Hälsningar från Sameland

Sedan några veckor befinner sig Kersti Wistrand som tillfällig klimatflykting i södra Lappland. Här kommer en rapport därifrån.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Nu har jag varit tillfällig klimatflykting inom Vilhelmina kommun under några veckor. Jag har flytt från det ofta mer än 30 grader varma Stockholm till ett betydligt behagligare väder i byn Storsele 23 km nordväst om Vilhelmina, där jag har turen att ha goda vänner. Tidigare år har jag skrivit en rad artiklar om hur livet levs här. Nu kommer det istället att handla om en fågel och sambandet med en speciell blomma.

Under 2018 har det varit ovanligt varmt sedan i maj även i Lapplands inland. Klövern, rödbläran, käringtanden, blåklockorna och kråkvickern som brukar pryda vägrenarna i mängder under hela juli, hade redan vissnat då jag kom, vilket aldrig skett tidigare. Kvar finns emellertid tusentals av röd rallarros (mjölkört) eller almecke, som den kallas här, solgul renfana och vita prästkragar. Men tar man sig upp tio mil mot fjällvärlden och svalkan där, finner man alltjämt de arter som redan blommat över här i byn. Till och med midsommarblomstren står fortfarande höga vid Borkasjöns strand.

Bildtext: Rallarros vid Borkasjön. K. Wistrand

Det är inte bara floran som är annorlunda i år. Jag lade ganska snart märke till de tysta morgnarna. Mitt sovrumsfönster på andra våningen i ett gammalt timrat hus vetter mot en stor äng. Vid 3–4-tiden varje morgon tidigare år har jag väckts av ett skränande trumpetande från det tranpar som troget kommit hit varje försommar. De brukar leta örter, mask och grodor i gräset. Ibland har de haft ett par ungar, men inte de senaste åren. De har kommit troget, men började bli gamla och såg förra året lite skamfilade ut. I år har de inte kommit alls får jag veta. Det är även det en förändring. Åldern tycks ha tagit ut sin rätt för tranparet som under 17 års tid kommit hit på våren och på höstkanten flyttat ned till Spanien eller möjligen norra Tunisien. En tranas livslängd sägs vara högst 18 år.

Trana på ägg och med kycklingar

Tranorna har ett mycket stort utbredningsområde: från Skandinavien och österut till Rysslands östkust och norra Kina. På väg till sina häckningsplatser på våren uppsöker de speciellt utvalda platser där de genomför sina parningsdanser. Hornborgasjön, Kvismaren och Tisaren är några sådana platser. De anländer med ljuset i mars-april och kallades i äldre tider ofta för ”ljusfågel”, eftersom de ansågs bringa med sig ljuset.

Flertalet tranpar drar sedan norrut till sina häckningsområden. De letar efter våtmarker, dit de återkommer varje år. Honan lägger i genomsnitt två ägg som ruvas 27 till 31 dygn. Båda föräldrarna hjälps åt med ungarna under 65 – 70 dygn tills de kan flyga. Under den tiden är de tämligen lättskrämda, men senare kan de vara lite mer tuffa. I september – oktober flyttar de söderut i stora V-formade plogar.

En vuxen trana är ungefär 115–130 cm lång med ett vingspann upp till 230 cm. Den väger 4 – 6 kg och det är antagligen inget nöje att komma för nära den stora fågeln. Fjäderdräkten är grå, men kinder, hals och nacke är svarta. Övre delen av halsen och huvudets sidor bakom ögonen är vitaktiga. På hjässan finns en fjäderlös röd fläck.

Honan och hanen håller ihop livet ut. Och ve den stackars fågel som förlorar sin partner. Sorgen tycks aldrig gå över. Det fick en bonde här i byn bittert erfara. Han blev arg för att tranorna grävde fram och åt upp hans potatis så han tog fram bössan och lyckades skjuta en trana medan partnern hann flyga i säkerhet. Men det fick han bittert ångra. Den ensamma tranan kom tillbaka under tre somrar och sörjde och skränade runt hans hus så han inte kunde sova.

Tranan förekommer inom folklore och i många myter. I Kina är tranan symbol för ett långt liv och sägs vara det djur som bär de dödas själar till himlen.

På många platser i Skandinavien firades förr ”trandagen” som också kallades ljusdagen och som ibland sammanföll med vårfrudagen, men oftast inföll den på olika datum på olika platser allt efter tranans ankomst. På vissa håll klädde man ut sig till trana och lekte speciella lekar. (1)

Bildtext: Plansch: Midsommarblomster: Carl Lindman 1928. Wikipedia.

Midsommarblomster

Upp mot fjällkedjan blommar fortfarande midsommarblomster eller skogsnäva (Geranium sylvaticum) som det står i floran. Näva är ett medeltida ord för näbb. När man på medeltiden betraktade blomman kallade man den alltså för ”skogsnäbb”. Titta noga på fotot här ovan så ser du ”näbben” eller fruktställningen som så småningom växer ut när pollineringen är över.

Men det är inte vilken näbb som helst. Det är tranans näbb som avses! Släktnamnet Geranium kommer nämligen från det grekiska ordet för trana: geranos! I bondesamhällets tid levde vi nära naturen, iakttog skeendena och upplevde samhörigheten med den!

Med denna lilla betraktelse sänder jag svalkande hälsningar till södra Sverige: Sameland eller Lappland som vi sörlänningar säger är ett bra alternativ att utvandra till och befolka om dessa heta somrar kommit för att stanna!

Kersti Wistrand

Referens: 1. Tillhagen, Carl-Herman, Fåglar i folktron (1978), LT:s förlag, Sthlm, ISBN 91-36-01184-3