19 juli, 2018

Den lägre romantiken och dagens extremrörelser

Varför ser vi i dag flera extrema rörelser i världen? Och varifrån tar de egentligen sin inspiration?

TEXT: CARL JOHAN LJUNGBERG

En del människor söker i missnöje och protest extrema alternativ. Andra däremot reagerar snarast på skeva inriktningar som ”normalpolitiken” upplevs ha tagit. Att skilja de enda från de andra är inte så lätt.

De så kallade populisterna, en etikett som dagens tyckare – kategoriskt men ofta felaktigt – gärna förbinder med extrema idéer, får i praktiken utgöra slaskhinkar där den rådande makt- och åsiktseliten slänger det som inte passar den. Mindre intresse riktas mot den så kallade autonoma och mer eller  mindre våldsinriktade vänstern, som redan genom epitetet ”autonom” ger reformvänstern chans att hålla avstånd till den.

Ett självständigt, oftast välunderbyggt försök att bena upp en särskild form av extremism, nämligen den som låg i nazismen, dess motiv och attityder, gjorde under kriget den amerikanske historikern Peter Viereck. Hans bok Metapolitics från 1941 översattes redan 1942 till svenska av den socialdemokratiske folkbildaren Alf Ahlberg med titeln Nazismens rötter: En historisk och psykologisk överblick.

Boken har ännu stort intresse.

Vad är det då som Peter Viereck säger?

Först och främst ger han mindre utrymme åt ekonomiska och materiella faktorer bakom denna extremrörelse. Utan att förneka förlusten i första världskriget, 20-talets krigsskadestånd eller depressionens roll för att störta Weimartysklands folkstyre menar han, att de kulturella och psykologiska orsakerna var långt mer avgörande och låg tidigt i orsakskedjan.

Enligt Viereck ligger nazismens rötter långt tillbaka. Han menar att Tyskland som kultur länge har präglats av en ”romantisk” det vill säga orealistisk verklighetssyn. Han menar att ordet ”romantik” må vara vagt men att det kan beteckna en attityd som under vissa omständigheter blir politiskt farlig och kan utlösa vålds- och hämndtendenser.

Att vara ”romantisk” i Vierecks mening rymmer inslag av dålig självkännedom och en därmed förknippad oförmåga till självbehärskning. Det betyder att personen låter sina önskningar och begär expandera, allt på bekostnad av verklighetssinnet. Man brukar tala om ”imperialistiska” stater. Romantikern är för sin del en personlig imperialist, vilket betyder att han söker öka sin makt, i varje fall till dess att betydande krafter tar emot. Viereck menar att romantikern är ovillig att underkasta sig någon lag utom den egna maktviljans. Han hyllar och urskuldar sig själv och i övrigt egentligen ingenting. Motsvarande drag uppvisar i ett ”romantiskt” idéklimat kollektivet; staten och samhällsandan, hur man vill se det. Här faller den tyska erövringspolitiken in i mönstret.

Som ett tidigt uttryck för den tyska självhävdelsen ser Viereck de germanska stammarnas kamp mot romarväldet. Han menar att tyskarna därefter ofta har sökt hävda sig och därigenom motsatt sig vad medelhavsfolken och senare den västliga civilisationen står för. Germanerna vände sig mot hela den rationalism med strävan till form, klarhet och självbehärskning som från början präglat de latinska folken i Europa, deras konst och rättskultur. Tyskarna hyllade på motsvarande sätt sitt eget folk som de ansåg stod för ett motsatt ideal, en mystisk, unikt värdefull folkgemenskap, historiskt bestämbar men samtidigt så dunkel och undflyende att den aldrig fullt kan uttryckas i ord.

Den medvetna, moderna romantiska rörelsen i Tyskland föds i sin tur senare – runt år 1800 då diktare, målare och tänkare i suggestiva ord och bilder och i strid med upplysning och rationalism sökte uttrycka den tyska folkanden. Här handlar det ofta om något ouppnåeligt, om ett fjärran drömtillstånd mot vilket individerna strävar, men också om hur en hård omvärld utmanar och angriper ”unika” själar med klagan och självömkan som följd. Livet är outhärdligt, bara i drömmen, konsten och döden nås fulländningen. I 1800-talspoesin men också i de operor som Richard Wagner skrev kommer sådana motiv igen. Vi möter i individens och folkets djup instinktiva reaktioner som bryter fram liksom i oförutsebara lavautbrott, och som stöper om, förstör och ödelägger när de inträffar.

Någon kan invända att man också har förknippat det tyska med det motsatta, inte något diffust utan en alltför hård disciplin, preussiskt krigisk liksom senare nationalsocialistisk. Själve Goethe satte ju i viss mån ”ordning” framför ”frihet”. Viereck svarar då att det inte är någon motsägelse, då det har legat i den tyska mentaliteten att inse att ens eget inre kaos och otyglade attityd – sedda som uttryck för en oförmåga till självbehärskning – ibland har behövt just en sådan yttre disciplin för att hållas kvar i verkligheten.

Vierecks tes är att det var förhållandevis lätt för 1920-talets nationalsocialistiska rörelse att propagandistiskt nyskapa och använda detta budskap om ”folkets” inre godhet och ofelbarhet, liksom om dess upplevda oförrätter, därför att tyskarna i sitt kollektiva minne redan hade ett förråd av bilder och föreställningar att ta till om det goda, organiskt sammanflätade folket och dess instinktiva, självöverskattande och lättsårade väsen. Här rymdes en grandios bild av det egna folket och dess historia, liksom minnen av de oförrätter som landet hade utsatts för. Här fanns även tankar och fantasier om guldåldrar och forntidshjältar med kraft att styrka de levande. När så händelser som 1920-talskrisen och krigsskadeståndet lades till allt detta, blev resultatet det som vi känner med en explosiv ”dolkstötslegend,” åtföljd av starka självhävdelse- och hämndbegär.

Man gör rätt i att läsa boken Metapolitics men man kan på en del punkter mycket väl ifrågasätta Vierecks slutsatser. Boken skrevs medan kriget rasade som värst. Bara att då hålla huvudet så pass kallt var en bragd. Viereck gör kanske ändå för mycket av tesen att just tyskarna skulle ha varit så unikt verklighetsfrämmande och visat sådan offermentalitet. Många tyskar har samtidigt varit sansade realister, som även gett värdefulla bidrag på alla kulturens fält. Tysk ekonomi, vetenskap och innovationer har också bidragit till Europa på flera sätt. Som Viereck själv nämner uppkom lärorna om det aggressiva självhävdandet, avunden och hämndbegäret i själva verket i franskt 1700-tal med tänkaren Jean-Jacques Rousseau som det främsta namnet. Det är från Rousseau främst som de revolutionära lärorna liksom många moderna extremrörelser däribland nationalsocialism och sovjetkommunism har hämtat sina uppslag. Och terrorn räknar sitt ursprung från de så kallade jakobinerna, alltså den (första) franska revolutionens politiska extremflygel.

Man kan likaså framhålla att även romanska länder har bevittnat extremrörelser, så Italien, Spanien, Portugal, Belgien och det moderna Frankrike, germanska och protestantiska länder som Norden och Holland, Storbritannien, de baltiska länderna och Finland har i begränsad utsträckning bevittnat nazist- respektive fasciströrelser.

Nordisk nazistisk motståndsrörelse i Norge

Vierecks viktiga poäng ligger i att ha insett hur politiska rörelser inspireras genom kulturella och konstnärliga strömningar, kanske inte minst i populärkulturen. Han påminner oss därmed även om, att möjligheten att utveckla en human och ”verklighetstrogen” kultur också ökar förmågan att hålla det offentliga livet fritt från extrema och inhumana rörelser och samhällsfenomen.

Carl-Johan Ljungberg

About Carl Johan Ljungberg

Carl Johan Ljungberg, Ph D i Politics Född 1949, Ph.D. i Politics, Catholic University of America, 1983. Projektsekreterare för Medborgarna, politikerna och den offentliga sektorn 1976-1978 hos prof. Daniel Tarschys. Projektansvarig hos Timbro, Näringslivets Fond och City-universitetet 1984-1997 och för forskningsprogrammet Den svenska socialstaten med prof. Hans L. Zetterberg 1993-1997.
Ordförande i föreningen Humanistisk Förnyelse
Styrelseledamot i Föreningen Humanism & Kunskap

Kommentera

%d bloggare gillar detta: