Koloniseringen av Lappland – De första nybyggarna

Under 1600–1700-talen vidtog staten åtgärder för att främja kolonisationen av Lappland på den mark som samerna ägde. Med början från 1673 utkom flera s.k. Lappmarksplakat. Från och med nu började svenska och finska nybyggare bryta mark som inte nyttjades av samerna. Kersti Wistrand beskriver det hårda livet för en nybyggare i Storseletrakten nödåret 1867.

TEXT av KERSTI WISTRAND

Förbindelsen mellan samerna och den svenska staten hade, enligt kungligt beslut, sedan 1300-talet skötts av birkarlarna, ett slags handelsmän som bytte till sig mård-, varg- och björnskinn från samerna. Dessa fick i uppgift att indriva skatt från samerna till kronan. Jag har i tidigare artiklar skrivit om detta. Vissa källor gör gällande att dessa birkarlar skulle kunna härledas till de kväner av förmodat finsk-ugrisk härkomst, som bodde utmed kusten mot Bottniska havet. Under Gustav Vasas regim överfördes skatteuppbörden till kronans fogdar.

1634 upptäcktes silver i Nasafjällen och intresse väcktes från statens sida att kolonisera Lappmarken. I Lappmarksplakatet 1673 gav staten speciella förmåner till dem som önskade bryta ny mark i Lappmarken: 15 års skattefrihet; därefter samma skatteläggning som ”samerna själva”; slutligen befrielse från att bli uttagen till knekt och inkallad i krig. Förslaget var framlagt av landshövdingen i Västerbottens län och utfärdat av Karl XI. Där konstaterades att land som samerna inte hade någon nytta av skulle kunna brukas av svenska och finska åbor till ängsmark och mulbete, till kungens och rikets tjänst. Tidigare hade samerna ägt allt land och betalat skatt för det. Följden blev nu en stark inflyttning och samerna klagade bl.a. på finnarnas svedjebruk som förstörde jaktmarkerna, samt nybyggarnas boskap på skogsbeten, där de skrämde renarna. Men klagomålet riktades även åt det andra hållet: renarna åt ibland upp nybyggarnas hö. Många konflikter uppstod mellan samer och nybyggare, där de senare kunde ses som inkräktare främst då på jakt och fiske. (1) Våld kunde i enstaka fall tillgripas och ibland med dödlig utgång. (2)

Villkoren för både nybyggare och samer fastställdes i flera kommande reglementen. (1) Bl.a. slogs det fast att jakt efter pälsverk var ”lappallmogens domän”. Nybyggarna skulle ägna sig åt att odla mark och fick endast jaga inom en halv mil från sitt hemman. 1890 bestämdes en definitiv odlingsgräns, ovanför vilken man inte fick odla. Där fanns renarnas betesmarker. Detta gynnade de renägande samerna, men missgynnade de samer som själva ville slå sig ned som nybyggare. Det var inte ovanligt att samer och nybyggare så småningom ingick äktenskap och därmed kunde även sådana situationer lösas.

Förutom de samiska nybyggarna kom många från platser längs Ångermanälven. Några kom från kusttrakterna, men också från Norrbotten och Dalarna. Det var ofta fattiga drängar och pigor som närde drömmar om ett bättre liv. Ibland kunde det vara före detta soldater eller män som inte ville delta i något av de krig som pågick under 1700-talet. (3) En del av de från kusten kommande var förmodligen ättlingar till medeltidens kväner. Staten hoppades på att nybyggarna skulle kunna upparbeta bärkraftiga jordbruk, men odlingarna kunde inte försörja nybyggarfamiljerna. Kreaturens foder utgjordes istället av gräs som slogs med lie på myrarna och längs åar och bäckar. Nybyggarna slog sig alltid ned i närheten av vattendrag och överlevde tack vare fiske och jakt.

O.P. Pettersson och nybygget i Dorris

Folklivsforskaren Olof Petter Pettersson (1859–1944) presenterades i föregående artikel: LÄNK

Med början från 1880 intervjuar han nybyggare och samer och dokumenterar allt noggrant. Flera böcker är utgivna, däribland ”Nybyggarens dagliga leverne. Nybyggare i Vilhelmina i mitten av 1800-talet.” Den bygger på intervjuer av första generationens nybyggare.(4) Dessa hade mycket att bära med sig när de väl beslutat att bryta upp och finna den nya mark man tilldelats. Förutom några enstaka husdjur, en ko ock kanske några getter eller får, bar de i kontar och skinnsäckar med sig det viktigaste: kläder, kokkärl, mjölkbytta, tråg, redskap, fisknät och bössa med tillbehör. Det var tunga bördor och hela familjen fick hjälpas åt, även småbarnen.
Vi får följa familjen Arvidsson på 1830-talet, när de skrämda av ett mord på hemorten i Ångermanland beger sig mot Malgomaj och Marsfjällsområdet. Familjen Arvidsson bestod av man och hustru samt tre minderåriga barn. Förmögenheten utgjordes endast av två kor och tre får. De övertog nybygget efter samen Olof Sjulsson som beviljats nybygget 1837 med 20 års skattefrihet och skyldighet att odla och bygga för 13 riksdaler och 16 skilling om året. Sjulsson sålde sin rätt till dem, eftersom han fann området frostlänt och svårt att odla upp.

Till att börja med fick familjen ta sin tillflykt under kvistkronan av en storgran, en s.k. kåtagran, i skogen i närheten av Kojsjöbäcken, som rinner ut i Stalonsjön. Det låg mycket långt från grannar. De bröt ris och gjorde i ordning bäddar till sig. Djuren bands fast i grangrenarna under nätterna. Så fort man kunde, byggde man sedan ett kåtaliknande hus med hjälp av småbjörkar som restes under husgranen. Innan vintern kom måste man sedan få upp en stuga byggd av stående stockar och tak täckt av näver och takvedträ. Golvet var ett stampat jordgolv.

Efter många års slit lyckas familjen Arvidsson få en dräglig tillvaro. De hjälptes alla åt att skörda gräset som växte på myrarna och vid åar för att få foder åt djuren. Vid den första anläggningssynen uppskattades den totala fodermängden till 80 lass från 34 myrar och röjningsland. Så småningom grundades där byn Dorris (Dåris). Vilhelmina kultur- och utbildningsnämnd har gjort en turistbroschyr över nybygget som var i bruk fram till 1930-talet och än idag går att besöka.

Nödåret 1867

Det var bara frågan om endast fem grader. Under ett par vårmånader 1867 i Norrland var det fem grader kallare än normalt. Det räckte med att äventyra människors liv i en hel landsände. LÄNK

O.P. Petterson, som var åtta år gammal, bodde vid denna tid i Lövnäs by, anlagd av nybyggare endast femtio år tidigare, vid den långsträckta sjön Malgomaj i Vilhelmina kommun. Fadern beslöt att familjen skulle utvandra till USA för att överleva, men familjen kom inte längre än till Norge. Ingen hade råd att köpa den lilla gården i Lövnäs och de måste återvända till fattigdomen. Tre år senare lämnade fadern familjen för gott och bosatte sig i Norge, varvid Olof Petter blev faderlös.

Inte långt därifrån i skogarna vid Vojmsjön, någon mil från Storsele levde en annan familj. Där bodde den nio-årige pojken Erik Gideonsson, Gidde Erke kallad. Han och hans familj överlevde med nöd och näppe det svåra året 1867.

Han gifte sig så småningom och flyttade ett timmerhus över isen på Vojmsjön till Sjulsbacken, där han bosatte sig med sin hustru. Sjuttio år senare, 1937, gjordes följande intervju med Gidde Erik (6):

”Pappa bodde i Sjöland, som ligger långt bort i skogen, långt från närmaste människoboning.
Vintern 1867 var det värsta svagår som funnits i mannaminne i Vilhelmina socken. Jag var bara nio år då. Men jag minns mycket väl hur det var. Det var en förfärligt kall och besvärlig vinter med mycket snö och dåligt med fågel. Det var näst intill omöjligt att få tag i ripa.
Fram på vintern blev vi utan mat och måste till sist tillgripa den fruktansvärda utvägen att slakta vår enda ko och äta upp den. Medan köttet av kon räckte mådde vi bra, men den tog slut och ingen vår syntes till. Då tog vi håret av kohuden och skar upp den i småbitar och stekte dem och åt upp dem. Sedan fanns det inget matnyttigt annat än ett par gamla kängskor. Eftersom de var tjärade kunde vi inte äta upp dem. Vi fick lägga dem i vatten och koka ur det mesta av tjäran. Sedan kunde vi äta upp det delade skinnet.
Men vi kunde inte få bort all tjärsmak. Jag minns än hur det brände i halsen då vi hade ätit skorna. Men ingen vår syntes ändå till. Nu var allt ätbart slut. Vi trodde nu att vi skulle dö allesammans. Vi var så utmärglade att vi inte kunde gå. Vi låg i sängarna runt väggarna. Det var bara pappa som orkade vara uppe. En dag minns jag att pappa rakade sig och sade att vi nu måste vara beredda på att dö.
Egendomligt nog kände vi ingen hunger. Men vi svällde upp och blev så tjocka. Hur länge vi låg på detta sätt och inväntade döden vet jag inte. Det var säkert många dagar, många veckor. Men så en dag kom farbror Noak (same) till oss med ett par renstekar. Han kokade kött i vatten och gav oss buljong att dricka. Först då vi hade druckit buljongen en dag fick vi börja äta köttet. Sedan fick vi mera kött av honom. Sedan blev det vår och vi började fiska.”

1867 var ett nödår i hela Sverige. De närmaste två åren var också de mycket kalla och svåra, vilket gjorde att utvandringen till Nordamerika satte fart över hela landet.

Kersti Wistrand

Noter:
1. ”Lappskattelanden och deras innehavare”, föreläsning av Gudrun Norstedt i UR Samtiden: Släktforskardagarna, TV oktober 2016.  Samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Lappmarksprivilegier
2. Anna-Lena Vikström, uppvuxen i byn Hacksjö öster om Vilhelmina, berättar om sitt liv i boken ”Hon som ser”. Hon blir som barn visad stenåldersbosättningar och älggropar i Hacksjö och får höra många historier om ”förr i tiden”, bl.a. att en same blev dödad p.g. av konflikter med nybyggarna. (”Hon som ser- ett mediums liv i det okända” av Eva Wiklund. Pocketförlaget 2015.)
3. http://www.museum.vilhelmina.se/nybyggarna.html
4. O.P. Pettersson, ”Nybyggarens dagliga leverne. Nybyggare i Vilhelmina i mitten av 1800-talet”, utgiven av Vilhelmina kommun/Bibliotek.
5. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7234
6. Texten är direktcitat hämtat från den på Sjulsbacken tämligen nyuppförda nybyggarstuga som står där Gidde Eriks gamla nybygge fanns. Förmodligen kommer texten från O.P. Petterssons intervjuer och nedteckningar.