Passagerarfärjan Estonia lämnade Tallinns hamn den 27 september 1994 med 989 människor ombord. På huvuddäcket stod en militärtransport som via Sverige skulle till annat land. Under natten sjönk Estonia i en allt hårdare vind som dock inte hunnit bli storm. Sjunkförloppet var dramatiskt.
Pia Helletz har läst Stefan Torssells bok M/S ESTONIA – Svenska statens haveri (2016).
Den 28 september 1994 förliste passagerarfärjan Estonia på sin väg från Tallinn mot Stockholm. Det var officiellt 989 personer ombord. Jag väcktes av min klockradio kl. 06.oo med nyhetsröstens berättelse om det fruktansvärda som hänt. Den morgonen hade jag svårt att stiga upp ur min varma säng. Jag låg och tänkte på, levde mig in i och våndades med de hundratals människor som samtidigt låg och kämpade för sina liv i det svarta, kalla vattnet. Sen dess har jag aldrig mer låtit mig väckas av nyheterna.
En olycka
Sen gick åren och jag och de flesta andra accepterade den officiella berättelsen som dåvarande statsministern Carl Bildt och massmedia presenterade för oss. Bogvisiret hade lossnat i den hårda sjön.
Jag har sen dess förundrats över den kompakta tystnaden i massmedia, till och med vid årsdagarna av katastrofen. Det har varit lite berättelser om ceremonier på 10- och 20-årsdagen, men förvånansvärt lite. Så hittade jag Stefan Torssells bok M/S ESTONIA – Svenska statens haveri. Vilken otrolig berättelse! Jag kunde inte släppa boken. Läsandet genomsyrades av starka känslor, av förtvivlan, ilska och sorg. Hur har detta kunnat få ske och sen dessutom få fortgå?
En bok för framtiden
Stefan Torssell skriver att ”Denna bok är skriven lika mycket för framtiden som samtiden” (s. 389). Med det kompakta ointresset från statens och myndigheters sida som författaren avslöjar så förstår jag tanken. Sannolikt kommer boken att tystas ner i mainstreammedia i hopp om att även den ska drunkna i glömskans hav. Här avslöjar han vad som hände när Estonia gick i kvav. Han avslöjar de politiker och myndighetspersoner som inte gjorde vad de borde ha gjort, d.v.s. att bärga fartyget och hämta upp alla döda. Jag blir så pinsamt berörd under läsningen att jag stundtals mår fysiskt illa. ”Nu har alla tigit så länge att själva tigandet blivit en del av katastrofen”, skriver Stefan Torssell (s. 378). Finns det något som är farligare för en demokrati än tystnad?
Pia Hellertz
Bilden av Estonias förlisning kan mycket väl fungera som sinnebild för hur i alltför många områden i Sverige där ett liknande beteende föreligger! – Att olika ämnen aldrig får bli diakuterade seriöst! Detta oavsett om det gäller vaccination, rätt till ersättning efter trafikolyckor, Försäkringskassans agerande mot försäkringstagares rätt till ersättning för vård inom EU/EES i enlighet med EU-domstolens domar, att inte svenska domstolar följer EU-domstolens domar, att inte försäkringsläkare följer gällande de etiska regler som skulle följas, att Trafikskadenämnden fungerar som kartell trots EU-domstolens förbud mot kartellbildning inom EU/EES för att nämna några väsentliga ämnen.
Många fler finns givetvis, men det är påtagligt att påfallande många av dessa debatter inte finna med regelbundet i våra dagstidningar!
Orsaken är kanske att ledande tidningsägare som Bonnier och Shibstedt inte skulle överleva utan vare sig press-stöd eller annonsintäkter!
– Varför för makten och kapitalet obekväma debatter uteblir!
Vilket givetvis medför att för den verkliga demokratin helt väsentliga ämnen alltför ofta uteblir – inte bara i den svenska dagspressen, utan även i SVTs och övriga TV-kanalers alla program!
”Väck inte alla dem, som fortfarande sover …!!!”
Boken är intressant. Boken borde stå i bokhyllorna i varje svenskt hem.