Läste idag på Facebook denna historia om hur Martin Qviström räddade ett liv
TEXT Martin Qviström
Foto Wikicommons
Idag hände något hemskt. En tonåring var på väg att dö framför mina ögon.
Jag cyklade över Västerbron när jag femtio meter bort ser en tjej (som verkar vara mellan 16-20 år gammal) klättra över staketet och stålvajrar och gör sig redo för att hoppa. Jag cyklade så snabbt jag bara kunde mot henne och hann säga ”Vad gör du?” och hon svarade ”Jag ska hoppa!” och så släppte hon taget om räcket och hoppade.
Jag kastade mina armar mellan staketet och hann precis få mina armar runt hennes midja. Där hängde hon i mina armar med vattnet under sig. Med all kraft jag hade drog jag henne mot mig. Tätt mot min kropp med endast staketet mellan oss.
Med lugn röst sa jag det första som jag kom att tänka på:
-”Jag ska berätta för dig att min bror tog livet av sig 23 år sedan och jag kommer inte låta nån annan göra det igen. Så mycket som det påverkat mitt liv så tillåter inte jag dig göra detsamma mot de som älskar dig. Du har säkert jätte jobbigt just nu men tro mig att det kommer bli bättre.”
Jag bad henne klättra upp över gallret och över på min sida men hon vägrade och bara grät.
”Jag vill dö.” sa hon om och om igen.
”Du kommer inte dö idag.” svarade jag och höll fast henne hårdare.
En cyklist kom och stannade bakom mig. Sen kom en till. De stod båda och tittade på oss. Ingen hjälpte till. Då vände jag på huvudet och sa med lugn röst ”Ring polisen tack.”
Då kom en av cyklisterna fram till mig och hjälpte till att hålla hennes ben så jag slapp bära all vikt själv. Den andra cyklisten ringde polisen.
Det tog 4 minuter för polisen att komma. Under tiden pratade jag konstant med tjejen. Hon berättade att hennes föräldrar hatar henne och att hon är manodepressiv och att hon precis legat inne på sjukhus för det. Det jag svarade var att allt kommer bli bättre. Att hon med tiden kommer hitta lycka och glädje i livet.
När polisen kom satte de hennes armar i handfängelse som de satt fast i stängslet. Jag hade bäst grepp om henne och kunde inte släppa så fick hålla kvar. Polisen ställde massa frågor till henne men hon vägrade att svara. Men jag som höll om henne i min famn tittade henne i ögonen och ställde samma frågor som polisen och hon svarade mig. Det var som att våra själar blev en och samma.
Mer poliser kom och de tog över mitt grepp då en lyftkran kom på plats.
26 meter under oss kom poliser med dykutrustning redo att ta över om hon skulle falla.
En omskakande upplevelse för mig. Att hålla om denna unga kvinna i min famn och veta att mina armar runt hennes midja var allt som gjorde att hon inte föll mot en för tidig död. En skrämmande tanke. Om jag hade kommit fram 1 sekund senare hade jag inte hunnit fram. Då hade jag fått se henne falla ner mot djupet. Hemsk tanke.
Jag gav mitt namn och nummer till polisen och sa att de gärna får lämna det till tjejen om de vill. Skulle vilja prata med henne igen och säga att hon är en vacker människa som har mycket att leva för.
Jo, världen är ibland galen och hemsk men det finns så mycket vackert i den också.
Mitt hjärta och själ sårades så av att hålla denna unga kvinna i min famn och känna hennes dödslängtan och inte kunna hjälpa henne mer. Skulle vilja träffa henne och bli hennes bästa vän och visa allt det fantastiska som världen ändå har att erbjuda. Livet är en gåva. Det vill jag hjälpa henne att förstå.
Vi måste verkligen bli bättre på att ta hand om varandra. Mental ohälsa finns överallt och samhället måste ta större ansvar att hjälpa till.
Ta hand om varandra. Var snälla mot varandra.
Martin Qviström
Vilken helt fantastisk berättelse – och så intensivt berättad att jag kunde se och känna vad som hände. Sen kommer min nästa tanke: Kommer sjukvården att stoppa i flickan sina SSRI-mediciner – istället för att ge henne terapisamtal i någon form?