Afghanistans kvinnor lever under förtryck, men det finns idag reformvänliga fäder som bryter mönstret och låter sina döttrar bli ”bacha posh”, dvs. en flicka som kläs ut som pojke och får leva fritt i ett av världens mest konservativa och fattiga samhällen.
Jenny Nordberg har skrivit en bok om ”De förklädda flickorna i Kabul”, som kom ut på svenska 2015.
Text: Kersti Wistrand
Reformvänliga fäder i Afghanistan
Afghanistan är ett av världens fattigaste och mest korrupta länder där läskunnigheten inte är mer än 10 % för kvinnorna i många områden. Det har varit svårt drabbat av inrikes strider, där talibangruppernas främsta mål för närvarande är att få ut alla utländska fredsbevarande trupper.
I Afghanistan bestämmer i princip fäderna vem dottern ska gifta sig med och det är i princip omöjligt för kvinnorna att skilja sig. Hon kommer som gift att tillbringa merparten av sitt liv inomhus med andra kvinnor och barn och är ofta rädd att vistas ute på gatorna. Nio av tio utsätts fortfarande för någon typ av våld i hemmet. Döttrar får nästan aldrig ut sitt rättmätiga arv. En flicka eller kvinna som går ut är alltid ängslig för psykiskt påhopp. En kvinna som blir våldtagen blir anklagad för sex utanför äktenskapet och fängslas. Hedersmord förekommer.
Men det finns också ett fåtal familjer som är lite mer öppna och låter döttrarna gå i skola och spela flickfotboll. Så berättar Jenny Nordberg i sin nyutkomna bok De förklädda flickorna i Kabul (Albert Bonniers förlag, 2015).
Mans- och kvinnorollerna skiljer sig starkt åt i det afghanska samhället
Den mest ultimate ynglingen i Kabul har ”Jack Bauer i 24”, en amerikansk antiterroragent i en TV-serie, som idol. Denne agent symboliserar en riktig afgan och en äkta krigare. Han reser sig alltid och försvarar sin heder, hur misshandlad han än blir. Han fruktar inte döden, ger aldrig upp. Männen tycker om att köra bil snabbt, vara kompisar och slåss, enligt en kvinnas beskrivning. Pojkar är starkare än flickor. De är fria och kan göra vad som helst. De är sportiga och vilda.
Flickor och kvinnor däremot sitter alltid inomhus och pratar och skvallrar. De är andra klassens medborgare som styrs av män. De kan inte gå ut. De har ingen frihet. Går de ut på stan, skriker folk fula saker åt dem. Hemma sminkar de sig, klär upp sig, planerar bröllop, tar hand om barnen, sköter hemmet.
En till pojke utklädd flicka kallas bacha posh och bildar ett slags ”tredje kön”. I norra Afghanistan kläs ofta flickor som pojkar för att kunna hjälpa till som vävare i mattproduktionen, säger flera mattförsäljare i Kabul. En familj som enbart har döttrar och ingen son pekas ut som svag. Det är därför allmänt accepterat att en sådan familj klär ut en dotter som pojke och uppfostrar henne till samma frihet som en vanlig pojke fram till puberteten i 13-årsåldern då hon tvingas tillbaka i kvinnorollen. Något som får sina konsekvenser, särskilt om hon fostrats till pojke sedan födelsen.
Vad händer med en flicka som hamnar i bacha posh-facket?
Hon uppfostras och behandlas som en pojke både i och utanför hemmet. Det inbegriper även utseende och klädsel. Hon har kort hår och pojkkläder som grå herrbyxor, motorcykeljacka och keps. Hon får skydda sina systrar när de är ute på stan. I hemmet blir hon serverad mat av dem som vore hon en bror. Hon lär sig inte laga mat, men att springa ärenden på stan och att bära tunga saker. Hon kan spela fotboll i pojklag och umgås fritt med grabbarna utomhus.
En bacha posh- flicka känner sig både som pojke och flicka och vet i allmänhet ganska väl vilka sysslor och vilket uppträdande som hör till vilken roll. Hon känner i allmänhet ingen lojalitet med pojkarna utan hatar deras sätt att se ned på flickor. Hon blir fysiskt starkare och mer självständig än en vanlig flicka. Blir hon slagen av en pojke slår hon tillbaka. Hennes kroppshållning och kroppsspråk blir ett annat: en pojkes. Hon går som en grabb och sitter med benen brett isär. Hennes blick är rättfram och öppen och hon vågar se en rakt in i ögonen utan att slå ned blicken.
Naturligtvis blir omställningen till flicka svår den dag då hon kommer in i puberteten. Då ska hon tränas in med sjalen, bli blyg och tystlåten och slå ned blicken för att slutligen kunna giftas bort.
Men dessa flickor bär ändå med sig en erfarenhet av frihet och kommer att uppfostra sina döttrar och söner på ett annat sätt än vad deras mödrar gjort. ”Allt arbete som pojkar kan göra, det kan kvinnor göra också. Jag vet det för jag har gjort det … Flickor är intelligentare än pojkar, eftersom de arbetar i hemmet och också kan göra mer saker”, som en kvinna säger i Jenny Nordbergs bok.
En del flickor får det svårare än andra att avidentifiera sig rollen som bacha posh och det finns några enstaka flickor som lyckats fly till Europa som vuxna. Ett fåtal fortsätter att vara bacha poch långt upp i de övre tonåren, tillåtna av sina fäder.
Fäderna till bacha posh-flickorna
När en far bestämmer sig för att låta en dotter inta rollen som en son har han säkerligen länge övervägt med sig själv. Han måste nu uppfostra henne på ett annorlunda sätt och t.ex. följa henne till manliga idrottsgrenar om familjen tillhör medelklassen. Han måste tänka om när det gäller mans- och kvinnoroller.
Vissa fäder vill ge mer frihet för sina döttrar och ser det som ett tillfälle i det annars så patriarkaliska och konservativa samhället. Bacha posh blir på så vis både en eftergift och ett motstånd. Jenny Nordberg ger flera exempel på sådana framstegsvänliga fäder. En av dem är polischefen som har fyra söner och efter dem en dotter. När hon blev sportintresserad satte fadern på henne pojkkläder och han tillåter henne än idag vara bacha posh fastän hon är sjutton. ”Hon ska få göra som hon vill”, säger fadern. Själv vill hon leva ogift och utbilda sig till advokat.
Även andra fäder med liknande inställning presenteras i boken. Dessa män hjälper på sitt sätt till att bygga framtidens Afghanistan.
Mina reflektioner
Som lärare i en förortskola med 90 % invandrarelever, undervisade jag under några är även nyanlända tonåringar som flytt från Afghanistan. Jag upplevde att de hade ett stillsamt och milt temperament. Pojkarna var ”mjuka” och vänliga. De löste sällan konflikter med knytnävarna. När de väl lärt sig svenska var det en fröjd att läsa deras uppsatser, där både pojkar och flickor ofta använde ett språk med poetiska bilder, vilket måste ha varit en direktkoppling till deras eget språk.
När jag läser om vardagen i Kabul idag, kan jag inte låta bli att tänka på grupptryck och gruppmentalitet. Jag läser om ett samhälle med män vars framtoning tycks stå i kontrast med min upplevelse av de inkommande tonåringarna/ eleverna från Kabul och inser hur mycket ett samhälle kan konservera gamla patriarkaliska synsätt och regelsystem och hur gruppdynamiken i ett sådant samhälle bevarar samhällsstrukturen. Desto gladare blir jag att läsa om dessa reformerta fäder som står på sina döttrars sida. Jag tycker mig känna igen dem i mina gamla elevers vänliga väsen och attityder. Alltid en ljusning för Afghanistan när en del fäder vågar bryta normen och följa sitt hjärtas röst när det gäller döttrarna!
Kersti Wistrand
