”När en larv dör, föds en fjäril”. Forskningen kring ADC, After Death Communication, är fortfarande relativt okänd i Sverige. ADC innebär att du själv direkt utan medium kontaktas av en avliden vän eller släkting som stått dig nära. Kersti Wistrand berättar här i allhelgonatider om dessa fenomen och presenterar även boken ”Hello from Heaven!”.
TEXT av KERSTI WISTRAND
– Hur blir man en fjäril? frågade hon fundersamt. – Du måste vilja flyga så mycket att du är villig att ge upp din tillvaro som larv (citat från Trina Paulus). När en larv dör i sin puppa, föds en fjäril.
Med. Dr. Elisabeth Kübler – Ross, en världsberömd schweizisk psykiater som specialiserade sig på terminalsjuka patienter, besökte en gång ett koncentrationsläger och den byggnad där barn gasats ihjäl. På väggarna till ingången fann hon fjärilar, som barnen ristat i väntan på att tvingas gå in. Fjärilen blev för henne en viktig symbol för övergången från livet till det vi kallar döden.
Redan i mycket unga år började jag teckna ned anekdotiska historier, som jag uppsnappade från min omgivning och som handlade om förändrade medvetandetillstånd. En sådan historia kom från min granne galleriägaren, som under 60-talet hade en källarlokal med ingång från St Paulsgatan på Södermalm. Där ställde alla möjliga konstnärer ut sina tavlor. En dag när jag tittade in och som vanligt växlade några ord med honom, verkade han lite frånvarande och när jag frågade honom om orsaken, berättade han med viss tvekan:
”Ja, eftersom du frågar mig så… Sent igår kväll vid skymningen satt jag och läste i en bok, när jag plötsligt såg ett ljussken uppenbara sig i rummet och i skenet såg jag X, en av konstnärerna som brukar ställa ut här… Det var bara det att han … hade dött ett par månader tidigare och efter ett relativt snabbt sjukdomsförlopp… Jag blev verkligen förvånad av att se honom, men han hade ett ärende: `Jag har det bra nu, jag har inte ont längre, men det är något som bekymrar mig. Du vet ju att jag hade det kämpigt ekonomiskt mot slutet och jag fick låna pengar av dig. Jag vet inte hur jag ska kunna lämna tillbaka vad jag är skyldig… kan du förlåta mig?´
Jag mindes mycket väl de två hundralappar jag lånat ut och svarade sakta: `Ja, visst! Du ska absolut inte bekymra dig för det! Frid vare med dig – jag klarar mig bra!´ ”
En djup harmoni infann sig och galleristen såg hur den avlidne konstnären försvann. Galleriägaren svor på att han inte hade sovit. Det var ingen dröm. Det hela var som ett riktigt möte sådant det brukade vara då konstnären levde, frånsett att samtalet fördes liksom telepatiskt.
Långt senare kom jag i kontakt med forskningen om dödsbäddsvisioner, men där var det de döende som såg redan avlidna anhöriga vänner och släktingar komma dem till mötes. Forskarna Karlis Osis och Erlendur Haraldsson beskrev detta i sin bok ”Vad de såg i dödsögonblicket”. Historiken kring denna typ av forskning inklusive dr Kubler-Ross´ och neuropsykiatern Peter Fenwicks har jag skrivit om i min artikel ”Dödsbäddsvisioner” LÄNK
Som av en händelse tillkännager TT:s nyhetsbyrå f.ö. idag, den 26 oktober 2015, att dessa typer av dödsbäddsvisioner existerar. De måste särskiljas från dilerium, ett allvarligt tillstånd vilket måste medicineras. 66 döende personer har följts i en amerikansk studie, publicerad i Journal of Palliative Medicine. -Vår studie visar att dödsbäddsvisioner oftast är lugnande, realistiska och väldigt betydelsefulla, säger James P Donnelly, en av forskarna i en kommentar. LÄNK
Forskarparet Peter och Elizabeth Fenwick tar i sin bok ”Art of Dying” (2008) upp 35 berättelser från personer som känt på sig eller fått varsel i samma stund en anhörig gått bort. Men redan 1997 kom det amerikanska forskarparet pionjärerna Bill och Judy Guggenheims ”Hello from Heaven!” ut. LÄNK
Bill och Judy Guggenheims ADC-forskning
Bill Guggenheim var från början en materialistiskt inriktad ateistisk börsmäklare på Wall Street i New York. I maj 1974 fick han en andlig upplevelse genom automatisk skrift som han mottog utan att till en början förstå någonting. Detta kom att gradvis förändra hans världsbild och så småningom ge upphov till forskningen kring ADE, dvs. kommunikation med de döda. Han kallas idag ”ADC-forskningens fader”.
Själva fröet till ADC-forskningen lades under en workshop hos dr Elisabeth Kübler-Ross 1977. Där träffade han på två personer som berättade om sina möten med avlidna. NDU- forskaren John Audette, som var med och grundade IANDS (International Association of Near Death Studies) uppmuntrade Bill Guggenheim till egen forskning.
Ytterligare en personlig händelse satte fart på ADC-forskningen. En dag hörde Bill en inre röst som han kände igen som sin döde fars: ”Du måste skynda sig till poolen på baksidan av huset!” Han rusade ut och fann sin tvåårige son ligga till synes livlös under vattenytan. Sonen kunde dock räddas till livet. Under sju års tid samlade Bill sedan tillsammans med hustrun Judy in 3300 förstahandsberättelser från 2 000 intervjuade personer i USA och Kanada. De publicerade första upplagan av boken ”Hello from Heaven!” i 5 000 exemplar på egen hand. Först 1996 låg den på bokhandelsdiskarna, uppköpt av ett större bokförlag. Från och med då började Bill Guggenheim tala på otaliga konferenser och uppträda i TV-program, där han varit till stöd för många människor med egna upplevelser, människor som i likhet med NDU-upplevare varit tysta om sina upplevelser av rädsla för att betraktas som annorlunda. Parets bok är översatt till många språk, dock inte svenska.
Hello from Heaven!
”Hello from Heaven” är den första bok (1996) som skrivits om upplevelser av döda vänner och familjemedlemmar. Vad är då en ADC?
En efter-döden-kommunikation är en andlig upplevelse som inträffar när någon kontaktas direkt och spontant av en familjemedlem eller vän som har dött. Kontakten sker direkt mellan den avlidne och den levande utan mellanhänder. Man kan tolka det så att initiativet till kontakten kommer från den avlidne.
Bill och Judy Guggenheim har delat in upplevelserna i tolv olika avdelningar enligt nedan:
- Sensitivt ADC, vilket är det allra vanligaste kontakten. Man känner påtagligt närheten av den bortgångne.
- Man tar emot hörselmeddelande, antingen på vanligt sätt eller telepatiskt.
- Beröring: kan känna smekning, kram, kyss, kärlek och omsorg.
- Kontakt via luksinnet: dofter av t.ex. favoritparfym, rakvatten, tobak, speciell blomma. Om flera personer är på platsen, kan alla uppleva detta.
- Den visuella ADC:n uppträder i en vid skala från delvis suddiga personer till fullt synliga. Om de dött gamla kan de ändå framträda med yngre utseende. Utstrålar kärlek och harmoni och försöker övertyga dig att allt är okey för dem och att du inte behöver bekymra dig.
- Ser den avlidne som på en filmremsa i luften framför sig eller inom sig med stängda ögon. Antingen en-, två- eller tredimensionellt. Detta sker ofta under bön eller meditation.
- Man gör en resa med den avlidne vännen i en klardröm.
- Möten i det hypnagoga/hypnapompa tillståndet mellan dröm och vakenhet.
- Möten under en ut-ur-kroppen-upplevelse, där man tillsammans med den bortgångne kan besöka andra geografiska platser eller andliga dimensioner, liknande dem som beskrivs i nära dödenupplevelser.
- Antingen i vakenhet eller sömn uppmärksammas man av ett telefonsamtal av den döde som lämnar ett kort meddelande med klar, men avlägsen röst.
- Symboliska tecken som fjärilar, regnbågar, fåglar m.m. uppenbarar sig påtagligt.
- Fysiska fenomen med meddelande via elektronik som TV, radio, datorer, telefoner. Foton och tavlor kan vrida sig eller hänga upp och ned.
Vill du som läsare ta del av fallbeskrivningar finns det att läsa på: LÄNK
Det finns flera intressanta you tube-videos: LÄNK
Vad är då syftet med ADC?
De vanligaste fraserna från de avlidna är:
”Jag är OK- jag mår bra- bekymra dig inte för mig- sörj mig inte-jag är lycklig -fortsätt med ditt liv- var snäll och förlåt mig- tack för att du tog hand om mig – jag är alltid där för dig – jag vakar över dig- var snäll låt mig fortsätta med mitt nya liv, sörj mig inte så – vi kommer att ses igen – jag älskar dig – adjö”
Enligt paret Guggenheims tolkning är syftet med kontakten i upplevelserna att stödja, trösta och inge hopp till de efterlevande. De vill visa att de fortfarande lever och att en gång kommer att mötas igen och t.o.m. hjälpa till vid övergången för dig den dag den infinner sig.
Ett citat av dr. Elisabeth Kubler-Ross får avsluta denna min betraktelse i allhelgonatid:
”Den fysiska kroppen är en hydda liksom fjärilens hydda var en kokong. Döden innebär en övergång till ett högre medvetandetillstånd där du fortsätter uppfatta, förstå, skratta och har möjligheter att utvecklas.”
Kersti Wistrand