I FN i New York avslutades den första internationella havskonferensen den 10 juni. Alla FN:s medlemsländer utom USA kom överens om en handlingsplan för att möta de akuta hoten som världens hav står inför vad bl.a. beträffar överfiske, miljögifter och handel med plaster.
TEXT: KERSTI WISTRAND
”På många sätt är plaster fantastiska material som kan användas inom alla möjliga användningsområden, och i flera fall kan de gynna människors hälsa och miljön. Den nuvarande användningen av plast är emellertid inte hållbar. Det finns många faktorer som bidrar till detta, men det finns också många möjliga åtgärder som kan vidtas för en mer hållbar användning av plast.
Flera plaster är tillverkade av farliga ämnen och vissa av dem kan frigöras under en plastprodukts livscykel. Dessa diffusa utsläpp av farliga plastadditiv, monomerer och/eller nedbrytningsprodukter kan skada människors hälsa och miljön, och den kemiska mångfalden behöver minska.” [1]
Citatet ovan är hämtat från inledningen av Naturskyddsverkets pdf- fil med rapporten ”Allt du (inte) vill veta om plast” och skriven av Delilah Lithner, som doktorerade i ämnet vid Göteborgs universitet 2011. Och det är även från denna 198-sidiga rapport (1) som jag hämtat informationen nedan.
Stor variationsrikedom
Det finns en stor variationsrikedom bland plasterna, som är halvsyntetiska/syntetiska material bestående av polymer (långa molekylkedjor) som blandas med en större eller mindre mängd tillsatser (additiv). Enbart tillsatsämnen som ger plasterna deras olika egenskaper och som kan läcka från plasten, kan räknas i hundratal.
Plasterna delas in i termoplaster som mjuknar vid smältning samt härdplaster. Kol och väte är de två grundämnen som bygger upp plasten. Dessutom förekommer ofta svavel, kväve, syre och klor. Omkring 4 % av världsproduktionen av olja går till framställningen av plast. Forskare har ganska nyligen funnit på en metod att framställa plast med bakterier och utan fossila råvaror.
Vi använder alltså olika typer av plaster. Här ges några exempel: Polyeten (PE) – plastpåsar, plastfolie, flaskor; polypropen – matbehållare, förpackningar, textil; polystyren – livsmedelsförpackningar, plastbestick; akrylnitril-Butadien-Styren – tangentbord, datorskärmar, skrivare, bilinteriörer; polyetentereftalat – PET-flaskor, burkar; polyamid – nylon, fibrer, fiskelinor; polykarbonat – CD-skivor, glasögon, trafikljus; vinylidenkloridplast – trädgårdsmöbler, tejp, rengöringsdukar.
Här nedan kommer jag nu att speciellt att ta upp PVC och dess påverkan på miljön.
Polyvinylklorid (PVC)
Utvecklingen av PVC började redan på 1860-talet. Under 1930-talet påbörjades en industriell produktion av PVC i Tyskland och USA och under 1940 till 1960-talen kom dessa produkter ut på den globala marknaden och växer för närvarande mest i Asien, framför allt i Kina, där tillverkningen växer med mer än 10 % per år. 2017 förväntas den årliga produktionen av PVC uppgå till 49 miljoner ton.
PVC är vida spritt i samhället och återfinns i byggmaterial, t.ex. i golvbeläggningar och fönsterramar; inredningsdetaljer; kabelisoleringar; vatten- och avloppsrör; skor och kläder; komponenter i bilar; blodpåsar och annan sjukvårdsutrustning.
Risker vid tillverkningen av PVC uppstår vid såväl tillverkningsprocessen som för konsumenterna och i avfallsledet. Under tillverkningen av PVC visar djurförsök förhöjda risker för cancer och tumörer i lever, lungor, lymf- och blodsystem samt svagt förhöjda risker för tumörer i magtarmsystemet. I tillverkningsprocessen används både bly och kvicksilver. Det först nämnda är cancerframkallande och det sist nämnda är nervskadande, speciellt för fostret. Kvicksilver ackumuleras även i ekosystemets näringsvävar. Flera andra cancerframkallande och hormonstörande kemikalier används vid framställningen av plast, t.ex. olika mjukgörare, där ftalaterna, flamskyddsmedlet i möbeltyger, kan nämnas.
I konsumenternas hemmiljö sprids främst halvflyktiga och flyktiga ingredienser i plasten.
Mängden och antalet kemiska ämnen som är i omlopp i vår närmiljö har ökat dramatiskt de senaste 60 åren. Trots detta är kunskapen om deras effekter på hälsa och miljö liten eller ingen alls för den stora majoriteten av dem. Man vet t.ex. föga om kemiska ämnens kombinationseffekter förutom att giftigheten i en kemikalieblandning ofta är större än den individuella giftigheten hos de enskilda komponenterna i blandningen.
Ett hundratal tillsatsämnen som givit plasten dess egenskaper tros kunna läcka ur plasten. Dit hör lösningsmedel och nyss nämnda flamskyddsmedel som vi får i oss då vi andas, äter eller rör vid plastföremål som textilier, leksaker och skor i plast. I inomhusluften kam man mäta upp nedbrytningsprodukter från PVC-golv, PVC-tapeter och elektronik med PVC-komponenter. Dessa binds lätt till hushållsdamm, som inandas eller t.o.m. förtärs. Upptaget i kroppen sker även genom dammpartiklar som landar på huden. Våra slemhinnor irriteras och vi kan få dåligt luktsinne.
Barn är speciellt känsliga och en del forskare menar att plasten och dess tillsatsämnen kan bidra till barnens allergier, astma, diabetes och farliga fetma.
Gemensamt för flera ftalater är att de är hormonstörande med antiandrogen effekt, eftersom de har visat sig minska testosteronproduktionen hos råttfoster. Hos en rad studier på vuxna män har man sett samband mellan höga halter av ftalater i urinen och låg spermiekvalitet – störd fortplantning samt förändrade sköldkörtelhormonnivåer. För några år sedan visades jag i ett TV-program, samband mellan låg fortplantningsförmåga hos kustboende män i Finland och höga halter i Finska viken.
Risker med PVC i avfallsledet
Många studier visar en allt ökande halt av plastadditiv såsom flamskyddsmedel och mjukgörare i miljöer till havs och på land samt inte minst i organismer. I Kina har man mätt upp regionalt ökande halter av mjukgörare runt orter där mycket elektronikavfall återvinns. Mjukgörarna finns bland annat i PVC-komponenter i elektronik.
En anledning till varför endast en liten procent av plasten går till återvinning är bristen på insamling och lagringslokaler. Även om återvinningsanläggningar funnits länge i Sverige så har marknadens efterfrågan på återvunnet material inte varit tillräckligt stor och majoriteten av återvinningsbar plast tas inte till vara utan blandas och bränns upp med andra sopor.
Situationen i haven
Som vi också vet och ser dumpas en hel del plast ansvarslöst i naturen och i våra vattendrag och hav. 5 – 13 miljoner ton plast beräknas dumpas i naturen runt om i världen under ett år.
Man beräknar att 269 000 ton (!) plast flyter omkring i världshaven. I de avslitna fiskegarnen, s.k. spökgarn, möter intrasslade fiskar sakta döden.
Nedbrytningstiden kan omfatta flera hundra år. En engångsblöja tar t.ex. 450 år att bryta ned. Nedbrytningsprodukterna letar sig i form av mikroplaster in i havens plankton och fiskar och fåglar och sedan högre upp i näringskedjan till vårt matbord, där de hamnar i den mänskliga organismen.
Plast kan vara en av de mest allvarliga miljöaspekterna för havet. Många fiskar förgiftas och dör. Fiskbestånden minskar och matfisken är utfiskad till mellan 70 – 90% enligt, enligt fotografen Joakim Odelberg, som visar sin videoutställning om situationen i haven i FN-skrapan samtidigt som pågående havskonferensen ägde rum. Även fåglarna stryker med. 96 % av sångfåglarna beräknas ha plast i magen. Vissa arter är på väg att dö ut, t.ex. den tretåiga måsen.
Situationen är alltså mycket kostsam för naturen, näringskedjan, den enskilda individen och för samhället i stort. Ja, i sanning ett stort pågående miljöhot om vilket FN:s viktiga internationella havskonferens handlat. Det gäller både vår nutida miljö och vår framtid. Alla medlemsstater är överens om handlingsplanerna – alla utom Trump och hans federala regering i USA! Det behövs dock ett globalt medvetande eftersom alla jordens invånare påverkas. Bolivias president rasade under konferensen mot Trump, där han kallade USA ”det enskilt största hotet mot Moder Jord och livet självt”. (DN, 10 juni 2017)
Nästa havskonferens kommer att äga rum 2020 och förmodligen i Portugal eller Kenya.
I följande artikel tas de farliga mikroplasterna upp.
Kersti Wistrand
Det som slår mig är att så här skulle det aldrig få se ut vid en svensk kust. Då skulle vanliga människor organisera sig och rensa stränderna. Den aktuella bilden är från Röda havet. Kustlinjerna är Nordöstra Afrika: Egypten, Sudan, Eritrea och på andra sidan Saudi Arabien och Yemen. Kanske dags för introduktion av ”Panta Mera”.