Sista färden

Författaren och fil.dr. Alf Ronnby är idag vår gästskribent. Här ger han sin skildring av en kajakfärd han nyligen gjort i Blekinge skärgård. Det är inte lätt att bli gammal. Kanske blir denna hans sista kajaktur.

TEXT OCH FOTO av ALF RONNBY

Bleke. Västra Torsöviken ligger spegelblank. Sommarkväll med växlande molnighet. Vackra, vita sommarmoln ute över havet.

Jag har inte paddlat min havskajak på två somrar. Det beror på höftproblem. 15:e december fick jag en ny höftled. Det har alltså gått drygt ett halvår. Idag är det dags att pröva om det går att komma ner i sittbrunnen på kajaken och ta sig en paddeltur.

Det har börjat växa mossa på kajakens undersida. Rullar ner kajaken på kanotvagnen till ”Hermans krig” vid havet. Det är inte långt. Halkar vid iläggningen, men faller inte i vattnet. Bara lite blöta byxor. Det är ovanligt högt vatten idag.

Fortsatt problem att komma ner i sittbrunnen. På vippen att vurpa, men kommer i med viss ansträngning. Får fatt i paddeln och glider iväg.

Känns aningen instabilt att paddla kanoten. Har uppenbarligen blivit lite rostig på gamla dar. Men efter en stund känns det bra. Vi – kanoten och jag – glider ljudlöst fram över den blanka vattenytan. Solen speglar sig i havet. Mycket vacker kväll!

Grönskimrande dyningar kommer sakta rullande och lyfter rytmiskt upp kanoten, en efter en kommer dyningarna utifrån havet. Kanske från någon större båt långt ute under horisonten.

Det behövs inte mycket vatten under en kajak för att ta sig fram. Efter ”Vrihallarna” och ”Karet” går vi till ”Aset” och genom den smala passagen in i ”Munkahålet”. Korna står på strandängarna och glor nyfiket. Vad är det där på vattnet? Med högvatten går det att paddla långt in i ”Munkahålet”.

Ut igen, utan missöden med krock på förrädiska stenar, som inte syns. Passerar ”Kattakrigen” och ”Gäddekrigen” och smyger genom den mycket smala passagen in i ”Horahålet”. Ingen hora syns till, men ännu fler kor och en stöddig tjur betraktar oss från strandkanten.

På väg mot ”Sharvagattet” ser jag en havsörn på en sten i vattnet. Verkar inte rädd, eller förstår sig inte riktigt på en kajak. Först då vi är på 20 meters avstånd lyfter den. Havsörnar är verkligen stora, mäktiga fåglar. Grågässen i ”Sharvagattet” blir förskräckta och lyfter i flock, skrikande för full hals. Utanför ”Flintskärvet” guppar hundratals grågäss på vattnet. Strax lyfter alla på en gång, med ett unisont skrikande, som rullar fram över havet, ända in till Torsö. Havet kokar.

Vi vänder tillbaka genom ”Sharvagattet”, nu med solen i ögonen. Hur ska man då kunna se om där är några stenar? Solen står lågt och lufthavet kommer i rörelse. Slut med det spegelblanka.

Paddlar ut över Västra Torsöviken, för att gå tillbaka till ”Hermans krig” Men får kalla fötter med tanke på avstigningen. Det gick till nöds att komma i sittbrunnen, men hur blir det att komma upp? Nog bästa att istället gå in på grunt vatten vid ”Kronosanden”.

Kajaken landar vid sandstranden och jag ska kliva ur. Men det går inte att komma ur. Måste med hjälp av armkraft trycka låret mot bröstet och vinkla underbenet nästan parallellt mot lårets undersida, för att få ut ett ben på utsidan av kajaken. Förr var detta inte något jag behövde reflektera över. Jag klev ur sittbrunnen hur enkelt som helst. Men nu är den för trång! Sittbrunnen är helt enkelt för liten och jag kommer inte ur. Anstränger mig till det yttersta för att pressa vänsterbenet över kanten på sittbrunnen. Skalar av en del skinn på smalbenet mot plastkanten och fastnar halvvägs uppe. Blodet rinner. Och! Och, vi vurpar. Kajaken slår runt och jag kastas ut.

Ur kom jag och kajaken är full med vatten. Skorna har flutit iväg tillsammans med paddeln. Genomvåt funderar jag på om detta kanske var sista färden med den älskade kajaken?

Sorg i hjärtat. Höfterna värker. INTE roligt att bli gammal!

Alf Ronnby

Alf Ronnby, Fil. dr i sociologi, docent i socialt arbete, socionom. Författare till ett tjugotal böcker samt debattör och krönikör i olika dagstidningar.