Med artikeln ”Journalistik – integritet och mod”, vill jag pröva drivkrafterna bakom valet att bli journalist och omständigheterna, drivkraften hos medier i vilka journalisten ska verka.
Journalistens kall är att söka sanningen och att presentera den sakligt och pedagogiskt på ett berättande och intressant sätt.
Söker man på begrepp journalist och kall så finner man en artikel vars skribent avvisar kallet. Men ursprungligen så lär det ha funnits en och annan som liksom vetenskapsmannen i sin nyfikenhet eftersträvat att undersöka verkligheten och haft ambitionen att presentera sina fynd trovärdigt.
Det är inga små krav särskilt i en tid med tvåstaviga löpsedlar i krigsrubrikstorlek. Ändå är detta krav på journalistiken, att ha viljan att så långt möjligt och kompromisslöst stå för en objektiv bild av fakta.
Det är inte lätt, den ansvarige utgivaren är ju fortfarande straffskyldig och om det kommer ut texter som är felaktiga eller otillräckligt säkerställda, kan utgivaren fällas juridiskt. Därför finns alltid ett krav på bevis och goda källor. Branschen har också olika egna granskningar såsom Pressens Opinionsnämnd för tidningsjournalistik och Granskningsnämnden för Radio och TV. Men, och här kommer ett stort MEN, det går inte att komma ifrån att balansen lutar från anmälaren och till fördel för mediet. Sällan riktas kritik mot upphovsmannen. Denna gränsdragning kan vi vara glada för i sammanhang som där Sturmark anmäler dokumentären om Ambres till Granskningsnämnden och förlorar. Det är en seger för yttrandefrihet och en förlust för inkvisitionen. I andra fall ser vi exempel på tragiskt missbruk som då människor som är oskyldiga beskrivs som skurkar och ändå inte får upprättelse.
Pressetiska ideal krockar med medieklimatet (SvD Mattias Hessérus 25/10 2006)
Givet kvällspressens och skvallerpressens karaktär så vet vi idag att mycket är tendensiöst, halvsanningar och rena fabrikationer. Ja det räcker inte, mycket är lögner och propaganda. Ibland i avsikt att vilseföra och påverka människor åt ett visst håll som kan vara mycket negativt för den som drabbas. Det viktigaste är att skapa säljande rubriker.
Med en sådan utveckling får vi journalister som demoraliseras och människor som av rädsla för att förlora jobbet prostituerar sin yrkesheder. Det finns också många som idkar självcensur som av rädsla för att göra fel mot sin arbetsgivare avviker från sin journalistiska uppgift. Istället för att redogöra för fakta blir man en del i spridande av fördomar, förfalskningar och rena lögner.
När Journalisten Hanne Kjöller skrev något så ovanligt som en generellt mediekritisk bok med titeln ”En halv sanning är också en lögn” så tog hon kanske mest fasta på självcensuren.
”Det är en viktig bok därför att självkritik rent allmänt är svårt och extra svårt för den yrkeskår – journalisterna – som har som yrkesuppgift att kritisera andra.”
Inkvisitionens fäste
Något jag finner otäckt är de så kallade journalister och programledare som fungerar som maktens konspiratörer och som undergräver vår demokrati och våra möjligheter att ta ställning till olika fenomen och händelser. De som utgör inkvisitionens utsträckta tentakler. I mina ögon är de inte bara förrädare mot läsare, tittare och lyssnare utan de har i grunden svikit sig själva.
Journalistens integritet är inte till salu, vare sig för pengar, status eller jobb. För att stå upp för sitt yrkesval krävs en god portion moral och mod.
Här visar journalisten Paul Frigyes exempel på sådan karaktär och styrka. Sanna Lundell intervjuade honom i Avhopp från Journalisten skapar debatt (Frilansjournalisten 2011-03-09)
Paul Frigyes sa upp sig från sin fasta tjänst som reporter på tidningen Journalisten. Anledningen var att chefredaktören Helena Giertta stoppat honom från att publicera en krönika i Journalisten.
Krönikan som senare kom att publiceras på Expressen, en kvällstidning som i sig representerar häxprocesser och svår brist på mediaetik men man får ibland ta den exponering man får.
(Krönikan här i sin helhet) handlade om journalistens framtida yrkesroll. Han hävdar i sin text att om man arbetar i ett yrke som också är ett kall får man räkna med att andra känner samma kall, och är beredda att följa det även utan betalning.
Ja en sak är säker, sedan jag började skriva om ämnen som inte stryker populismen medhårs så publicerar jag mig mestadels med artiklar på arbetstid som jag bjuder på.
Ett motiv bakom denna artikel är upptäckten av ett mångårigt Expressen-initierat drev riktat mot läkaren Erik Enby. Det är så förfärligt i sin ondskefullhet, i sin planläggning och i sitt utförande att det kan utgöra utbildningsmaterial för skandalpressens brott mot pressetik.
Expressens chefredaktör är starkt kritiserad inom journalistkåren. ”Thomas Mattsson – pressetikens dödgrävare”. I fallet Erik Enby har man låtit ett stort antal reportrar och journalister förvandlas till propagandaverktyg för att vilseföra, piska upp lynchstämning och slutligen genomföra ett justitiemord på en oskyldig människa.
Börje Peratt
Originalartikel på Debatt: Journalistik – integritet och mod
