Här presenteras forskningen kring några av de iakttagelser som läkaren Peter Strang, professor i palliativ medicin, vård i livets slutskede, gjort.
TEXT av KERSTI WISTRAND
Förra året dog drygt 91 000 personer i Sverige. 35 % i hjärt- och kärlsjukdomar och 24 % i cancersjukdomar. Omkring åtta av tio patienter avlider på sjukhus eller sjukhem.
Peter Strang (född 1957) är cancerspecialist och professor i palliativ medicin, vård i livets slutskede, vid Karolinska Institutet samt överläkare vid Stockholms Sjukhems palliativa cancersektion. Under 30 år har han arbetat nära människor i livets slutskede, kommit hundratals patienter och deras anhöriga nära och kunnat studera vad som kännetecknar oss människor när vi närmar oss gränsen mellan liv och död. De senaste tjugo åren har Peter Strang föreläst om bl.a. cancer, smärta, livskvalitet, palliativ vård samt existentiella frågor. Han har också föreläst i radio och TV och skrivit flera mycket läsvärda böcker. [1]
– Jag började forska om patienter med obotbar cancer på 1980-talet för att jag såg att de inte fick ett optimalt stöd och arbetade på den tiden i stark motvind då frågorna uppfattades som främmande. Idag har vi blivit bra på att lindra fysiska symtom, men vi bottnar inte alltid så bra i de stora existentiella frågorna om liv och död. Det försöker jag utveckla med min forskning, säger Peter Strang, som förklarar att de existentiella frågorna idag är en mer självklar del i den palliativa cancervården. Genom samtal kan man hjälpa den sjuke att återupptäcka glädjen och insikten att man kan leva så länge man är levande. [2]
Döendet är en process
Att inse att man ska dö innebär början på en process. Vid dödsbeskedet ställs den döende så småningom inför en stor existentiell ensamhet, som är svår att dela med omvärlden. Döden går inte att komma ifrån, men när den är väldigt, väldigt nära förestående har många patienter förlikat sig med vad som måste ske. Ångesten brukar släppa och personen som snart ska dö upplever istället ofta ett lugn och kan då och då övergå i ett annat medvetandetillstånd. Ofta uppstår en stark känsla av intensitet i rummet där den döende ligger, säger Peter Strang.
Den döende kan verka frånvarande och samtidigt medveten och med ett leende på läpparna. Varannan person talar om att de ser nära anhöriga eller vänner som redan tidigare gått bort. En vanlig syn som känns positiv, är att ens mor eller mormor sitter vid fönstret och stödjer och vakar över en, beredd att hjälpa över gränsen.
– Dessa dödsbäddsvisioner är inte frågan om psykoser eller förvirringstillstånd i livets slutskede och ska absolut inte behandlas som sådana.
Peter Strang, som genom sina erfarenheter med döende menar att det inte kan uteslutas att livet på något vis fortsätter efter döden. Vi vet helt inte men vi hoppas. [3]
Tidigare forskning kring dödsbäddsvisioner
Den schweizisk-amerikanska läkaren Elisabeth Kübler-Ross´ (1926-2004) böcker om palliativ vård användes i olika sjukvårdsutbildningar. Redan som tonåring deltog hon i flyktingarbetet efter andra världskriget, utbildade sig till läkare och emigrerade till USA. Som psykiater på sjukhus för döende fick hon anledning att följa många patienter i livets slutskede. Hon blev pionjär på området och delade in känsloprocessen i fem stadier efter det man fått sitt besked att döden förestod: förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans. [4]
Jag har tidigare skrivit om Haraldsson-Osis forskning av dödsbäddsupplevelser på 1960-talet samt Peter Fenwicks forskning i början av 2000-talet: LÄNK
Här kan du se och lyssna till Malous intervju med dr Peter Strang: LÄNK
Kersti Wistrand
Noter:
1. http://peterstrang.dinstudio.se
2. http://ki.se/forskning/tre-forskare-berattar-med-doden-som-kollega
3. Artikeln ”Patienter har legat i sängen med ett stort leende på läpparna” av Åsa Passanisi, Aftonbladet torsdagen 3 november 2016
4. Kübler-Ross, Elisabeth, Inför döden: frågor och svar. Bonnier, 1975.”
