Jan Fridegård ”Den gåtfulla vägen. Ockulta upplevelser”

Som av en slump – och när jag letar efter en helt annan bok – finner jag Jan Fridegårds ”Den gåtfulla vägen – ockulta upplevelser” (1963) oläst i min bokhylla och inköpt på rea för 39, 50 kr (i sin andra upplaga från Zindermans) någon gång i början av 80-talet.

TEXT av KERSTI WISTRAND
Foto: Hans Welin

Jag visste inte om att jag ägde boken och har antagligen inte varit tillräckligt intresserad av seanser för att läsa den. Nu tar jag emellertid nyfiket fram boken och sträckläser de 124 sidorna en förmiddag under flera roade skratt åt Jan Fridegårds mustiga och kärva språk. Han skräder verkligen inte orden utan delar ut ärliga kängor åt höger och vänster, vare sig det handlar om samhällsklasser eller parasiterande religion. Han är genomskådande och ärlig. Sökande och prövande. Väl förankrad i den uppländska myllan, förkastar han det han känner vara falskt: ”Seanser kan också bli berusningsmedel … och det gäller att kunna skilja på palt och svinskit även där.”

Jag identifierar mig lätt med Fridegård, eftersom jag under tidigt sjuttital i mitt eget sökande med mycket kritiskt sinne besökte en handfull spiritualistiska seanser. I likhet med Fridegård imponerades jag aldrig av de klärvojantkontakter som medierna gjorde i halvvaket tillstånd under de seanser jag närvar. Deras uttalanden kunde lika gärna förklaras med telepati och väl utvecklad förmåga att i bild uppfånga tankar från någon deltagare i seansen. ”Budskapen” var ofta tunna och allmängiltiga. Medan budskapen kunde tas emot med tårar och glädje av andra, imponerade de aldrig på mig och jag lockades aldrig in i samfundet. Helt andra seanstyper existerade dock på Jan Fridegårds tid under 40-talet. Det är dessa seanser han skriver om i ”Den gåtfulla vägen”.

Den första seansen – en direktröstseans

Efter det Jan Fridegård 1941 givit ut romanen ”Torntuppen”, som handlar om vad en person kan tänkas uppleva efter döden, blir han inbjuden att tala om boken i diverse sammanhang. Vid ett sådant tillfälle sju år senare blir han inbjuden till sin första spiritualistiska seans och tar tåget till Stockholm. Innan dess säger han sig ”inte veta något mer om spiritualism än de som väntade för att fråga mig till råds i samband med mina föredrag”.

Femton till tjugo personer samlades just denna kväll 1948 i mediets våning. Fridegård hade ingen aning om vad som skulle hända, fastän han skrivit om livet på andra sidan i Torntuppen. Deltagarna fick sätta sig i cirklar, där ledaren bestämde hur de skulle sitta, vilket var viktigt ur energisynvinkel. Fridegård känner sig på sin vakt och vill inte bli lurad. Han är mycket avvaktande och beskriver seansen i detalj. Under vacker musik och sång försätter sig mediet i djup trans och lamporna släcks. Vitt ljus kan betyda livsfara för mediet medan rött ljus är helt okey.

På golvet ligger två aluminiumtrattar, s.k. trumpeter, med ditmålade ringar av fosfor för att man i mörkret ska kunna se deras rörelser. Efter att en anderöst presenterat sig som indianen Black Eagle och hälsat alla välkomna med kraftig stämma, börjar trattarna höja sig över golvet och sveper genom rummet och vidrör var och en av deltagarna lätt. Det är en behaglig och blomlätt vidröring som gör Fridegård ”uppmuntrad men på ett högre sätt än efter en stor whiskey eller fenedrintablett.” Trumpeten vandrar till olika deltagare och ur dess djup kommer olika röster med meddelanden från döda anhöriga. Till slut stannar den framför Jan Fridegård, som beslutar sig för att tiga och låta den som söker honom föra talan. Sedan händer följande (direktcitat s 42 -44):

– Janne, sade en mansröst ur trumpeten. Så kallade de mig min far när han var vid gott lynne. Jag tyckte mig också känna igen hans dialekt, men tänkte att man ibland hör det man vill höra.
– Vem är det?
– Johan, far din. Frälsarn sa en gång, att saliga äro de som icke se men dock tro.
– Så står det ja. Men det här är viktigt för mig. För du själv trumpeten?
– Nej.
– Vem gör det då?
– Inte så lätt att begripa för dej eller mej. Men kanske får du se mig en gång. Nu ska vi prata om annat, det är andra som väntar sin tur. —
– Vi har följt med dig hela tiden, mamma och jag, sade han nu och enköpingsdialekten kunde man inte ta fel på. Men vi förstod inte vem vi fostra.
– Nu talar vi om dig och mamma. Syster också.
– Religiös var ja int, som du minns, sade han, men de ger dom …ja, sånt spelar ingen roll. Ja har taje mej bra nog här ändå, ska du tro.

Och jag kände så väl igen den gamla stoltheten och småskrytet i hans röst.

– Men vad gör du? Du som slet så hårt här, kan väl inte trivas utan jobb?
– Nej, sir du, inte begrep jag så mycket men här finns dom som begriper mindre. Inte nå alls. Dom far ikring å kan inte begripa var dom e. En del grinar, en del grubblar. Såna får ja ta hand om å försöka lära dom de lilla ja vet. Men nu e mamma här.
– Kan jag få tala med henne?
– Inte den här gången, vi får inte mera tid. En annan gång.
– Hälsa henne och tack för att du kom.

Nu fick jag inget svar , trumpeterna föll i golvet. (Slut på citat.)

Fridegård, som hela tiden var misstänksam, hade under samtalet så noga han kunde undersökt trumpeten och om det fanns några trådar runt den. Han hade knäppt händerna bakom nacken och sedan fört dem över huvudet runt trumpeten och ner på magen utan att finna någon tråd eller annat båg.

Jan Fridegård säger att det inte finns ord i vårt språk att uttrycka den lyckokänsla och trygghetskänsla han kände under samtalet. Han inte bara trodde att han hade fått besök av sin far. Han visste det och fortsätter att utforska seansvärlden. Han får vid senare tillfällen möta både sin systers och mors röster och känner igen dem mycket väl.

Telekinetisk seans

Det är inte endast trumpetseanser Fridegård besöker utan även en telekinetisk seans med en bricka med olika föremål med självlysande tecken på. Föremålen börjar flyttas runt, medan en ungdomlig anderöst, ”Knud”, talar och tycks leka med sakerna. Ett munspel som ligger på brickan börjar ge melodier ifrån sig. Fridegård ser hur en ”en slags arm går ut från mediets mellangärde och lyfter föremålen från bordet. Den kallas den psykiska armen och förekommer alltid vid telekinetiska seanser.” Så börjar ett piano i rummet spela. Locket ligger fällt över tangenterna och Fridegård kan inte förstå hur det hela går till. Seansen var opersonlig och intressant endast ur parapsykologisk synvinkel, enligt Fridegård, som menar sig ännu en gång fått bevis på hur tyngdlagen kunnat upphävas.

Seans för automatisk skrift

I seanser med automatisk skrift visade sig mediet kunna tala om vad som helst och om helt andra saker medan hennes hand flög över pappret och skrev ned meddelanden. Fridegård fick glada och fina meddelande från sin döda syster och mor och tyckte sig känna deras närvaro utan att se dem. Flera gånger skriver han i boken: ”Jag tror, för att inte säga vet, att vi har flera sinnen än de normala.”

Under seansen med automatisk skrift kom en rapport på tyska från en befälhavare på en tysk U-båt. Denne rapporterade att U-båten sjunkit utanför Helgoland. Han blev förvirrad att meddelandet mottagits i Stockholm och begrep inte att han hade drunknat i U-båten flera år tidigare.

En framtida prekognitiv upplysning om att en högt uppsatt person skulle gå bort i en flygolycka inkom även. Namn och datum för olyckan angavs några år framåt i tiden. Meddelandet arkiverades och belades med tystnadsplikt. Olyckan kom att inträffa just det datumet och personen i fråga förolyckades. Fridegård avslöjar inte vem det var, men spontant kommer jag personligen att tänka på Dag Hammarskiöld. Några tidningar lär ha skrivit om detta protokoll.

Materialiseringsseans

Efter ett års uppehåll med seansdeltagande inbjuds Jan Fridegård till en s.k. materialiseringsseans. Tre stolsrader, nedsläckt belysning, men röd lampa. Mediet framför. Länge var det tyst och Fridegård börjar misströsta, men så händer något. En liten flicka står plötsligt framför damen till höger om honom. Hennes dräkt är vit och böljande. Några gånger klarnar ansiktet och ett par mörka ögon och fina drag framträder. Föräldrarna som sitter intill Fridegård blir märkbart rörda och ett samtal utspinner sig. Fridegård får även se sin fars ansikte formas av den vitgrå ektoplasman och framträda. Resten av kapitlet överlåter jag till läsarna att själva läsa från någon biblioteksbok.

Fadern förklarar att det inte var lätt att låta sig materialiseras och det krävde övning från hans sida. Fridegård nämner parapsykologiska undersökningar som visar att medier under själva materialiseringsseansen går ned flera kilo i vikt (som återfås vid seansens slut).

Fridegårds egna upplevelser

Jan Fridegård har en starkt kreativ ådra och är hela sitt liv en utforskare av den andliga sidan av materien. När han 1941 ger ut sin bok ”Torntuppen”, har han alls inte varit i kontakt med spiritualiströrelsen. Först 1948 är han på sin första seans. Han gör dock en del uttalanden i ”Den gåtfulla världen” som tyder på ett speciellt kreativt flöde, som ibland omtalas av andra författare, och kanske skulle kunna jämföras med någon form av kanalisering eller avtappning av information från transpersonella nivåer. LÄNK

På sidan 38 säger Fridegård: ”Torntuppen är den enda av mina trettio böcker (som jag hittills skrivit) som jag kan känna och erkänna som inspirerad. De övriga är mer eller mindre hantverk, låt vara byggda på erfarenhet och rutin.” — ”När jag söker ensamheten och lyssnar på tystnaden, förnimmer jag någon eller något som kommer i närheten, men möjligheter till synlig eller hörbar kontakt kommer inte och jag vet inte varför. Jag är inte utrustad med större psykiska krafter än genomsnittsmänniskan och ett medium måste vara i närheten som förbindelselänk.” (s 89) — ”Jag kan inte tro på den vetenskap som säger att våra sinnen endast är fem. Tusen känsliga spröt sträcker vi ut omkring oss. Ofta förnimmer vi och anar med ännu inte medvetna sinnen.” (s 23) — ”De fem sinnena kompletteras av andra, okända och inte erkända.” (s 107)

Fridegård har även upplevt varsel i sin barndom; han har sett och upplevt hur kusken kommit med sin hästskjuts, men då han gått ut för att hjälpa till har gårdsplanen varit tom. Liknande varsel tillhörde många människors vardag i äldre tider. Jan Fridegård hade även den förmågan att information och böcker han sökte ofta dök upp i rätt stund.

Personligen har jag gissat att Fridegård någon gång haft en nära dödenupplevelse som gjort honom känslig för djupare medvetandenivåer. I boken bekräftas detta. Han berättar om sin svåra TBC som får honom att hosta blod och periodvis läggas in på sjukhus, där han svävar mellan liv och död. Under dessa tillstånd berättar han hur han vid ett tillfälle går i majsol på Torsgatan nedanför TBC-paviljongen i Stockholm. Det är morgon och runt omkring honom skyndar hundratals människor till sina arbeten, men ingen ser honom. Så småningom upptäcker han att han är naken och det gick ju inte an, så vips! hamnar han åter i sin säng på sjukhuset. Han får flera sådana ut-ur-kroppenupplevelser under sin svåra sjukdomstid, men allt efter som kroppen blir starkare, upphör dessa. Fridegård hör emellertid andra tala om sina nära dödenupplevelser. Därifrån kommer antagligen del av stoffet till Torntuppen.

Kersti Wistrand

1) Samtliga bilder ingår som rekonstruerade seanser i TV-dokumentären ”Jan Fridegård-Ordkonstnären” (2002) Foto: Hans Welin. Regi: Börje Peratt. Visad i SVT 30 aug 2002.

Jan Fridegård – Ordkonstnären, länk för visning