Drömmar i min 60 år gamla poesibok

Som många flickor av min generation ägde jag i tonåren en poesibok där jag skrev ned vackra dikter som på ett eller annat sätt kommit i min väg. När jag tog ned boken från vinden fann jag bl.a. flera sidor dikter skrivna av den persiske astronomen, matematikern och poeten Omar Khayyam (1048–1122).

TEXT: KERSTI WISTRAND
Foto: K. Wistrand

Jag betraktade boken och mindes barndomens stjärnbeströdda himlavalv och ungflickans blå drömmar om livet.
Uppe i vindskontoret hade jag funnit en gammal låda med minnessaker: vykort, brev och – min gamla poesibok som jag fick i julklapp 1958. Den hade mörkblå pärmar med girlanger i guld och en guldpräntad rubrik, ”Poesi”.

Som barn och tonåring växte jag upp på landsbygden i Mälardalen. Tidigt fick jag på så sätt nära band till naturen och alla dess skiftningar runt omkring mig: storspovarnas, drillsnäppornas och sånglärkornas ankomst över ännu snöbefläckade åkrar, de blomstrande sommarängarna med betande kor och otaliga färggranna fjärilar samt inte minst det fantastiska stjärnbeströdda mörka himlavalvet med sina gnistrande kristaller under de iskalla vinternätter som fortfarande fanns under 50- och 60-talet.

Astronomi blev ett av mina stora intressen och i 14-årsåldern sparade jag alla veckopengar för att köpa de små informativa häften om astronomi som fanns i bokhandeln till ett pris från 75 öre uppåt några kronor. Jag lärde mig dem utantill, men kunde aldrig på grund av min blyghet visa upp mina kunskaper i läroverksklassen, där istället några astronomikunniga pojkar tog plats. När Sigge Bock tävlade i astronomi i ”Kvitt eller dubbelt – 10 000-kronorsfrågan” som gick på TV, gladdes jag istället åt att hänga med fram till 5 000 – kronorsfrågan.

Astronomiintresset fanns kvar några år och utvecklades till att omfatta även dess historia. Jag var tydligen en beundrare av Isaac Newton, som lade grunden till forskningen kring krafter, gravitationen och planeternas rörelser. I min poesibok fann jag ett citat av honom:

Omar Khayyam

Jag fann också spår av vetenskapsmän från andra kulturer. En av dem var den persiske astronomen, matematikern, filosofen och poeten Omar Khayyam (1048–1122). Vad visste jag då om Omar Khayyam? Förmodligen inte mycket annat än han var en astronom som levde på 1100-talet i den mytomspunna staden Samarkand någonstans långt borta i världen.

I min 60 år gamla poesibok finner jag inte mindre än åtta sidor av mig nedskrivna strofer ur ”Robâiyât”, varav jag här väljer ut några. Illustrationerna, som jag för länge sedan målat av, är enligt mina gamla anteckningar ”teckningar efter linoleumsnitt av Per Engström”. Här är några av stroferna:

Robâiyât

Strof VI. Nu är den tid när ljuset allt förnyar
och jordens törst blir släckt av vårens skyar,
då mandelträdens ljuva andedräkt
med aftonvinden förs till våra byar.

VII. I vårens lusteld kasta oförskräckt
den långa vinterns trånga späkningsdräkt
och fyll din skål! Ty snabbt den fågel flyger
som är ditt liv, och snart hans flykt är släckt.

VIII. Väl fylls Djamshids pokal ej mer till randen.
Iram med sina rosor kvävs av sanden,
men ännu ger vinet must och glöd,
än blomma rosengårdarna vid stranden.

IX. Lust eller kval! Blott döden visst du får
Om den i Shiraz eller Belk dig når.
och månen följer, sedan vi försvunnit
ännu en evighet sitt gamla spår.

X. Den dag, som oss har tusen rosor bragt,
har tusen andras skönhet ödelagt.
Och stormen. Som för oss bebådar våren,
har kanske härjat Ophirs sagoprakt.

XIII. Om bröd för tvenne dagar än jag har
och en droppe i min kruka kvar –
Säg, varför skall jag lyda då en annan
Som dock en människa blott är och var.

XIII. Nej, låt oss gå, du själ utav min själ,
långt bort, där ingen är sultan och träl,
där öknens rymd och trädgårdsgrönskan mötas,
att ljuda Mahmud själv ett lugnt farväl.

XIV. Och av ett träd, som skugga mig beskär,
en bok, ett krus och dig, som jag har kär,
till paradis förvandlas ödemarken –
så mycket paradis, som jag begär …

XVII. Min kära är en vår, en rosengren,
mitt vin är själatröst och ädelsten.
väl var mig lyckan ständigt blott en främling –
dock, stundom tycks mig, att vi träffats re´n.

XXIII. Ack, stort oss syns blott det vi ej nått
men allt vi hunnit, blir förkrymt och smått,
som hägringar som snö i ökensanden
dess skimmer lyser och försvinner blott.

XXXIII. Ni vise män, som trott er likt profeten
ha funnit ut den stora hemligheten –
Vad äro ni? Er mun är full av stoft,
ert tal är vind, er visdom är förgäten.

XXXIV. Jag mången sett vars lärdoms lampa skiner
kring världen, bygga sig med visa miner,
med skäl och motskäl Babelstorn av ord.
men tornen föllo alltid i ruiner.

XXXV. Och även jag har på min åker sått
av vetenskapens säde fulla mått.
Men detta var all skörd, som jag fått bärga:
”Likt regn jag kommit, snart likt regn jag gått!

XLIII. Bland rymdens världar går min blick ej vill,
besvarad tiger mången fråga still.
Den minsta gåtan aldrig ensam löstes:
vad själv jag är och varför jag blev till.

LIII. En droppe grät: ”Hur fjärran havet är!”
Men havet log: ”Du är mig alltid när.
Vi äro alla Gud. Och samma vindfläkt,
som bär dig bort, till mig på nytt dig bär.”

Omar Khayyams liv

Omar Khayyam (1048 – 1122) föddes i Nishapur i den persiska provinsen Khorasan, som idag ligger i nordöstra Iran, och tillbringade sin barndom i staden Balkh (nutida norra Afganistan). Khayyam arbetade som astronom åt sultanen i Samarkand och bidrog till uppkomsten av den persiska kalendern (Jalikakalendern), en solkalender med vårdagjämningen som nyår.

Vid sidan av sitt arbete som astronom skrev han ett stort antal robâiyât, vilket betyder fyrradingar. Dikterna bestod av korta rimmade strofer med fyra rader, ofta med slutpoäng i form av mer allmän livsvisdom. Omar Khayyam räknas till en av Irans främsta poeter. Hans främsta verk heter just Robâiyât, varav flera översättningar finns både på engelska och svenska. (1)

Jag tyckte mycket om Omar Khayyams vackra bildspråk och hans syn på livet passade in på mina egna tonårstankar. Föga anade jag då att han bekände sig till sufismen, den mystiska riktningen inom islam, och ännu mindre visste jag vad detta var. I korthet innebär sufismen snarare praktik än teori, upplevelse snarare än studier. Det handlar om en medvetandeförändring genom att hjärtat (känslan) och hjärnan (intellektet) förbinds medelst innerlighet och olika andliga övningar för att slutligen kunna nå ett tillstånd där man upplever sig vara ett med Gud, dvs. ett med den universella kärleken och allvetandet. I bildspråket som används i sufisk diktning står kärleken till vinet för medvetandeförändringen och kärleken till kvinnan för själens längtan och förening med ”Gud”.

Jag återkommer till sufismen i senare artikel.

Omar Khayyams dikter läses på persiska ofta till persisk musik. Här kan du se en video:

Förr i världen lärde man sig alla diktverk utantill. Här kan du lyssna till en sufier som läser hela Khayyams Robâiyât utantill på engelska.

Mina tonårs drömmar banade väg för de resor jag senare kom att göra. 1974 kom jag att resa till just Uzbekistan med huvudstaden Samarkand samt Tajikistan, norr om Afganistan. Mer om detta i följande artikel.

Kersti Wistrand

Referens: 1. https://en.wikipedia.org/wiki/Omar_Khayyam