Åter dags att fira alla helgons dag och tända ljus för våra kära. I samband med detta presenteras här den tänkvärda boken ”Min son och livet efter detta” av den amerikanska läkaren Elisa Medhus, som förlorade sin 20-årige son Erik, men som senare fick direktkontakt med honom från ”andra sidan”.
TEXT: KERSTI WISTRAND
Humanism och kunskap har som sed att i allhelgonatider presentera litteratur och forskning med anknytning till döden. Förra året presenterades amerikansk forskning kring ADC, After Death Communication, som fortfarande är relativt okänd i Sverige. ADC innebär att du själv direkt utan medium kontaktas av en avliden vän eller släkting som stått dig nära, se LÄNK
Under de senaste åren har flera böcker om samtal mellan levande och bortgångna anhöriga utgetts. I bokhandeln idag såg jag t.ex. ”Spår från andra sidan – en berättelse om livet efter döden” av amerikanska journalisten Janis Heaphy Durham, som förlorade sin make i cancer 2004. Denne började på sin dödsdag men ett år senare ge tecken från sig och skildra sin tillvaro från andra sidan. Boken är en skildring om kärlek och den åtta år långa tid det tog för författarinnan att öppna sig för en verklighet som varit helt främmande för henne tidigare. Hon vågade som känd journalist till slut skriva ned sina upplevelser och visa att livet fortsätter efter döden, trots en rädsla att bli förlöjligad. Hennes förhoppning är att alla de människor som har liknande upplevelser som hon ska våga träda fram och att detta blir till viktiga samtal i samhället. LÄNK
Här hemma i Sverige har diakonen, socionomen och terapeuten Birgitta Segerholm gett ut boken ”Hundra samtal med Claes”, där hon skrivit ned samtal med sin svärson, som dog i en motorcykelolycka och två år senare tog kontakt med henne och bad henne skriva boken i dialogform:
– Hans önskan var att jag skulle sprida hans berättelse om livet som fortsätter efter vår fysiska död, för att ge hopp och tröst inför den största resan som vi alla ska göra. När Claes frågade om jag ville skriva en bok tillsammans med honom, tvekade jag en vecka. Sedan blev svaret ` ` ”ja, naturligtvis! ” LÄNK
Foto: K. Wistrand
Min son och livet efter detta
Denna allhelgonahelg har jag valt att presentera boken ”Min son och livet efter detta”(Livsenergis förlag 2015) (”My son and the Afterlife” 2013) av den amerikanska invärtesläkaren Elisa Medhus. Det är en i sanning ovanlig och märklig bok, där nedanstående text bildar förord och sägs komma från den döde sonen Erik Medhus, som begick självmord 2009:
– Mitt liv har aldrig varit vad jag skulle beskriva som vanligt. Nu lever jag ett ovanligt liv i efterlivet och har börjat förklara och berätta om min resa.
Jag hade ingen livsuppgift på jorden, men nu kan jag med tacksamhet säga att jag definierar mig själv genom det arbete jag utför. Trots all smärta och allt lidande som min familj har gått igenom vet jag innerst inne att min tid var ute. Det ledde till att min vetenskapligt sinnade mamma började forska om sorg och om döden. Det fick henne att ställa frågor och hitta ett sätt att behålla relationen till sin döde son. Mitt i allt detta gav hon oss båda en röst med vilken vi kan hjälpa andra att lära sig mer om döden, om livet efter detta, om självmord, om sorg och om kommunikation.
Jag kunde inte gjort det här utan min mamma. Mamma, jag älskar dig så mycket, Tack för att du inte gav upp hoppet om mig, inte ens i döden. Kärleken besegrar verkligen allting.
Jag vill också säga tack till hela min familj. Jag älskar er mer än livet. Jag är med er varje steg längs vägen.
Om sonen Erik
Erik var en mycket speciell person med stort hjärta. Han älskade skönhet i alla dess former, naturen, vackra kläder. Samtidigt som han var en riktig karlakarl med intresse för machosporter, motorsport, motocross och slalom var han mycket känslig. Han ägde stor empati och hjälpsamhet och hade alltid en kram eller uppmuntran till överst för alla i sin omgivning. Dessutom tyckte han om att överraska med diverse busstreck. Hans leende och skratt kunde lysa upp ett helt rum. Få var – enligt hans mor- snällare, mer kärleksfulla, mer förstående och villiga att offra sig för andra än Erik.
Erik hade dock handikapp. Han led bl.a. av Tourettes symtom med tics och underliga manér och hade stora inlärningssvårigheter i skolan, vilket sänkte hans självkänsla. Han hade ett skojfriskt sätt att tala, kryddat med svordomar och fula ord. I tonåren blev han mobbad. Vid 15 års ålder fick han diagnosen bipolär sjukdom och började gå på mediciner. Till slut orkade inte Erik att leva. Den 6 oktober 2009 sköt han ihjäl sig själv i föräldrahemmet, 20 år gammal.
Sorgen
Tiden som följde blev rena tortyren för familjen, som slungades in i en värld av sorg, förvirring, vrede och skuldkänslor. Elisa Medhus fick det extra svårt i egenskap av mor och den starka förbindelse som upprättats dem emellan sedan fosterstadiet. Sorgen lamslog henne och under flera månader hade hon inte ens förmågan att gå ut. Så småningom måste hon ställa sig de svåra frågorna. Varför tog han sitt liv när han hade så mycket att leva för? Hur var döden för honom? Var finns han nu? Vad är han nu? Finns det ett liv efter detta, i så fall, hurudant är det? Hon sjönk ned i ett vacuum som var helt tomt på något som helst trossystem, men bestämde sig för att hitta svaren. Den viktigaste frågan för henne blev: ”Var finns min son?”
Eriks besök i drömmar, meddelande och hyss
Vid Eriks död blev hela familjen som bortdomnad, men i allt tragedi och i allt kaos dök Erik upp på olika sätt. Under den andra natten efter hans bortgång fick hans norskfödde far Rune en levande dröm där Erik berättade att han mådde underbart och var så lätt och fri. Han tog sin fars händer och överförde påtagliga känslor av glädje. Erik visade sig även för sin ateistiske morfar och en syster, så småningom också för sin mor och andra släktingar. Det enklaste sättet att visa sig var genom drömmar och genom att manipulera elektricitet, men han visade sig även dagtid. Han kunde beröra och kittla sina familjemedlemmar, som kunde be honom att utföra detta på olika ställen på kroppen. Förutom att manipulera det elektriska systemet och sätta på – stänga av apparater, lärde han sig att förflytta föremål, sätta på vattenkranar och gömma föremål. Efter flera månader ringde telefonen och när hans mor svarade hörde hon hans röst i andra änden: ”Hej, det är Erik. Det är jag Erik.”
Om modern Elisa Medhus
Elisa Medhus har under 30 år varit läkare i invärtesmedicin med naturvetenskapliga referensramar. Hon är mor till fem barn och har skrivit flera böcker om förhållanden föräldrar – barn. Med sin naturvetenskapliga bakgrund och uppväxt i ett ateistiskt hem var hon skeptiker och hade alltid känt sig illa till mods med andliga frågor. Hon omfattade passivt närmast en vetenskapstro, men hade i själva verket egentligen aldrig brytt sig om de existentiella frågor som hon nu blev ställd inför. Hennes inställning till livet löd: ”om du inte kan uppleva något med dina sinnen, så existerar det inte.”
Vid Eriks död skakades emellertid Elisa Medhus om i grunden, särskilt efter det att hennes ateistiske far fick ett besök av den döde Erik, som synliggjorde sig framför honom i vaket tillstånd en kort stund, något som fadern varken kunde förklara eller förstå. Elisa Medhus slukade efter denna helomvändning från faderns sida hundratals böcker och beskrivningar av kvantfysiker, teoretiska fysiker och personer som haft nära dödenupplevelser. Hon studerade kontrollerade dubbelblind-experiment som genomförts på mediala uttolkare och gick igenom vetenskapliga studier om medvetandets överlevnad efter döden.
Som skeptiker och öppen för nya idéer och med hjälp av forskningsstudier om mediala kontakter började hon söka efter ett begåvat medium som skulle kunna ge röst åt hennes son. Så småningom fann hon det kvinnliga mediet Jamie Butler, som kanaliserat Eriks ord i bokens förord. Informationen från dessa sessioner finns att lyssna till i Elisa Medhursts blogg ”Channeling Erik: Conversations with My Son in the Afterlife” som ligger på nätet. Med tiden började bloggmedlemmarna ställa frågor till Erik. Svaren de fick tröstade, gav information och hopp. I just denna bok, Min son och livet efter detta, beskriver Erik dödsprocessen, hurdant livet efter detta är, vad en jordbunden själ kan och vill ägna sig åt, självmördarens öde, meningen med livet, den mänskliga erfarenheten och mycket annat.
När det gäller självmord propagerar Erik starkt emot detta. Han påpekar ofta att problemen inte tar slut i och med att man tar sitt eget liv. Dessutom lämnar man en gränslös sorg hos de anhöriga bakom sig, vilket ännu mer försvårar smärtan. För sin egen del fick Erik förståelse för sin handling genom att rum och tid utplånades på hans nuvarande medvetandenivå och att han därigenom fick tillgång till tidigare liv han levt. Han säger sig idag få andlig terapi för att bearbeta och läka sig själv. I hans läkning ingick att ta kontakt med sina döda anhöriga.
Bokens upplägg
Boken omfattar 344 sidor. Det jag skrivit ovan motsvarar en sammanfattning av del I innehållande 52 sidor. Här följer en del rubriker med alla de spörsmål från sin mor som Erik besvarar (allt skrivet i dialogform) i del II – Den obundna själen: Erik beskriver sin egen död och hur hans liv passerar revy samt hans omedelbara erfarenheter som obunden själ, sinnesstämningar, drömbesök, inkarnerade och okroppsliga själar, energiarbete, livsuppgift, självmord, själsnivå, terapi. Sådant är livet efter detta: hur livet efter detta ser ut, dag för dag i livet efter detta, skikt och nivåer, språk och kommunikation, utveckling i livet efter detta, vad är egentligen ”verkligt”? Själar: reinkarnation, själarnas livscykel, så utvecklas själar efter döden, så kommunicerar själar, barnsjälar, ickemänskliga själar, nära dödenupplevelser.
Del III – Den större bilden: Medvetandets natur, neutriner, djur, växter, mineraler – tid och rum – materia och verklighet: allt om materia-dödens natur-dödens fysik. Kärlek och rädsla, de högre makternas natur – samtal om Gud – vilka är vi och varför är vi här?
Intressant nog ställer Elisa Medhus frågor om modern naturvetenskaplig forskning till sonen, sådan forskning i framkanten som ännu inte är helt verifierad utan endast befinner sig på hypotesstadiet, men som diskuteras på konferenser runt om i världen. Erik kan inte svara direkt eftersom han saknar kunskaper utan återkommer efter att ha sagt sig inhämtat kunskaper från ett vetenskapligt råd på hans livsplan. Denna information är intressant och tänkvärd och väl värld att begrunda för de i ämnena insatta.
Här kan du läsa en annan resumé av boken LÄNK
Elisa Medhus har skrivit ännu en bok om samtalen med sonen. Dess titel är ”My Life after Death”. Här kan du lyssna till en intervju med Elisa Medhus, där hon berättar om sin egen resa sedan sonens död. Bl.a. har hon öppnat upp mer och mer för egen direkt kommunikation med sonen, något som enklast sker genom att hjärtat öppnas upp och att ”tänkandet” så att säga utgår därifrån. Känslan kläds i ord. Vår verkliga natur är att känna först och sedan tänka utifrån detta, säger Erik, men vi uppfostras i vår kultur till att tänka med hjärnan först.
På nätet finns flera kanaliseringar med Erik på youtube, där fördjupningar av alla möjliga teman äger rum. Jag har lyssnat lite grann på några. Olika medier med olika personligheter framträder. Ibland ger framställningen ett lite uppsluppet intryck som jag tänker kan vara stötande för svenska lyssnare som måhända nyligen förlorat en anhörig. Samtidigt kan jag förstå att Elisa Medhus, som haft denna blogg under sju års tid, har fått en vana att kommunicera med sin son som sägs ha behållit sina jordiska personlighetsdrag med busstreck, skämt och svordomar. Hon och medierna befinner sig minst av allt i mållös eller högtidlig sorg.
Mina reflektioner
Arthur Schopenhauer sägs ha noterat:
– All sanning går igenom tre stadier. Först förlöjligas den. Sedan motarbetas den häftigt. Till sist accepteras den som självklar.
De tre författarinnorna ovan förmedlar att döden inte är ett slut utan en början på något nytt: en återfödelse och återgång till vårt innersta väsen. Eller som Elisa Medhus säger: ” Som mamma har jag dragit en viktig lärdom under skrivandets gång. Kärleken känner inga gränser – inte ens döden. ”
Kersti Wistrand
