I avsikt att redogöra för en syn på humanism, dess innebörd och betydelse, har jag valt att dela upp en lång artikel i mindre mer överskådliga delar.
Den första delen Humanism – människans ansvar för livet och själen 1 handlar om just människans ansvar för sin förmåga att påverka allt liv på jorden och betydelsen av människans intention och hur minsta gest kan få avgörande betydelse för andra människor. Denna den andra artikeln tar upp kärleken. Varifrån kommer den, hur uppstår den, vad kan den innebära?
På frågan om varifrån denna kärlekens universella kraft härstammar kan svaret bli ett medvetande som är omöjligt att omfatta med det mänskliga intellektet. Detta eftersom vi inte kan se dess upphov eller förstå hela dess omfattning.
Det räcker då för många med tro. Och tron på en godhetens och kärlekens källa kan innebära en omvälvande och positiv styrka för såväl individ som grupp.
Människan kan också komma till en uppfattning om att den bara är där, runt omkring oss och i oss som förutsättning för både medvetande och liv men inte nödvändigtvis med en styrande allsmäktig Gud (Buddhismen).
Vi kan hanterar vår begränsade förståelse för kärleken och meningen med livet på olika sätt. Några nöjer sig med att ingå i ett tryggt och nära sammanhang. Andra vill söka djupare som jag själv gjort i min forskning. Jag har kommit fram till att den villkorslösa kärleken är nödvändig för allt liv. Utan den skulle vi inte ha föräldrar som gör allt för att föda, vårda, skydda och fostra sin avkomma. Man kan också hamna i mer eller mindre tillfredsställande svar som att varför man inte själv fått tillräckligt, varför man blivit övergiven och sviken.
Man kan misströsta om att det finns en sådan kärlek och förneka att det finns någon mening alls med livet annat än att överleva. Den intellektuella begränsningen kan då räddas av ateism eller av en ideologi eller religion som skänker ramar och ger en dirigerande effekt på vad man ska tro på och hur.
Vi vet genom många vittnesmål att den som befunnit sig vid avgrundens rand kan ha räddats av en frälsningsliknande uppenbarelse som förvandlat personen från sin ”sämsta” till sitt bästa jag. Många av dem har då anslutit sig till en religion.
Religio innebär just en ordnad och sammanhållen struktur för en trosinriktning i akt och mening att skapa en stabil kultur och ett ordnat samhälle. Vi vet att konsekvensen kan bli den motsatta, ett samhälle styrt av rigiditet, hat och våldsutövning.
Vad än människor tvingas in i eller väljer att tro på finns ibland guruliknande förebilder som kan helgonförklaras och bli föremål för dyrkan. Här kan kärleken bli ett sätt att manipulera och den är då inte längre villkorslös utan har ett egoistiskt uppsåt. Ett sådant ledarskap är narcissistiskt och eftersträvar egen upphöjdhet. Vi ser den därför även hos ateismens gurus som har fått motsvarande guruliknande status fastän de förmedlar intolerans och hat. Med tiden avslöjas en del sådana förebilder i sina mänskliga tillkortakommanden. [1] [2]
Det är i denna dyrkan som människan riskerar att separera sig från den kärleksfulla andliga moralen och istället fångas av den egoistiska avunden. Denna initiala överlevnadsegenskap som i sina perversa uttryck ligger till grund för våld och övergrepp. I sin rädsla över att stängas ute och förgås utvecklar individen istället makt och kontrollegenskaper som tränger undan kärlek, moral och empati och vi får psykopatbeteendet. I vissa fall har detta fått effekt på den mänskliga hjärnan så vi de fakto får individer degenererade på emotioner och medmänsklighet.
Försoningens förmåga den villkorslösa kärlekens högsta ton
Humanismens kärleksbudskap liknar här den som den indianska andliga hjälparen Two Dogs visade mig på då vi umgicks några dagar ute i skogen på hans lilla gård. [3]
Inne i ett av ritualområdena fanns 12 stenar och sedan en som låg lite avsides. Den som hade hamnat snett. Och det var de övriga tolvs ansvar att försonas och hjälpa denne tillbaka.
I detta finns något av innebörden i bilbelns berättelse om den förlorade sonens återkomst. Och jag kommer osökt att tänka på återvändande terrorister. Var går gränsen? Kan vi släppa in en möjlig predator bland får?
Börje Peratt
Länkar
1) Min guru, ”min Gud” var pedofil
Hej.
Själv tycker jag att rena kärleken har inga begränsning, men ibland kan det göra ont att ha mycket kärleken och inte ge den med värdefullt koncept , när och hur vi måste ge den med mot så att vara sunt förnuft ock intellektuella hjärna blir inte överflödig och man tappar greppet om essens på att lära sig att leva for att utvecklas som människor på detta jorden.