ett litet torp i de karga väglösa finnskogarna långt från städer, bildning och andra bekvämligheter. Han skulle ha tillbringat en barndom i ett närmast totalt armod och utanförskap. Det stämmer att sådana motiv ofta möter hos Dan Andersson. En av hans romaner kom att heta De tre hemlösa. Och i den andra romanen, David Ramms arv, står en brottsling i centrum. Ja, visst bevittnade Dan Andersson både elände, misär och dryckenskap. Han talar om otryggheten i skogen, om våldsutbrott från andra, och fast familjen som han uttrycker det inte hade några fiender avslöjar han att ”Min fridsamma far hade en revolver hemma”.

Men Dan Andersson kunde märkligt nog, och allt från sin debut som poet, se bortom denna fattiga otrygga tillvaro. Hans utsökta noveller i Det kallas vidskepelse visar hans blick för livsvarianter av närmast förvirrande brokighet. Man får en aning om hur enkelt och primitivt många bland skogsfolket på den tiden levde, samtidigt som han ändå lyhört och ganska förstående lyckades avbilda detta folk såsom individer.

Här ovan sjunger Thorstein Bergman “Helgdagskväll i timmerkojan”.  

Enligt Bernhard som lyssnat på många berättelser fanns i vännens uppväxtmiljö ”goda och präktiga människor, men också förbrytare och slödder”. Man levde isolerat och kom sällan utanför sin hemtrakt. Victor Carlssons handelsbod i Skattlösberg var ett nav i dessa skogar emedan man sällan tog sig ned till kyrkbyn. Ibland fick dock en och annan lov att ta sig till tinget och svara för sina gärningar. En gång då Waldemar Bernhard promenerade med vännen på Långholmen i Stockholm utbrast Dan Andersson: ”Här inne har många bekanta till mig från min hemtrakt suttit och just nu sitter ett par stycken. Jag har tänkt att göra en bok om dem.”

I Dan Anderssons verk finns ett skönjbart främlingskap. Han undviker att identifiera sig med vissa grupper, han talar med en mycket särskild röst. En del har satt detta i samband med hans delvis finska ursprung. Han var alltså förenad med en folkgrupp utan fäste i Sverige. Någon har sagt sig urskilja ”en etnisk dallring” hos poeten Dan Andersson. Det kan ligga något i detta. Men det primära för denna sida hos honom är väl ändå hans känslighet, en blick för det ”bortom” som bildar en röd tråd i hans dikt.

I förra sekelskiftets Bergslagen mötte alltså Dan Andersson ytterligheter. Samtidigt var hans hem både fromt och arbetsamt, berättas det, med föräldrar som kämpade för att ge familjen bättre villkor. Andan i hemmet har kallats pietistisk. Fadern Adolf var skollärare och uppfattades som en profetgestalt; han gav sonen kunskaper i olika ämnen. Man har påmint om att Dan före tioårsåldern själv lärde sig engelska och hur han av familjen vid endast 14 år ålder sändes till Amerika för att ta reda på om man borde utvandra dit. Föräldrarnas beslut var djärvt men vittnar om förtroende för den unge sonen och tyder även på att man insåg hans praktiska sida. Liksom många självlärda jagade han som ung böcker för att bygga på hemmets Bibel- och psalmboksläsning. Under första världskriget fick han dock ekonomisk hjälp att gå en kurs vid Brunnsviks folkhögskola, där det då fanns flera högt kvalificerade lärare. Dessa och kamraterna gav honom kunskaper och stimulans som naturligtvis var viktigt för hans liv och diktning.

Som de flesta tog Dan Andersson till sig impulser som passade honom. Han ägde dock utom hög receptivitet betydande integritet, varför han undvek att rida på opinionsvågor. Att många har haft svårt att förstå sig på hans utveckling visar om inte annat den diskussion som har förts om hans religiositet. En del forskare har menat att han övergav vad han i konfirmationen lärt sig och skapade en egen lära med lån från de mest skilda källor. Hans intresse till exempel för hinduismens mytologiska skrift Bhagavad-Gita sades tyda på kristendomskritik eller ”panteism”.
Kan det verkligen stämma?

Som teologen Jan Arvid Hellström har hävdat i en fin studie om Dan Anderssons religiösa diktning var han dock i grunden ingen rebell utan snarare traditionell, om också inte konventionell, i sin syn på Bibeln och Kristusgestalten. Han brottades givetvis med existensfrågorna och med Gudsproblemet, men han gjorde det snarast efter den klassiska teologins linjer. Någon blandreligion – det som brukar kallas synkretism – kan man knappast se.

En annan sak är att Dan Andersson som var litterärt träffsäker ofta valde en speciell och oväntad inramning även för de av hans dikter som berör trosfrågor. Exempel bland flera på detta är den långa dikten ”Angelika” ur samlingen Svarta ballader, där ”syndaren” William och hans kärlek Angelika uppstår från de döda och ställs inför Guds domstol. Tonfallen i dikten har i vissas ögon ansetts respektlösa, men får ses som en problematisering av livets villkor. Något liknande gäller den kända dikten ”Gillet på vinden,” där en död vän en stormnatt besöker diktaren och berättar för honom om sitt liv på andra sidan. I detta låg varken sensationslystnad eller en naiv tro på ”vidskepelse”. Att detta slags verk därtill använder en fri dialogform är inte unikt för sådan reflektionslitteratur, även om Dan Andersson lyckades ge genren ett personligt uttryck.

Nedan sjunger Gunde Johansson “Omkring tiggarn från Loussa” (eller “Det är något bortom bergen”).

Det är något ”bortom bergen” 

Vad tänkte då Dan Andersson om Gud?

Man talar ju inom teologin om det gudomliga utifrån begreppen ”immanens” och ”transcendens”. Det första handlar om Guds närvaro i skapelsen, det andra om hans distans gentemot eller upphöjdhet över den. Den kristna läran förkunnar, att Gud är mitt i sin skapelse och samtidigt bortom den. Han har skapat sitt verk och skall en gång återta det. Han är som skapelsens upprätthållare i, men också bortom, världen.

Hos Dan Andersson är detta ”bortom” som just nämndes grundläggande. Hans Gud tycks ofta vara så högt ovan sin värld, så opersonlig att det väcker människans förtvivlan, eller åtminstone kan ge oss nyckeln till den övergivenhet som vi ofta känner. Till den ”ro” som barndomens psalmer och sånger besjöng nådde nog poeten från Skattlösberg inte. Detta kan förstås locka en att tolka in en ”österländsk” världsfrånvändhet hos poeten, eller en platonsk separation av värld och idévärld, om man så vill.

Det som hos Dan Andersson ändå tyder på att han utövade den traditionella läran om Gud som ”i och bortom” sin skapelse är inte minst de inträngande och konkreta skildringar av sin livsupplevelse som han ger oss. Den verklighet som han skildrar framstår som beroende av en gudomlig kraft, samtidigt som den här flyter ur en högre verklighet från vilken den har avskilts. Vårt liv på jorden, och vad kyrka och Bibel lär, visar trots allt en väg till integrationen, till den verklighet som består. Religionerna vittnar enligt den beläste diktaren om eviga sanningar, vilka kan anas och delvis förverkligas av bristfälliga människor.

Hans tro på en gemensam pilgrimsfärd speglas också då han möter oortodox religiositet. De ortsbor som söker sig till frikyrkan i novellen ”Bönemötet på Kavelås” vinner hans intresse trots sina ofta säreget förvridna tolkningar av Gud, och det är därför att de är sökare. Han ville själv lika mycket som de söka uttrycka det outsägliga, ett ”bortom” i förhållande till den verklighet som våra sinnen uppfattar.

I en livfull litterär rapport som Dan Andersson vid första världskrigets början publicerade i Turistföreningens årsskrift skildrar han en dramatisk vandring i Grangärde finnmark varvid ljusets och vädrens skiftningar återges med all tänkbar realism och detaljrikedom. Fast han här rör sig i sina hemtrakter överraskas han ständigt av nya fenomen och konstellationer, det hemtama ger plats för det oväntade och även skrämmande. De båda kumpanerna möter ett störtregn och får hjälpligt hålla sig torra under ett vindskydd. Och mitt i de praktiska bestyren ger berättelsen rum för deras motsats: ”Det är så mycket stillhet och ro och så mycket äkta vildmark på en gång, att man nästan slutar andas och bara lyssnar.”

En slutfundering så om denna Dan Anderssons ”i och bortom-” syn på människans förhållande till den gudomliga allmakten.

Flera av hans diktsamlingar kom att illustreras av en då aktiv, skicklig konstnär och tecknare nämligen Einar Forseth, på sin tid känd för kyrkliga och världsliga väggdekorationer, altartavlor och glasfönster. Forseth, som var generationskamrat till Dan Andersson, fyra år yngre än han, har som jag kan se avsiktligt försökt fånga det transcendent-immanenta draget i diktarens verk. Det sker genom bilder där moln, sol och en antydd Gudsgestalt liksom läggs ovanpå bilden av diktens personer. Illustrationerna får därmed ett svävande, halvt genomskinligt drag som passar fint med texten, spränger situationens begränsning och vidgar diktens betydelse.

Carl Johan Ljungberg

About Carl Johan Ljungberg

Carl Johan Ljungberg, Ph D i Politics Född 1949, Ph.D. i Politics, Catholic University of America, 1983. Projektsekreterare för Medborgarna, politikerna och den offentliga sektorn 1976-1978 hos prof. Daniel Tarschys. Projektansvarig hos Timbro, Näringslivets Fond och City-universitetet 1984-1997 och för forskningsprogrammet Den svenska socialstaten med prof. Hans L. Zetterberg 1993-1997.
Ordförande i föreningen Humanistisk Förnyelse
Styrelseledamot i Föreningen Humanism & Kunskap

Comments

  1. Anders Hanser visar Vildhjärta och Dan Andersson – Nu mörknar min väg, på biograf Victoria 23 oktober.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: