I maj 2017 reste tolv medlemmar från föreningen Humanism & Kunskap (HK) över Östersjön och besökte Estland under fem dagar med Otepää och Pühejärve Spahotell som mål. Denna vår andra artikel om resan betonar staden Tartu (Dorpat) och kopplingar till svensk historik.
Text:Börje Peratt och Carl-Johan Ljungberg
Kersti Wistrand som arrangerade resan besökte Estland 2016 och vi har här på HK tidigare publicerat 3 artiklar från hennes penna. [1][2][3] Vår första rapport från gruppresan 2017 här.
Vi åkte buss genom detta land och fick något om dess historia förmedlat av svenskspråkiga guider. Denna andra artikel från besöket 2017 handlar främst om besöket i Tartu.
På hemvägen från vår vistelse i Otepää, staden som 2016 fyllde 900 år, såg vi en rad historiskt kända vägskyltar med ortnamn som t.ex. Narva, en stad i nordöstra Estland som minner om slaget vid Narva, 30 november 1700, där Karl den tolfte och hans 10 000 karoliner och allierade segrade mot en avsevärt större rysk här på kring 37 000 soldater. (Karta som visar den svenska stormaktstidens utbredning efter Karl den tolftes seger i Narva.)
Vi besökte också staden Tartu i det historiska Livland, i sydöstra Estland, som fram till Estlands självständighet 1918 hette Dorpat.
Dorpat grundades 1030 av storfursten Jaroslav I. 1224 erövrades Dorpat av en tysk här och blev biskopssäte för Svärdsriddarorden. Dorpat kom också att ingå i handelsleden Hansan.
År 1558 intogs staden av ryssarna, därefter växlades makten flera gånger kommande århundraden mellan Polen och Sverige för att 1625 genom Gustav II Adolf få ett svenskt styre som varade i nästan 80 år.
1704 erövrade ryske Tsar Peter staden och den 28 juni 1709 besegrades Karl den tolfte i slaget vid Poltava och därmed inleddes slutet på den svenska stormaktstiden (1611 – 1718).
I Dorpat decimerades dess dåtida befolkning om ca 8000 till hälften. Idag är den drygt hundratusen.
Gustav den II Adolf grundade stadens hovrätt 1630. Fyra månader innan han dog vid slaget i Lützen 1632 invigde han stadens universitet. Det etablerade ett utbyte mellan Tartu och svenska universitet och idag finns en skandinavisk fakultet med utbildning i nordiska språk med stöd från nordiska länder, numer dock endast med finansiella medel från Sverige.
Våra båda guider var estniskor som studerat svenska vid den språkliga fakulteten där svenska staten ännu finansierar ett lektorat. Undervisningen har präglats av deltagarnas intressen. Universitetet har en bred utbildning inom kultur och vetenskap och yrkesutbildning inom allt utom ingenjörsvetenskap. Här går 12 % utländska studenter.
Invid Tartu universitet restes 1928 en staty av Gustav II Adolf som avlägsnades under sovjettiden. 1992 restes en ny staty, gjord efter en gipsmodell som fanns i Göteborg.
Tartu är systerstad till Uppsala, och här finns också Uppsalahuset, som är en symbol för samarbete mellan de båda städerna.
Idag finns gamla kulturbyggnader som härstammar från stadens återuppbyggnad efter den stora branden 1775. Liksom i Tallinn och i finska städer där man behållit ursprunget finner vi Jugend, klassicistisk arkitektur och flera kvarter av friliggande villor i funkisstil. En ritad av den då unga finska arkitekten Alvar Aalto som sedermera kom att bli världsberömd. Just dessa kvarter kallas ”professorsstaden” vilket säger något om dess dåtida invånare av akademiker.
Soppstaden är ett eget område i Tartu, med trävillor i traditionellt estniskt utförande och med gator som fått rotfruktsnamn. Dessa kvarter skyddas idag av en aktiv miljörörelse som vill värna den unika bebyggelsen från alltför långgående förändring.
1869 betraktas som ett viktigt årtal för den självständiga estniska nationen och dess kultur – här påbörjades i Tartu traditionen med sångfestivaler och här grundades den första professionella teatern Vanemuine (1870). Tartu har också haft stor betydelse för pressen och utgivning av estnisk litteratur. Än idag spelar Tartu en viktig roll i hela Estlands kulturella liv.
Känslan för det nationella och den kulturella identiteten har sin grund i ett folk som mer eller mindre brutalt ansats under tusen år av förtryck från polskt, tyskt, ryskt och nordiskt håll.
Strävan efter en egen nation
I Tartu ligger också den studentbyggnad som är av nästintill helig betydelse. Här diskuterades och fördes på 1880-talet fram krav på en egen suverän nation. Studentföreningen tog fram en flagga, en trikolor av blå-svart-vita ränder som kom att bli den fana under vilken den kommande nationen föddes. Flaggan användes i det självständiga Estland från första världskrigets slut fram till den sovjetiska invasionen 1940 då den förbjöds.
Körsång har blivit något av Baltländernas samling och uttryck mot det sovjetiska förtrycket. På 1980-talet uppstod i Estland – den sjungande revolutionen.
Estlands fana Sinimustvalge (”blå-svart-vit”) vajade åter den 7 augusti 1990, året innan Sovjets fall 1991.
Färgerna representerar frihet (blått), det förflutna (svart) och hoppet inför framtiden (vitt). En annan tolkning är att blått står för havet, svart för den bördiga jorden och vitt för folket och renhet.
Börje Peratt och Carl Johan Ljungberg
Kersti Wistrands artiklar 2016
1) På spa i Estland – resebrev I (länk)
2) På spa i Estland II – Jordens dag 22 april (länk)
3) Estland III – den sjungande revolutionen (länk)
För Börje Peratts och Carl-Johan Ljungbergs artikel vill jag bara tacka! Och även Kersti Wistrands artikel från förra året om Otepää! Jag var själv med på resan och kan bara intyga att den var lyckad. Vädret var underbart. Vi kom i försommarvärmen, parken och omgivningarna var så rofyllda. Det var härligt att promenera och andas in den sköna luften. Härligt också att på morgonen stå och göra qi-gong vid sjön. Varmt tack alla resenärer för gemenskap och glädje!