Högkänslighet i dödens närhet

TEXT: KERSTI WISTRAND

I samband med att antologin ”Medvetandet och döden” (red. K. Wistrand och J. Pilotti) kom ut 1982, fick jag kontakt med många nära dödenupplevare som hörde av sig. Under 80- och början av 90-talet reste jag runt i Sverige och intervjuade dem. Ur detta arkiv väljer jag nu ut fyra intervjuer som visar på högkänsligheten då man är nära döden och t.o.m. medvetslös! (Jag har presenterat högkänsligheten I en tidigare artikel LÄNK  

”Jag hörde överläkaren säga…”

– Nu dör hon!” och jag kände en stor upprördhet där i min medvetslöshet: ”Hur vågar du bara säga det, när jag hör det!

– Det är det som är så konstigt. Man hör allt vad de säger. Det är en sådan klarsyn och klarhörsel. Alla ljud- och synintryck blir så starka. Alla viskningar, ja, t.o.m. tankar hörs. Det är otäckt och det har gett mig insikten att man aldrig, aldrig ska stå och viska vid en döendes säng. Så även om de är döda så hör de.

Jag intervjuar Ulla som under 1972 insjuknade i blodförgiftning föranlett av streptokocker som spridit sig i huvudets blodådror och sedan vidare ut i kroppen med mycket dramatiska följder där jag hoppar över de detaljerade beskrivningarna. Istället går jag rakt på några episoder som Ulla delgav mig:

– Flera gånger var jag medvetslös och höll på att dö. Vid ett tillfälle hörde jag hur läkaren ringde upp min make och mina barn, den ena efter den andra på deras arbeten och utbildningsplatser, och bad dem komma eftersom jag var döende. Det fanns ingen telefon i mitt rum så samtalen måste ha ägt rum i angränsande rum, men jag hörde allt, klart och tydligt.

Det hör till saken att Ulla är mycket glad över livet. Hon är även otroligt envis och viljestark, lever i ett lyckligt äktenskap med tre vuxna barn. Hon har varit hemmafru tills de var lite större då hon snabbt läste in gymnasiebetyg och en yrkesutbildning som hon trivdes med. Ulla stretade hela tiden emot döden, ville leva för sin familj och återvände mot alla odds till livet. Hennes svåra sjukdom ovan gjorde emellertid att hon aldrig kunde återvända till arbetet.

Ulla får nu berätta vidare om sin nära dödenupplevelse:
– Det rann blod ur öronen på mig och jag tänkte: ”Nu dör jag”. Så blev jag medvetslös utåt sett. Framför min inre blick fladdrade hela mitt liv förbi i form av en film med cirka en decimeter höga bilder; allt vad jag varit med om och mycket som jag mindes som varit bortglömt. Samtidigt såg jag tre läkare i gröna rockar – dessa användes när de gick på isoleringsrum – rusa in och vända på sängen och en syster torka bort blodet. Överläkare sa att de skulle kalla dit min familj. Samtidigt såg jag en mörk tunnel som jag sögs in i baklänges. Det gick så fort så fort. Det sa bara ”sssjoonggg”, men jag stretade emot allt vad jag kunde. Jag vill hem, hem till min familj. Men plötsligt blev det stopp i tunneln.

– Så kom min make och mina barn. De stod där tätt tillsammans på rad vid min vänstra sida. De var klädda i de gröna skyddsrockarna. Tre läkare och en sjuksköterska var också närvarande. (Ulla ritar upp vad hon såg på ett pappersark.) Jag var kolossalt medveten om allt som hände i rummet. Det var vid detta tillfälle överläkaren sa, förmodligen viskande: `Nu dör hon!´

Ulla berättar vidare hur hon liksom kan se in i de närvarande personernas inre och ser deras tankar och känslor. Hennes barn var mycket ledsna, men till sin bestörtning såg hon att hennes make var lättad och glad över att hon skulle dö. Det förvånade och chockade henne storligen där hon låg i sin medvetslöshet.

Ulla återvända dock sakta till livet, säkert delvis beroende på sin enorma livsvilja. Det visade sig att maken trasats sönder mellan hopp och förtvivlan under hennes sjukdomsperiod och därför känt lättnad att det hela skulle få sitt slut.

En helt annan äktenskaplig utveckling blev resultatet av följande upplevelse.

”Min make ville att jag skulle dö!”

Lena fick redan som ung en lungblödning och kom in på sjukhus. Det visade sig att hon blivit smittad av galopperande TBC genom en invandrad man som kommit till Sverige och hennes arbetsplats alldeles efter andra världskriget. Det fanns ingen oral medicin mot TBC under denna tid. Lena fick ytterligare en störtblödning och låg medvetslös under en vecka. Under denna period vistades hon ofta liggande snett ovanför sängen. Därifrån såg hon sin egna förgråtna och vakande mor och kände att hon ville överleva för sin mors skull. Hon låg allt som allt tre månader på isoleringen och två år på sanatorium.

När jag intervjuar Lena berättar hon om när hon långt senare i livet fick ett recidiv, ett återfall, av TBC och även då blev oerhört sjuk. Läkarna tillkallade då hennes make när det var dags för henne att dö. Maken satte sig på en stol vid hennes säng. Lena berättar att hon i sin medvetslöshet hade skärpta sinnen. Hon både såg och hörde tydligare än i verkliga livet. Hon var – vad man idag säger- högkänslig.

Ganska snart ser Lena hur maken innerst inne är oerhört belåten och ser fram emot att hon ska gå bort. Hon ser också en bild av hans älskarinna och hon ser att de haft ett långvarigt förhållande henne ovetande. Han sitter och tänker på denna kvinna och nu ska han äntligen bli fri och leva med henne! Men Lena återvänder till livet och så fort hon är stark nog undersöker hon fakta om makens kärlekshistoria. Den visar sig vara sann och hon tar ut skilsmässa!

”Hälsa honom där nere i bilen”

Jag har även intervjuat nära dödenupplevare som har kunnat se och höra vad som pågått på andra platser, t.ex. i hemmet. Här väljer jag dock att berätta om Bertil, som dog i cancer endast några dagar efter följande händelseförlopp.

Bertils syster besökte honom där han låg mycket medtagen på sjukhuset. Han tycktes ligga i dvala. Ett par gånger slog han upp ögon lite grann och sa med klar men svag röst: ”Gregorius, min grekiske hemhjälp är i nöd och har ingenstans att bo – hjälp honom!” (Detta visade sig senare stämma.) När systern skulle till att gå, säger Bertil: ”Hälsa till honom som sitter där nere i bilen och väntar!” Systern kände sig mycket förvånad. Hon hade en ny fästman som inte kände Bertil men som satt där nere på parkeringen och väntade på henne i sin bil.

”Jag såg TV i grannens rum”

Pia läste medicin i Uppsala när hon insjuknade. Känseln började försvinna och hon kunde inte skilja på varmt och kallt. Det hela utvecklades mer och mer. Hon kunde bara förstå och uppfatta upp till tre ord i taget. Dessutom blev hon mer eller mindre förlamad på höger sida och hade svårt att tala. Sjukhuset gjorde en katastrofal miss och skickade hem henne med diagnosen MS. Detta var i maj och Pia var så dålig att hon inte kunde skruva på en spisplatta eller visste hur hon skulle använda telefonen. Hjärnan var helt utslagen och först senare fick hon den rätta diagnosen: virusbetingad hjärnhinneinflammation. Det kom att anses som ett mirakel att hon överlevt.

Pingsten 1980 var det som allra värst. Pia låg ensam hemma i ett dvalliknade komatillstånd i sin säng. Plötsligt upplevde hon sig sitta i taket ovanför bokhyllan och hon kände sig stor som en femöring. Därifrån såg hon sin kropp snett nedanför liggande i sängen. Hon var likblek i ansiktet och utmärglad. Lakanet var nedhasat och höger sida var kritvit medan den vänstra var röd och inflammerad. Hon hörde på något sätt ihop med denna kropp men hela hennes jag med registrerande och känsloliv fanns där upp i taket. Taket hade olika sprickor som spindelvävstrådar och hon såg allt i rummet samtidigt som hon kände sig ett med alltet i villkorslös kärlek och hade tillgång till all världens kunskap.

Runt omkring henne fanns ett livgivande, kärleksfullt vitt ljus och hon var aldrig någonsin rädd. Allt var behagligt där uppe. Det rörde sig om en kärleksfylld stämning som gav henne oerhörd harmoni. Hela tiden hör hon harmonisk musik. I detta tillstånd möter hon sin döde farfar och känner ytterligare frid, men också att det är dags att återvända till livet, vilket hon gör. Vänner som har tillgång till hennes extranyckel kommer dit och hon förs till sjukhus.

I samband med att hon upplever sig vara där uppe i taket och har tillgång till all världens vetande, känner hon att hon skulle kunna förflytta sig vart som helst och även få veta vad som helst, men är så upptagen med att se sin egen kropp där nere och möta sin farfar att hon inte känner behov. Dock minns hon att hon tittar in hos grannen vägg i vägg. Denne sitter och ser ett TV-program: en diskussionspanel med bl.a. Birgitta Dahl. De diskuterar politik och hon uppfattar hur en man säger ”Albanien”.

Pia är mån om att poängtera att hon aldrig någonsin var rädd. Detta är en verklighet som aldrig kan tas ifrån henne och hon menar sig veta att detta händer på riktigt igen den dag hon dör.

”Rätt personer inom vården är mycket viktigt”

Sven Vallmark (död 1988), en svensk journalist och radioman, hade en gång ett radioprogram där han berättade om hur han under en längre sjukdomsperiod låg på sjukhus, där han befann sig i olika medvetandetillstånd. Ibland kunde han under sin medvetslöshet påtagligt känna de vakandes personlighet. Han föredrog vissa sjuksköterskor och biträden framför andra. De mjuka och empatiska var som gjorda för att hela och stärka den sjuke, ansåg han.

Vid ett tillfälle fick han emellertid som extravak en ung kvinna som bekom honom synnerligen illa. Hon var stressad och irriterades över att behöva sitta vid ”denne gubbe”. Samtidigt kände hon sig tvingad därtill för att på enklaste sätt få ihop pengar till de modekläder och det festande som hon såg framför sig.

Sven Vallmark ville med sitt program få sjukhuspersonalen att förstå högkänsligheten hos de svårt sjuka – även om termen inte var uppfunnen just då.

Kersti Wistrand