I SVT 1:s Öppet arkiv finns fortfarande långfilmen Torntuppen, som spelades in 1995 och bygger på två av Jan Fridegårds böcker, ”Torntuppen” (1941) och ”Porten kallas trång” (1952). Den visar Fridegårds uppfattning om vad som händer när vi dör och ligger märkligt nog i linje med nutida nära dödenforskning. Den kan ses fram till den 11 juli i år, så passa på att se filmen innan dess!
TEXT av KERSTI WISTRAND
1995 filmatiserades Jan Fridegårds bok Torntuppen och Porten kallas trång. Ingvard Hirdwall spelar rollen som Johan From och Agneta Ekström som hans hustru Lovisa. I SVT 1:s filmarkiv återfinns filmen i tre delar fram till den 11 juli i år, så passa på nu att se detta mästerverk med manus av Max Lundgren och regi av Jan Hemmel. Tyvärr kan den bara ses inom Sverige, så för er andra rekommenderas läsning av böckerna.
Filmens handling inleds med att torparen Johan From just har avlidit i sin säng. Intill hans döda kropp sover fortfarande hustrun, som han varit gift med i 42 år. Han har varit indelt soldat och de har levt ett arbetsamt och fattigt torparliv, men varit kärleksfulla och goda mot varandra. Trettio år tidigare förlorade de sin fyra-åriga dotter, men sonen fick växa upp och utvandrade till Amerika. Denne har nyligen varit hemma och hälsat på och överlämnade då 800 riksdaler, som From i hemlighet gömt i husets stora bibel. Hans ovetande hustru ska snart fylla jämnt och pengarna ska då ges till henne som en födelsedagspresent.
Johan From stiger lättad ur sin kropp. Han mår så gott och känner sig fri och lycklig, ser sakligt konstaterande och med ett förvånat leende ned på sin sovande hustru och sin egen orörliga kropp och talar till denna: ”Det trodde du inte, va? Så enkelt var det alltså. Bara ett litet steg. Jo, du, dödens dal har jag gått igenom… Nej, det var väl ingen dal och inget berg heller… Bara ett litet enkelt steg.”
Vi får sedan följa Johan From som ande och iklädd sin soldatjacka, då han ser hustruns uppvaknande och hennes reaktioner, hur grannarna kommer och hans kropp görs i ordning för kistan och så småningom graven. Han försöker vardagligt och ömsint tala till hustrun. Vid ett tillfälle ser hon honom när han försöker peka på Bibeln för att berätta om pengarna som är gömda där: ”Du kan köpa torpet och slippa fattighuset. Se där, din födelsedagspresent!” Hon kan inte höra hans ord, men blir vettskrämd av synen och rusar till grannarna, som säger att sådant har man ju hört talas om. De döda kan gå igen för att berätta något. Har de inte en amerikason och kanske det fanns pengar från honom som From ville berätta om?
Till en början är Johan From bunden till sin döda kropp och måste vara i dess närhet, men så småningom blir han frigjord allt mer och kan avlägsna sig allt längre bort från den. Han upptäcker att han kan flyga och under sin begravningsakt sitter han vid torntuppen på byns kyrka och blickar ned då kistan hissas ned under jord. Han gör nyfikna upptäcktsresor i omgivningen och finner andra döda, både s.k. platsbundna byinvånare som dömt sig själva p.g.a. svåra oförrätter de begått i livet och förolyckade flygare i det krigsdrabbade Europa.
Änkan är tvungen att lämna torpet och allt lösöre går på auktion. Hon finner inte pengarna i bibeln, men det gör en ung arbetare och fyrabarnsfar i behov av torpet. Han stoppar i samband med auktionen och i hemlighet på sig pengarna för att använda dem för egen del och tillskansar sig torpet, men förföljs av dåligt samvete.
Då och då återvänder From för att se att hustrun har det bra i sitt fortsatta liv och påverkar henne i hennes handlande att ställa allt till rätta. Han samtalar då och då med kyrkans synske klockare. Slutligen ger han sig bort på sin sista färd från jorden, som han aldrig mer vill återvända till.
Se filmens tre delar här: LÄNK
Om Jan Fridegård
Proletärförfattaren Jan Fridegård föddes i en statarfamilj utanför Enköping 1897 och dog i Uppsala 1968 [1]. Både hans morfar och farfar hade varit indelta soldater, ett liv som även Jan Fridegård prövade på genom att under tre år ta värvning som livdragon. I böckerna ovan bygger han på erfarenheter av detta.
Fridegård levde ett hårt och fattigt liv, prövade på flera olika slags arbeten och var däremellan arbetslös. Under en period sov han t.o.m. utomhus i ett skrotupplag. Hans tankar kom därför att röra sig kring orättvisor i samhället och klasskamp. Han var även mycket intresserad av svensk forntida historia och har skildrat vikingatiden och dess trälar i några böcker.
Fridegårds svåra levnadsförhållanden fick honom intresserad av existentiella problem. Förmodligen hade han som konstnärssjäl tillgång till ”flödet” (the flow) och förbindelsen till transpersonella nivåer av medvetandet. Han blev en andlig sökare. I sin bok Den gåtfulla vägen berättar han om detta och hur han fann den spiritistiska rörelsen och övertygades om andekontakter vid seanser. Vid en seans var han övertygad om att han fick kontakt med sin döde far.
Personligen har jag funnit att några personer som haft nära dödenupplevelser och som jag intervjuade under 70- och 80-talen gått över till spiritualisterna, där åtminstone en kvinna som haft en djup upplevelse under barnafödandet utbildat sig till medium. Många nära dödenupplevare före 1980 blev sökare efter sin upplevelse, som de trodde sig vara ensamma om. De fick inget stöd i kyrkan, men väl hos teosofer, antroposofer, Martinusrörelsen och spiritualister.
Jag rekommenderar varmt Fridegårds Torntuppen, som jag en gång i tiden i tonåren läste högt för min i MS totalförlamade mor och som hon med tacksamhet kunde ta till sig efter en nära dödenupplevelse hon hade 1958. Ingen ville lyssna till hennes upplevelse utan viftade bort den som fantasi eller hallucination. Det var för henne en tröst att någon skrivit om den utomkroppsliga upplevelsen, något som flera personer intygade även för Fridegård medan han levde.
Kersti Wistrand
LÄNK
1) Intro från TV-dokumentär om Jan Fridegård (sänt i SVT 2, 30 aug 2002). Länk
