Så här på sommaren med allsköns grönska kan det kanske vara trevligt att tänka på medicinalväxter och goda råd från den tid då klostren ännu fanns i vårt land. Här är en liten historik över klostren och några av dess medicinalörter.
TEXT: Kersti Wistrand
Här och var i Europa finns lämningar av små örtagårdar vid klosterruiner från 600-talet e.Kr. och framåt i tiden. En sådan finns på Stora Skellig, en hög svårtillgänglig klippö i den vågskummande Atlanten sex sjömil utanför Irlands västra kust. Man vet att munkarna där odlade lök och kål och läkande medicinalörter.
Det tycks finnas ett linjärt samband från den grekiska antikens örtläkare till de förkristna druiderna till de kristna munkarna fram till dagens apotek. Både romarna och druiderna använde sig av fåglarnas flykt för att utse kommande händelser, så möjligheter till utbyte kring örtkunskap fanns där nog också.
Benedictinerordens skapare den helige Bendict av Nursia föddes 480. Vid sidan av bön och meditation skulle hans munkar bruka jorden. På 800-talet anbefallde kejsar Karl den store ”att kardborre, stockros, åkermönja, isop, lilja, kamomill, malva, mynta, rosmarin, salvia och ramslök skulle odlas”. Alla dessa örter har medicinsk verkan och flera av dess ingredienser övergick senare i apotekens läkemedel. Modern forskning har t.ex. visat att rosmarin innehåller kamfer, som stimulerar centrala nervsystemet i den del där centra för reglering av blodkärlens verksamhet finns. Den har stort användningsområde vid utmatttning, lågt blodtryck och för äldre hjärtan. (1 )
Den heliga Hildegard, abbedissa i benediktinernas kloster i tyska Bingen under 1100-talet, sades få sina örtterapier genom gudomliga visioner. (2) Hon skrev ned dem i en örtabok, som användes under flera århundraden. Redan då talade hon om utbrändhet, depressioner och psykoterapi. ”När kroppen och själen slutar att prata med varandra, uppstår depressioner”, skrev hon och rekommenderade samtal, viss sorts mat och örter som behandlingsmedel. Man gjorde ogärna te på medeltiden på grund av det förorenade vattnet. Istället lät man örter dra eller småkoka i vin och sötade med honung och fick på så vis fram ett elixir. Vår nutida glögg är en kvarleva av denna gamla tradition.
Även julens pepparkakor har en förlaga i Hildegard von Bingens ”nervkakor”. För länge sedan såldes pepparkakor faktiskt på apotek mot förstoppning och nervositet. Nervkakorna var smaksatta med kanel, kryddnejlika och muskot och innehöll dinkel-, mandelmjöl och honung. De var bra vid stress och stärkte nerverna och hjärtat och gjorde en på bättre humör, enligt Hildegard.
Här är förresten receptet:
Hildegards Nervkakor
10 g hela kryddnejlikor, 45 g malen kanel, 10 g muskotnöt, 150 g honung, 2 hela ägg, 4 äggulor,
250 g smör, 150 g mandelmjöl, ½ tsk salt, 1 tsk bakpulver, 800 g dinkelmjöl
Tillvägagångssätt:
Stöt kryddnejlikorna i en mortel.Riv muskotnöten på rivjärn. Blanda kryddorna med honung och ägg. Rör ner kallt tärnat smör.
Häll i mandelmjöl, salt, bakpulver och dinkelmjöl. Börja med 600 g mjöl och ta mer om degen känns för lös. Kakorna blir hårdare ju mer mjöl man tar.
Rör om och knåda till en smidig deg. Forma degen till en rulle och skär tunna skivor.
Lägg ut på plåt och grädda i 10-12 minuter. Kakorna ska bli ljust bruna i kanten, men grädda dem inte för hårt. Då blir de torra och smaklösa.
3-5 kakor ätes om dagen; mot stress och oro och nedstämdhet.
Till kakorna kan man tillreda Hildegards ”hjärtevin”: LÄNK samt lyssna till hennes helande musik, som ännu idag spelas och sjungs.
Pestskråp mot digerdöden
De flesta medeltida lantbruksskolorna stod annars cistercienserklostren för. Under digerdöden på 1300-talet tog munkarna i de svenska klostren in pestskråp med en på våren tidigt blommande rödlila blomställning på bar kvist, där det senare växer ut stora rabarberliknande blad. Vid en del större gårdar i mellersta och södra Sverige kan man än idag se pestskråpen breda ut sig i vattniga diken. Munkarna hoppades att denna läkeört skulle förhindra pestens framfart, men det gick nog inte riktigt så som de hoppades. Nyligen gjorda undersökningar bekräftar att örten är bra vid vissa matspjälkningsbesvär och dålig gallproduktion, men man bör inte experimentera själv, eftersom den är giftig.
På 1500-talet började dominikanermunkarna i de italienska klostren att tillverka blomsterparfymer. Dessa spred sig bland Europas aristokrati och furstehus. De franska benediktinermunkarna låg emellertid inte steget efter. De började framställa benedictinerlikören efter ett hemligt recept. Denna industri fortsätter än idag i en del franska kloster.
I augusti 1741 fick Carl von Linné höra talas om Sankta Birgittas lök i Vadstena klosterträdgård. Den användes vid förkylning och väderspänning. Han blev nyfiken och reste med stor möda dit efter sin vistelse på Gotland:
Sankta Brittae lök, med vilken dråpeliga effekt mot mullvada så ofta blivit talt i Stockholm och i Vetenskapsakademien, var förnämsta orsaken varför jag ställt hemresan genom Vadstena, att där få se vad det vore för en härlig lök. Denna lök var allmänt bekant och kallades för munklök, växte ymnigt i klosterträdgården och förmentes vara hitförd från Italien av S:ta Britta. Men jag blev flat (dvs snopen), då jag förmente mig få se en mycket sällsam växt, och i det stället måtte upptaga gotländska ramsen.”
Linné hade alltså i klosterträdgården funnit samma slags lökart som växte på Gotland. Forskning har visat att ramslök har stark antibakteriell verkan samt förebygger blodproppar och åderförkalkning.
Det finns fler förvildade växter, intagna av munkar och nunnor. Krolliljan samt lukttörnet, en speciell nyponros, hör dit.
Kersti Wistrand
Källor: Harriet Hjorts vackra bok ”Blomstervandringar” (Rabén och Sjögren, 1969), har gett information till några delar av historiken.
1. Weiss, R.F, Med.dr., Modern örtmedicin, i översättning från tyska 1976, Tribunförlaget AB.
2. Informationen om Hildegard von Bingen är hämtad från TV-programmet Strömsö 15 december 2013.
