Fredsrörelsen har i allmänhet dominerats av kvinnor. Ett undantag är Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. Kersti Wistrand kommer i några artiklar att belysa fredsarbetet i Sverige och tecknar i denna artikel ned några viktiga milstolpar i historiken.
TEXT av KERSTI WISTRAND
1883 bildades Svenska Freds- och Skiljedomsförening av cirka 80 riksdagsmän, som ville modernisera försvaret. Där fanns emellertid kvinnor med från början, t. ex. Bertha von Suttner, som med sin bok Ned med vapnen (1889) blev en inspirationskälla för fredsrörelsen. Denna fredsorganisation existerar än idag och kallas oftast Svenska freds. Den har bortåt 8 500 medlemmar fördelade över hela landet med säte i Stockholm. De ger ut tidningen Pax. LÄNK
I början av 1900-talet var rösträttsrörelsen aktuell och kvinnor började engagera sig politiskt i kampen för kvinnors rättigheter samt för fred och nedrustning. I en tidigare artikel LÄNK har jag berättat om Ellen Key, som kom att inneha en viktig roll i Sverige och övriga Europa fram till andra världskriget. Hon hade en stark ställning i den socialdemokratiska kvinnorörelsen i Sverige och påverkade deras inställning i kvinnofrågan. Fredsrörelsen som uppstod i början av 1900-talet byggde på kvinnans förmodat milda och fredliga sinnelag.
Pacifisten Ellen Keys syn mörknade dock under första världskrigets fasor och hon manade kvinnorna att vägra föda barn så länge dessa fasor pågår på jorden. Hon kunde då även tänka sig värnpliktsvägran och nationell avrustning.
Även under mellankrigstiden levde förhoppningarna om kvinnornas påverkan kvar. Så småningom blev det plågsamt klart att kvinnans moderlighet och uppoffrande sinnelag också kunde användas till underkastelse under destruktiv manlighet. Då andra världskriget bröt ut bleknade därför Ellen Keys tankar om kvinnans egenart.
1898 grundades Sveriges Kvinnliga Fredsförening (SKF), som existerade fram till 1911. Dess medlemmar samlade in över 200 000 namnunderskrifter till stöd för den ryske tsarens förslag att arrangera en fredskonferens i Haag.
Denna internationella kvinnokongress kom att äga rum 1915, mitt under brinnande krig. 1136 kvinnor från tolv länder deltog och man talade om slakt och död på slagfälten, men även om kvinnor som våldtagits. Man beslöt att arbeta för att alla konflikter skulle lösas på fredlig väg, att kvinnor skulle få rösträtt, barn uppfostras till fredstänkande, att kvinnor skulle inneha viktiga medlarfunktioner mellan krigande länder, en tanke som f.ö. vår statsminister Stefan Löfven tagit upp igen. Kvinnokongressens ordförande och iniativtagare amerikanskan Jane Addams tilldelades Nobels fredspris 1931. Journalisten och författarinnan Elin Wägner, aktiv i rösträttskampen, var med som svensk delegat och skrev för tidningen Idun. Hon var medlem i Frisinnade Kvinnors förening, vilken bildades 1914 och som efter flera senare namnbyten blev SKV, Svenska Kvinnors Vänsterförbund.
Ett demonstrationståg för kvinnlig rösträtt i Göteborg 1918.
1919 var även året då kvinnlig rösträtt infördes i Sverige.
Samma år bildades bildades en svensk sektion av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF. Kerstin Hesselgren, den första riksdagskvinnan, samt Elisabeth Tamm, även hon riksdagsledamot, var med i IKFF.
1919 bildades även den ekumeniska Kristna Fredsrörelsen, som verkar för icke-våld, konflikthantering och allmän nedrustning. 1930 fick ärkebiskop Nathan Söderblom Nobels fredspris.
1920 bildades Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, en sammanslagning av 120 socialdemokratiska kvinnoklubbar.
1922 startade Fogelstadgruppen kurser för kvinnor på godset Fogelstad. Bland de fem grundarna var riksdagsledamöterna Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm samt Elin Wägner. Syftet var att kvinnor som deltog i kurserna skulle bli vuxna sitt samhällsansvar i och med att de fått rösträtt. Freden ingick som en viktig komponent.
1924 deltog Kerstin Hesselgren i försvarsdebatten. Kvinnans främsta uppgift var att uppfostra barnen i fredstänkande till en långsiktig avrustning i samhället, menade hon. Både hon och Ellen Key talade för att ”Kvinnan vill inte föda barn till en osäker värld.”
Under 1930-talet fördes en aktiv kamp mot kriget. Höjdpunkten var ”Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget”, vilket innebar att de skulle vägra bära gasmasker och gå ned i skyddsrum om kriget kom. Tanken var att mannen då hellre skulle försvara sin familj än att ge sig ut i strid. 20 000 namnunderskrifter samlades in och överlämnades till ordförande i generalförsamlingen i NF.
Under 40-talets krigsår arbetade många kvinnor för fred. Amelie Posse startade tisdagsklubben den 9 april 1940, samma dag som Tyskland invaderade Danmark och Norge. Det var en delvis underjordisk antinazistisk organisation bestående av såväl intellektuella kvinnor som män, där flera var journalister eller författare. Dotterklubbar bildades över hela Sverige och man diskuterade hur man skulle göra om Sverige blev ockuperat. Kvinnor i Sverige arbetade även i nätverk för att hjälpa flyktingar. I detta arbete var Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet under ledning av Signe Höjer, en stark kraft. 1941 gavs Elin Wägners bok ”Väckarklockan” ut. Hon skrev om fred, miljö och kvinnokamp samt varnade för militärismens vanvett och miljöförstöring.
1946 grundades Sveriges Fredsråd, som är en paraplyorganisation för olika fredsorganisationer i Sverige. Idag är ca femton fredsorganisationer anslutna.
Efterkrigstiden
Under 1950-talet planerade Sverige att framställa kärnvapen, men kvinnoförbunden sade ifrån. Riksdagsledamöterna Inga Thorsson och Ingrid Segerstedt Wiberg, båda engagerade i IKFF, tog ställning och ledde förstamajtåg under parollen ”mot svenska kärnvapen”.
1958 bildades aktionsgruppen mot kärnvapen, där Per Anders Fogelström, Barbro Alving och Sara Lidman märktes som ledande personer.
1960 ändrade den socialdemokratiska regeringen ståndpunkt och arbetade för nedläggning av kärnvapen. Alva Myrdal ansvarade för nedrustningsfrågor och var under åren 1962-73 ordförande i den svenska delegationen vid nedrustningskonferensen i Genève. Alliansfria stater samarbetade mot supermakternas kapprustning. 1968 skrevs Icke-spridningsavtalet NPT, Non Proliferation Treaty. En särskild ambassadör för nedrustning tillsattes av regeringen. Först ut var Alva Myrdal, senare följd av Inga Thorsson och Maj Britt Theorin. Alva Myrdals engagemang för fred gjorde att hon tilldelades Nobels fredspris 1982.
I slutet av 70- talet bildades Kvinnor för fred. De jobbar i små självständiga grupper med 1970-talets kvinnorörelse som förebild. De arbetar för fred, mänskliga rättigheter, jämställdhet, kärnvapenstopp och avvecklande av vapenproduktion och vapenexport.
I slutet av 1900-talet påbörjade utrikesminister Anna Lindh (s) ett arbete som resulterade i det statliga handlingsprogrammet ”Att förebygga väpnade konflikter”.
2000-talet
2001 fattade riksdagen beslut om att prioritera Anna Lindhs handlingsprogram genom att bygga ut ”konfliktförbyggande åtgärder”. Hon mördades emellertid och det förebyggande arbetet försvann i och med kriget mot terrorismen.
Under hela 1900-talet engagerade sig mängder av svenska kvinnor för fred. Sverige var neutralt och verkade för nedrustning. Efter Anna Lindhs död har rösterna tystnat allt mer. Idag finns fler kvinnor i riksdag och regering än tidigare, men ingen av dem är en mer känd fredskämpe eller företrädare för fredsrörelsen. Istället ser vi hur NATO smugits på svenska folket stegvis och i skymundan. Unga partiledare som Annie Lööf och Ebba Busch-Thor har lätt låtit sig köpas av NATO- argument. Media pumpar ensidigt i svenska folket behovet av upprustning och avtal med NATO. Ingen folkomröstning finns i sikte. Är det svenska folket på väg att låta sig invaggas i en falsk trygghet utan återvändo? Vill vi ha in Nato i vårt land, ett Nato med tillåtelse att avfyra kärnvapen mot tredje land? Något som händer om riksdagen i vår röstar ja till värdlandsstödet. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och FI är de enda som fullt ut står för de kritiska rösterna.
Vi går mot en alltmer ökad militarisering. Var finns alla kritiska kvinnoröster?
Följande artikel Kvinnokamp för fred II, tar upp de organiserade fredskvinnornas kamp mot atomvapen och för internationell fred.
Kersti Wistrand
Källor:
”Kvinnors kamp för fred”, utgiven av Kvinnor för fred, är en sammanfattning av föreläsningar från seminarieserien ”Kvinnors kamp för fred 2014” där jag använt mig av artiklar av Inga Mårtensson, historikern Irene Andersson och Maria-Pia Boethius.
Ellen Key- artikeln är eget arbete.
