Idag infaller den internationella minnesdagen för förintelsens offer. Den 27 januari varje år uppmärksammas minnet av den dag då de sista judarna befriades från koncentrationslägret i Auschwitz 1945. Överlevarna blir allt färre. Deras livshistorier är viktiga, vilket uppmärksammas i både nygjorda dokumentärfilmer och intervjuinspelningar.
TEXT: KERSTI WISTRAND och MARIANNE HIORT AF ORNÄS
Foto Wikipedia
-`Människans livsvilja är så stark. Hon ger inte upp förrän hon känner kniven på strupen´, så tänkte jag när jag vid ankomsten till Auschwitz fick höra av en manlig fånge att det var ett utrotningsläger och att det var döden som väntade.
Med de orden inleder den 93-åriga författarinnan och psykologen Hedi Fried dokumentärfilmen ”Min oro”, som sändes i SvT 1 i november förra året. Programmet ligger kvar till 26 nov 2018 och kan ses på denna LÄNK
Hedi berättar hur tyskarna kom till staden Sighet i Rumänien där hennes familj levde. Det var i mars 1944 och hon tvingades tillsammans med sin familj samt stadens övriga judiska befolkning iväg till gettot Auschwitz och senare till Bergen-Belsen. Föräldrarna gasades ihjäl direkt efter ankomsten till koncentrationslägret, medan den då 20-åriga Hedi och hennes syster, båda med avrakat hår, sattes i slavarbete. Hedi Fried kom 1945 till Sverige genom Röda korset. Hon är verksam inom den judiska församlingen i Stockholm, där hon 1984 grundade ett socialt centrum för överlevande från förintelsen. Hon är väl känd för de flesta svenskar. Hon har hållit åtskilliga föreläsningar, skrivit böcker och debattartiklar och varit inbjuden till många skolor. Inför 70-årsdagen efter krigsslutet deltog hon Sommarprogrammet i Sveriges radio: LÄNK: Hon har även deltagit i Skavlan, LÄNK Hennes program blir till viktiga påminnelser som vi aldrig får glömma.
Cirka sex miljoner judar dödades enligt FN:s beräkningar. Dessutom även andra folkgrupper, t.ex. slaver och romer, samt homosexuella och funktionsnedsatta. Även avrättades religiösa och politiska motståndare. Förmodligen kan dessa grupper sammanlagt utgöra ytterligare några miljoner. Siffrorna varierar.
Överlevarna från koncentrationslägren blir färre och färre och andra måste föra vidare deras berättelse. För att dessa berättelser inte ska glömmas delar Micael Bindefelds stiftelse varje år ut ett stipendium. I år går detta till den internationellt kände fotografen Mikael Jansson, som porträtterar och dokumenterar cirka hundra överlevande som ska bli en utställning på Kulturhuset i oktober och tre månader framåt. Inträdet är gratis.
En annan av dem som känt sig kallad att dokumentera de sista överlevarna är journalisten Bernt Hermele som nu reser runt och intervjuar de som finns kvar. Han håller på att samla in berättelser från lägren och flykten undan antisemitismen för att bidra i den aktuella debatt som förs idag då förintelseförnekarnas skara sakta växer. Intervjuerna finns att lyssna till på podden ”Överlevarna” där ett nytt avsnitt presenteras varje lördag, LÄNK
Författarinnan Jessica Bab Bonde har gjort serieboken ”Vi kommer snart hem igen” om tiden i koncentrationslägren: ”Det är viktigt att prata om demokratiska värderingar och empati för det är ett vaccin mot att det här kan hända igen.”
Som samhället ser ut idag med trakasserier och hot mot judar, inte minst i Malmö och Göteborg, något som vi endast för något decennium sedan trodde skulle vara helt omöjliga, är det viktigt att dessa minnen från de överlevande sprids vidare. Alltför många likheter med trettiotalet finns. Vi måste vara uppmärksamma och säga ifrån så att historien aldrig någonsin upprepas igen.
Minnesdagen för Förintelsens offer uppmärksammas på flera platser i Sverige Du kan läsa mer på dessa länkar: LÄNK och LÄNK
I Stockholm pågår minnesceremonin i Stora synagogan Wahrendorffsgatan 3, bakom Berzelieparken, lördag kväll kl 18.00 med drottning Silvia närvarande, LÄNK
I Malmö träffas man klockan 11–16 i Röda Rummet, Stadsbiblioteket, Kung Oskars väg 11 under temat ”Historia som upprepar sig – påminnelser från 30-talets Europa”. LÄNK:
I Göteborg äger ceremoni rum kl 14.00 på Trappscenen vid Stadsbiblioteket, Götaplatsen.
Kersti Wistrand och Marianne Hiort af Ornäs
Pseudoskepticism kännetecknas av förnekelse. Ett pinsamt kännetecken på denna förnekelse är att hävda att det inte bodde 6 miljoner judar i Tyskland och det är sant. Det är dock falskt att hävda att alla dessa var tyska medborgare. Nazismen höll sig som bekant för de flesta som tagit del av fakta om 2:a världskriget inte till Tyskland utan ockuperade större delen av Europa. Enligt beräkningar dödades knappt 170 000 tyska medborgare. Närmare 5 miljoner i Sovjet och Polen. Statistiken dödade judar enligt boken ”Dimensionen des Völkermordes” av Wolfgang Benz.
Bulgarien: 11 000
Danmark: 161
Frankrike och Belgien: 32 000
Grekland: 60 000
Italien: 7 600
Jugoslavien: 55 000–60 000
Luxemburg: 1 200
Nazityskland: 165 000
Nederländerna: 102 000
Norge: 735
Polen: 2 700 000
Rumänien: 211 000
Sovjetunionen: 2 100 000–2 200 000
Tjeckoslovakien: 143 000
Ungern: 502 000
Österrike: 65 000
I er text står det:
”Sex miljoner människor dödades: förutom judar även slaver och romer samt homosexuella och funktionsnedsatta.”
Om jag inte missminner mig så var det sex miljoner judar som dödades PLUS dessa slaver, romer, homosexuella och de funktionsnedsatta. Alltså totalt över tio miljoner människor.
Har jag lärt mig fel tolkar jag er text fel?
Mvh Jonna
Tack för din uppmärksamhet, Jonna!
Det är alltid roligt med läsarnas kommentarer och
du har rätt! Det var oklart skrivet och jag har nu ändrat till det.
Jag håller på att samla material till ännu en artikel som kommer att handla om nazismen och de handikappade. Där framkommer fler siffror.
Bästa hälsningar till dig!