3 december, 2016

Stalo – ondsint jätte eller forntida nordbo?

Stalo och Kauras. Målning av John Bauer (1882 -1918)

Stalo och Kauras. Målning av John Bauer (1882 -1918)

John Bauer träffade under sin Lapplandsresa 1904 på de gamla sameberättelserna och sagorna om Stalo och avbildade sagan om ”Stalo och Kauras” ovan. Men vilka var stalofolket? Var Stalo endast en grym jätte eller är Stalo från början en beskrivning av forna tiders skandinaviska bosättare i Lappland?

TEXT av KERSTI WISTRAND

Stalo förekommer i olika roller i samisk folktro och uppträder i olika former, t.ex. jätte, troll eller djävulusisk demon, utsänd av nåjden för att skada fiender. Första gången Stalo omnämns skriftligt är i ”Lexicon Lapponicum” 1768-1780, där han beskrivs som en grym jätte med svarta järnkläder. Han var mycket stark, men dum, ointelligent och lättlurad. Sagotraditionen är dock betydligt äldre och har berättas från generation till generation hos samerna. Den har säkert broderats ut och undergått smärre förändringar. I senare berättelser har Stalo beskrivits som rik, ondskefull och människoätande. Speciellt är han förtjust att försöka äta små samebarn, men dessa överlistar honom lätt och undkommer precis som samepojken i sagan om ”Stalo och Kauras”, nedtecknad av P.A. Lindholm under början av 1900-talet. (1)

Sagan om Stalo och Kaurus

I en variant från Byske kommer denna historia i sammanfattning (2):

Stalo var en ond och grym jätte som bodde uppe i fjällen och samlade rikedomar till sig och sin familj. Det gjorde han på så sätt att alla samer måste lägga ett par renstekar eller renostar på det altare han byggt åt sig. Annars fick de inte fiska i fjällsjön nedanför hans fjäll. Gjorde de inte som han ville, bestraffade han dem med att döda deras renar genom att sända vargarna på dem.

Men där fanns en gång en mycket modig och klipsk samegrabb, Kauras, som beslöt sig för att lura den dumme Stalo. Han gick iväg och började fiska utan att först ge en gåva. Naturligtvis kom Stalo vredgad fram och röt åt honom att försvinna. Annars skulle han slå ihjäl pojken. Pojken fick honom att istället gå med på en annan slags kamp och se vem som skulle vinna denna. Stalo samtyckte. ”Den som kan stånga huvudet djupast i granstammen vinner!” sa gossen. ”Ah, det är väl ingenting!” sa den store, starke jätten och störtade i all fart mot trädstammen så att kottarna rök. Det blev dock inget hål och han gjorde om det igen, men blodade bara ned sig och svimmade.

Under tiden preparerade Kauras en annan granstam. Han drog bort barken, högg ett hål i stammen och satte sedan dit barken igen. När jätten vaknade, sa pojken att det var hans tur, sprang fram till sitt träd och körde in huvudet, ända in över öronen, i det hål han nyligen gjort. Den dumme Stalo blev rädd och flydde och lät pojken fiska i fred.

I en annan variant, som jag dock inte vet om den har samiskt ursprung, fortsätter historien med att jätten måste ta hem pojken till sig för att ge honom pengar, eftersom pojken vunnit. Det slutar med att Kauras mor blir orolig och letar rätt på sin son, träffar Stalo, varpå dessa två gifter sig och hon får ta del av Stalos rikedomar.

Vem var Stalo och stalofolket?

Men vilka var stalofolket, som var så stora och starka? Kunde det inte finnas en historisk realistisk bakgrund? Skulle det inte kunna vara nordbor, skandinaver, eftersom de beskrevs som långa och kraftiga i förhållande till samerna? En skandinav kunde ofta vara en halv meter längre än dåtidens same. Och dumma därför att de saknade de samiska kunskaperna om naturen och samernas praktiska skickligheter inom vissa områden? Och visst är det bekant från andra sammanhang att ett grannfolk gör roliga historier om varandra? Jag tänker då på norgehistorierna, som vi i Sverige gärna skrattar åt. Det finns en rad olika teorier om Stalo och stalofolket.

olof-pettersson_hk

O.P. Pettersson och hans teori om stalofolket

Olof Petter Pettersson (1859-1944), uppvuxen under svåra förhållanden vid Malgomajsjön i södra Lappland, utbildade sig till folkskollärare. Han tillhör den skara av forskare som på grund av svåra ekonomiska omständigheter omöjligt kunde gå en akademisk bana, men ändå intar en ledande plats bland de icke fackutbildade folklivsforskarna.

O.P. Petterssons stora intresse var att tala med samerna och nybyggarna och sedan göra gedigna folklivsanteckningar. På riksantikvarieämbetets uppdrag utförde han även fornminnesinventeringar. Folklivsanteckningar påbörjades under 1880-talets början och gällde till en början framförallt samerna, vars levnadsförhållanden han lärde känna genom sitt arbete som kringfarande vikarierande lärare. Hans viktigaste arbete är ”Gamla byar i Vilhelmina”, publicerat i fyra band och ”Den stora ordboken över Vilhelminamål” (1924), men det finns även gott om opublicerat etnologiskt och folkloristiskt material, bl.a. samiska sägner och sagor. O.P. Petterssons samlingar har karaktäriserats som ”de utförligaste sammanhängande folklivsskildringarna från någon svensk bygd utförd av en svensk man”.(3)

I ”Gamla byar i Vilhelmina” skildras förhållandena i bl.a. Storseletrakten och kanske var det på Lappudden, som O.P. Pettersson av samerna blev visad vad de kallade stalogravar/ stalobostäder vid den närliggande Gråtanån. Låt oss bege oss till dagens Lappudden för att höra vidare med Sven-Olov Nyberg som bor där idag.

”Sven-Olle” Nyberg, Sten och Ulrika Granström framför kulle med spår av stenåldersbosättning. Foto: K. Wistrand

”Sven-Olle” Nyberg, Sten och Ulrika Granström framför kulle med spår av stenåldersbosättning. Foto: K. Wistrand

Sven-Olov Nyberg bor på Lappudden vid Vojmsjöns tidigare utlopp i Vojmån, ca en mil från Storsele. Han är fembarnsfar och mångsysslare, äger en liten gård med kor och höns, men även en populär campingplats i mindre skala, dit besökare som älskar vildmark och fiske gärna söker sig. Sven-Olof är också en skicklig snickare och hantverkare, som intresserar sig för de boplatser och den typen av hus människor bott i för länge sedan. Med EU-bidrag har han låtit bygga tidsenliga kåtor och ett nybyggarhus av stockar och näverfodrat tak. Han har också sett till att bygga en bro över till samevistet och nybygget och gjort hela området handikappvänligt så att det går att ta sig fram med rullstol. Där har under somrarna ibland varit fornminnesdagar på Sjulsbacken med bygdespel kring lappen Sjul, skrivet av Ulrika Granström (se fotot ovan). Sjul byggde sin kåta där 1830.

karta-lappudden

Vid Gråtanån alldeles i närheten där han bor, fanns redan för 10 000 år sedan en bebyggelse, där stenåldersmänniskorna levde, se LÄNK. De bodde i hyddor där golvytan grävdes ned några decimeter under marken, omgivna av vallar. Med hjälp av C14-metoden har man daterat de äldsta av dessa till 3 000 f.Kr. (Idag ser boplatserna ut som runda nedsänkningar i marken. Vallarna som kanske fanns kvar på 1800-talet såg möjligen ut som ”ringar” runt om gropen.) För att lättare behålla värmen under den kalla vintern fanns en eldhärd i mitten. Överbyggnaden täcktes antagligen av skinn, näver och torv. Troligtvis såg de ungefär ut som de kåtor samerna senare byggde, fastän större. Fyra liknande boplatser har hittats i området och dessa utgör en av tio bosättningar funna i Västerbottens län. Jag blir visad på en skylt vid Gråtanåområdet, där man försökt avbilda denna äldre typ av kåta.

När klimatet blev kallare vandrade vildrenarna in och i de 60 funna fångstgroparna utmed Gråtanån, där man under stenåldern fångat älg, fångades nu också vildrenar. De äldsta renbenresterna man hittat är från 1 500 f.Kr., enligt museet i Vilhelmina. Någon gång kom samer och slog sig ned på båda sidor av Gråtanåselet, där det finns spår av ett stort antal gamla renvallar och lappvisten. Arkeologerna har även funnit en gammal samisk björngrav från 1600-talet.

Lappudden, Gråtanå och stalofolket enligt O.P. Pettersson

Lappudden (Nyluspen), där Vojmån flödade ut från Vojmsjön innan 1950. Foto: K. Wistrand

Lappudden (Nyluspen), där Vojmån flödade ut från Vojmsjön innan 1950. Foto: K. Wistrand

Där Sven-Olles kor betar idag på Lappudden hade skogssamerna sitt älsklingstillhåll med renbetesplatser i äldre tider. Senare bodde där fiskesamer långt in på 1800-talet. Förmodligen är det dessa samer som folklivsforskaren O.P. Pettersson intervjuade. De berättade om hur de hade hört av sina förfäder att det tidigare var stalomänniskor som bott där runt Gråtanån och grävt fångstgroparna: ”De ålderstigna lapparna hafva af sina förfäder hört, att Stalo haft sina bostäder i dessa ringar.” (4) O.P. Pettersson köpte dessa tankar och införde 1913 begreppet stalo(bosättnings)tomter och menade att stalofolket måste ha varit en nordisk befolkning som bott där för länge sedan. Senare fann han flera stalotomter i Västerbottens fjällområde. (5)

Enligt samerna var stalo enfaldiga men fredliga, behandlade samerna gemytligt och vistades i deras kåtor. Stalomänniskan var stor och stark och dessutom ofta trollkunnig. Ibland bildade en stalo och en same familj. O.P. Pettersson anser att dessa äktenskap är förklaringen till att samerna i Västerbottens län ibland är starkt uppblandade med den nordiska rasen.

Övriga teorier om stalofolket

På 1830-talet menade bröderna Lars Lewi och Petrus Laestadius att ”stalo” var benämning på vikingar och rövare som drog runt i fjällvärlden och att det mytologiska runt omkring var tillfört för att skrämma barnen till lydnad. På 1870-talet tog man fasta på ordet ”stal” som betyder stål och menade att rörde sig om personer med medeltida stålbrynjor. Möjligen var de jägare, handelsmän eller birkarlar, som drev in skatt, resonerade man på 1900-talet. Det djävulska draget kunde vara tillfört genom de kristnas synsätt. Eller kanske skulle Stalo och Kauras kunna ses som en liknande historia som David och Goliat och därmed vara ett uttryck för urgammal mänsklig erfarenhet och ha sina rötter i djupare lager i människans psyke?

Dagens arkeologer har funnit många fler fornlämningar av liknande slag, ett fyrtiotal har hittats i Lappland, oftast alldeles ovan trädgränsen. De kallas fortfarande ”stalotomter” efter den första upptäckten av O.P. Pettersson. Stalotomterna uppåt fjällen dateras idag till 500 – 1700 e.Kr. Mest förekommande är 800 -1100 e.Kr. De återfinns mestadels utmed renarnas vandringsstråk och på platåer och öppna ytor. Flera forskare tror att det rör sig om samiska boplatslämningar och att samerna fört med sig stänger och ”tältdukar”, som de satt upp sommartid. (5) Och vid Gråtanån är det alltså frågan om lämningar från uppåt 3 000 f Kr, vilket man senare kunde bekräfta med C14-metoden, när denna började användas av arkeologerna vid mitten av 1960-talet.

Diskussionens vågor går höga bland amatörarkeologiskt intresserade. (6) Rör det sig om skandinaviska skatteindrivare och deras tillfälliga boenden? Var det därför de betraktades som rika, elaka och dumma? Eller rör det sig verkligen om samiska fornlämningar och samisk mytologi?

Kanske är det dags att någon intresserad plockar fram O.P. Petterssons material om samernas sägner ur arkiven och undersöker saken än mer noggrant. Fler uppgifter om de dumma jättarna som varande nordbor kanske finns där? Uppenbarligen har i alla fall kraftverket Stalon identifierat sig med denna svagt tänkande jätte då det en gång i tiden tog sig sitt namn. Inte underligt att Kauras kämpar vidare än idag.

Jag vet inte om konstnären John Bauer någonsin träffade O.P. Pettersson under sin Lapplandsresa 1904. Jag vet dock att många andra vackra målningar av samelivet kom till under denna sommar. LÄNK

Nästa artikel kommer att handla om nybyggarlivet.

Kersti Wistrand

Noter:

1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stalo
2. http://luf.ht.lu.se/SerM/02001-02500/M%202092%20sid.%201..pdf
3. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7234
4. Pettersson, O.P, Gamla byar i Vilhelmina II, s 336. Två bokläggare förlag.
5. Enligt Áttje museum kallade de intervjuade samerna dessa ”ringar” även för ”stalografvar” eller ”jehnagrafvar”. http://www.laponia.info/historien/fornlamningar-i-laponia/stalotomter/ https://sv.wikipedia.org/wiki/Stalotomt
6. http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php?topic=5766.0

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. För många år sedan läste jag Zecharia Sitchins intressanta böcker om ”skapelsen”. Sitchins teori är att de gamla ”gudarna”, de romerska, de grekiska och de nordiska gudarna samt berättelser i Gamla Testamentet egentligen inte är sagor och myter utan berättelser om faktiska, men fantastiska, högt utvecklade och fysiskt stora ”människor”, ibland beskrivna som ”jättarna”. De kom från en annan planet, Nibiru. De levde på jorden, de älskade, de krigade och de lärde bland annat sumererna avancerade kunskaper, exempelvis skriftspråk, matematik, astronomi, odlingsteknik, arkitektur och byggnadskonst, användningen av en högt utvecklad teknik som ligger i linje med en del av dagens teknik. De byggde pyramider och sfinxer. De byggde tempel och kanaler. De använde jordmänniskorna som slavar.
    Fram till för cirka 6,000 år sedan hölls människorna i okunskap och slaveri. Men vid den tiden började Anunnaki, som Sitchin kallar dessa utifrånkommande ”gudar”, inse att de måste lämna jorden. Av många skäl. Bland annat ”sågo Guds söner att människornas döttrar voro fagra, och de togo dem till hustrur…” (Första Mosebok, kap. 6:2) och avlade barn med dem. Det gillades inte av det högsta rådet av gudar. Samtidigt skedde en medveten ”avel” av några ”gudamänniskor”, bland annat den omskrivne hjälten Gilgamesh.

    Utrymmet medger inte mer, men det var dessa associationer jag fick när jag läste Kerstis mycket intressanta och fascinerande berättelse. Kan de samiska berättelserna ha handlat om möten med de ”nordiska gudarna”. Men de var ju långt ifrån dumma om Sitchin har rätt. De av Sitchins böcker jag nu tänker på är ”Den tolfte planeten” samt ”Skapelsen i nytt ljus – Bibeln och Darwin – kan båda ha rätt?”

  2. Hej Pia!

    Jag känner inte till Sitchens böcker. Låter som en kusin till Däniken, vars böcker jag bläddrade i för några decennier sedan, eftersom jag i min närhet hade några tonårskillar som dyrkade honom som husgud och vill argumentera med mig. Jag har aldrig haft intresse för dessa böcker. De tycks mig mer som science fiction och jag har aldrig orkat läsa denna genre.

    Däremot läste jag den duktiga krigskorrespondenten och författarinnan Johanne Hildebrandts trilogi Saga-Freja-Sigrid när den kom ut. Hon har gjort mycken historisk research och befolkar bronsålderns Mälardalen med levande människor som senare dyrkas som vaner och asar av vikingarna i hennes framstllning. I skönlitteratur är allt tillåtet utan att behöva vara realistiskt! 🙂

    Bästa kvällshälsningar från Kersti

  3. Ja Kersti, jag tror att von Däniken kommit fram till liknande slutsatser som Zecharia Sitchin. De har båda rest runt och undersökt uppgifter i bibliotek, museer m.m. Sitchin var en av de få i världen som kunde läsa de gamla sumeriska lertavlorna och det lär finnas massor av dem i världen.
    Han studerade också rötterna till Gamla Testamentets berättelser. Jag hade en period när jag ägna mig åt dessa böcker.
    För mig blev Sitchins teori en viss ”bekräftelse” på det Martinus beskriver i en bok. Jag har ju studerat Martinus vetenskapliga världsbild sen 40 år tillbaka och numera är hans kosmologi min ”livsluft” och ideologiska grundval. Det stycke jag hänvisa till finns i den lilla boken Påsk, där han bland annat skriver:

    ”Här bör påpekas, att det för många årtusenden sedan existerat ett samfund av väsen med en viss grad av invigning, alltså en viss form av ’den helige Andes’ uppenbarelse. Men detta samfund räknade alltför få individer, var alltför svagt för att i längden kunna mäta sig med det omgivande och dominerande barbariet, som ju vid den tidpunkten i själva verket var jordens fundamentala och kulminerande tankeklimat. Detta samfund stannade därför i utveckling men lämnade efter sig ofrånkomliga monumentala bevis för sin existens i form av pyramider, sfinxer, tempel, konstföremål o.s.v. som naturligtvis så småningom av tidens tand förvandlades till ruiner men som trots detta sitt tillstånd ännu i denna dag för den vanliga jordiska människan är av imponerande mäktighet och för den utvecklade ockulta individen strålar med den helige Andes omisskännliga klarhet.” (Påsk, sid. 12-13)

    Det är spännande att försöka förstå rötterna till dagens myter och legender. Jättetack för dina bidrag som är enormt spännande och fascinerande att ta del av.

  4. Hej Pia,

    Beslöt att snabbilda mig via you tube. Lustigt nog var det denna video jag omedelbart hamnade på:
    https://www.youtube.com/watch?v=j9w-i5oZqaQ ?

    Ha det så gott,
    hälsar Kersti

  5. hellertz says:

    Intressant Kersti, det var inte ”meningen” att du skulle hitta nåt av alla de intressanta inlägg både på YouTube och på Google som berättar motsatsen, d.v.s. hittar bekräftelser för att vi har haft – och faktiskt fortfarande har – besök från någonstans. Martinus menar att de besök som vi kallar utomjordiska kan tillhöra andra dimensioner på vår egen planet. Det finns flera författare som diskuterar dessa fenomen, bland andra John Keel och Jacques Vallee. Jag har skrivit artiklar om deras böcker. De ligger på min boksida, men av någon märklig anledning får jag inte kontakt med min hemsida idag. En svensk som skrivit en hel del är Håkan Blomqvist. Nåja, framtiden kanske ger oss mer information.

Trackbacks

  1. […] Folklivsforskaren Olof Petter Pettersson (1859–1944) presenterades i föregående artikel: LÄNK […]

Kommentera

%d bloggare gillar detta: