En parapsykolog på radiumhemmet

För exakt 50 år sedan kom jag hem från en au pair-tid i USA och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag gick till två siare för att få lite tips och inspiration.
Det intressanta för mig då var att båda sa ungefär samma saker…
En av dem hette Tage Skiöld. Många år senare när jag började intressera mig lite för parapsykologi fick jag veta att han var en känd och framgångsrik “spågubbe”.
Han hade många mycket intressanta träffar, men också en del tips och varningar. Som jag inte lyssnade på..- men å andra sidan var det lärdomar som jag måste igenom och lära av…

Nu letade jag info om honom på nätet och hittade en fantastisk berättelse, som jag rekommenderar.

Tage Sköld var aktiv som medium och spirituell rådgivare och medverkade regelbundet bl.a. i tidningen Allers som expert och krönikör. Som av en händelse är tidningen och Aller Media en av Ulf Grundels (Tages son) dominerande uppdragsgivare sedan början av 90-talet.

Nils Wiklund, Parapsykolog har skrivit följande:

”År 1969 besökte jag spågubben Tage Skiöld som då fanns i Stockholm. Han gjorde ett imponerande intryck. Han sa att han hörde Lunds domkyrkoklockor ringa och förutsade att jag skulle flytta till Lund och att jag skulle doktorera där. Innan dess hade jag skrivit till parapsykologins nestor J. B. Rhine i USA och frågat var man seriöst kunde forska om parapsykologi. Han svarade att det i Sverige, just i Lund, fanns en forskare Martin Johnson, och att jag borde kontakta honom. Tage Skölds spådomar besannades därför helt.”

Tage Skiöld – siaren – har fått cancer och behandlas på Radiumhemmet.

Han vill framföra ett budskap till sina medpatienter – och det har vi låtit honom göra.
Han vill ta bort skräcken kring cancern som sjukdomsobjekt. Han vill att de drabbade inte ska gräva ner sej i sin sjukdom utan tänka på och syssla med annat. Då kan de förlänga sitt liv.
Han står naturligtvis själv för sina reflexioner. Läkarna vill inte kommentera. Samtidigt som de gärna erkänner livsviljans betydelse…

Jag har cancer och skriver detta på Radiumhemmet i Stockholm.

Medicinskt sett är jag dödsdömd och har bara några månader kvar, men jag kommer att överleva. Min Ledare på den andra sidan – varje människa har en sådan andlig ledare – har låtit mig veta att jag ännu har många arbetsuppgifter kvar. Vad jag nu upplever är något jag behövde gå igenom för att lära mig ödmjukhet inför livet så att jag bättre ska kunna hjälpa de människor som behöver mig.

Min Ledare har sagt att jag kommer att bli sjuttioett år gammal. Det innebär att jag ska kunna verka i tjugo år till.
Det är nu fem veckor sedan jag fick veta att jag har cancer. Sedan i somras hade jag allt värre ryggvärk och jag ville bli röntgad för att sedan få ryggen behandlad av en chiropraktor. Läkaren som granskade plåtarna talade om vissa ”förändringar” i min kropp. Det var nödvändigt att göra en grundlig undersökning. Resultatet blev att jag togs in här. Jag hade cancer. Det var bråttom och jag måste opereras.

Den morgon då jag skulle in på operationssalen överlämnade jag mig till min Ledare. En vän frågade mig senare om jag var rädd. Nej, jag var inte orolig. Som de flesta andra människor är jag rädd för smärta, men dödsfruktan är mig främmande. Jag anser att döden inte existerar, och varför skulle jag då frukta den?

När jag öppnades visade det sig att min njurcancer hade spritt sig med utväxter som förgrenat sig på flera ställen. Operativt var inget att göra.
När jag vaknade efter fem timmar bars jag över sängen och satt och tittade ned på min egen kropp.
Nu behandlas jag med en typ av kvinnliga hormoner i kombination med växtgifter, en ny metod som kommer från USA. De ska kapsla in tumörerna samtidigt som de vita blodkropparnas värden ökas så att cancercellerna förintas.

Ge aldrig upp!
Man har sagt mig att jag burit på min cancer i ungefär tio år. Ändå har jag varje år tagit hälsoprov och kollat upp mina ”värden”, sett till att jag fick tillräckligt med vitaminer och skött min kropp väl över huvud taget. Den är själens boning och något jag fått till låns, och därför måste den vårdas synnerligen väl.

Nu måste jag kämpa, ty att jag ska överleva kommer till minst femtio procent att bero på mig själv. Jag har förmånen att hålla mitt liv i mina egna händer och att kämpa är min plikt, mot mig själv och mot min Ledare.

Jag är parapsykolog och under mina veckor här på Radiumhemmet har jag varit lika mycket parapsykolog som patient och i verksamhet hela tiden. Jag har talat med mina medpatienter, frågat ut dem och försökt hjälpa.

När jag just hade kommit till avdelningen lärde jag känna en man som befann sig i sjukdomens sista stadium. Han hade svårt för att tala och koncentrera tankarna. Vi pratade om religion, om spiritualism och om döden som inte existerar, och han var mycket glad att få tala ut innan han gick över.
Under hans sista dagar såg jag honom inte. När allt var över kom hans hustru i korridoren med hans käpp och radioapparat. Hon gick sakta, framåtböjd, en bild av förtvivlan och ensamhet. Då hon skulle gå ut genom dörren såg jag mannen bakom henne.
Hans händer smekte henne kärleksfullt. Hon tycktes känna det och hennes ansikte lyste upp. Hon rätade på ryggen, och när hon försvann ut rörde hon sig som om en outhärdlig börda hade släppt.
Mannen såg åt mitt håll. Han nickade som för att tacka och försvann också han.
Han hade varit glad att få tala ut. Nästan alla är glada att få göra det. Jag har den lyckliga gåvan att få människor att öppna sig för mig och därför tror jag att jag har gjort nytta här. Många låser in sig inom sig själva, som om deras sjukdom vore skamlig, men jag får dem nästan alltid att tala och kanske anförtro mig tankar som de döljer också för sina närmaste.

Jag har funnit att människorna här lägger sitt liv i Guds hand, också många av dem som aldrig förr känt behov av religiös tro. Jag har talat mycket med en man som kämpat med sin sjukdom i åtskilliga år.
-Vad anser du om Gud? frågade jag.
-Först den sista tiden har jag kommit underfund med att Han måste finnas, svarade han.

Här finner man också tron på under – en bestämd tillit hos en patient att ett under ska hända just honom, samtidigt som han kanske sakligt diskuterar sitt testamente med en advokat eller sina närmaste.
Och varför inte under? Medicinskt sett är det ett under att jag själv ska överleva.

-Varifrån kommer den kraft som du ska mobilisera? frågade en besökare mig. Har vi inom oss resurser som vi alltför sällan förstår att utnyttja?
-Kraften kommer från själen, svarade jag. Jag skulle vilja säga att sjuttio procent av alla cancerpatienter som inte gräver ner sig i sjukdomen och har eller finner något – ett forum, ett intresse – som är starkare än benägenheten att syssla med det onda, de människorna klarar cancern en längre tid. Den kraft de hämtar ur själen bekämpar sjukdomen… Nu är det så att människan blir rädd när hon möter ordet cancer. Då hon får veta att hon har den sjukdomen kommer hon alltför lätt in i ett chocktillstånd som förlamar viljan att kämpa. Hon ger slaget förlorat, och det är oerhört farligt. Å andra sidan kan den som låter själens krafter arbeta för sig nå underbara resultat.

Jag berättade om G.
-Han kom in i maj på den här avdelningen. Han hade kämpat arton år med sin sjukdom och under tiden rent värdemässigt – blodvärden, och så vidare – varit dödsdömd fyra gånger. Han gick bort för någon vecka sedan, men i förkylningssymptom. Han hade ett starkt hjärta och en vilja som aldrig gav upp. Jag vet också att han hade en intensiv ledare som hela tiden stödde honom.
Mycket av allt läkande bygger på positivt tänkande, vilket kan åstadkomma det som medicinskt sett kanske kan betraktas som under. När jag försöker göra en insats är det framför allt detta positiva tänkande som jag försöker lära mina medpatienter på parapsykologisk väg. Jag förklarar för dem att de har en Ledare som vill hjälpa och att de måste vara i harmoni med honom, och jag kan säga att jag har mött stor förståelse och inte blivit förlöjligad.

Jag tror att jag har haft en viss framgång. Jag tror också att det skulle vara oerhört värdefullt om en psykolog – en parapsykolog eller en vanlig psykolog – kunde ha heltidstjänst på en avdelning som denna.

D är i medelåldern, en framgångsrik man med lyckliga familjeförhållanden som trivdes med tillvaron. Det företag han skapat gick bra. När sjukdomen drabbade honom hade han just byggt sig en villa. Han hade många planer för framtiden.

Nu är han medicinskt sett dödsdömd, i sista stadiet.
Sjukdomen kom som ett åskslag. Det började med att han fick ont i en testikel och sedan konstaterades njurcancer. När jag lärde känna honom fick han sex till åtta smärtstillande sprutor om dygnet.
Jag har arbetat mycket med honom. D är till sin natur en praktisk realist som avfärdat sådant som spiritualism och ockultism med en axelryckning. På parapsykologisk väg gick jag in i hans väsen för att lindra hans oro och lösa upp den själsliga krampen. Under en av våra stunder med ”stilla tankar” upphörde en blödning och han upplevde sitt liv i en dröm.
Han befann sig i en båt på ett stort vatten. När han lämnade den såg han den försvinna i fjärran. Han visste att han var frisk, ty när båten försvann förde den också bort hans sjukdom.

Jag berättade för honom vad jag själv såg.
-Du är i fullt arbete igen. Du kommer att fortsätta med din verksamhet… Om ett år eller så anlägger du ett stenparti vid din villa… Du tycker om blommor. Det är vår och jag ser dig och din hustru plantera i trädgården.
Innan han blev sjuk köpte han en viss sak från utlandet, och jag ”upplever” att han kommer att ha mycket stor nytta av den tre år från i dag.

Han har nu blivit övertygad om att också andra krafter än den medicinska vetenskapen har börjat arbeta för att hjälpa honom. I stället för sex eller åtta sprutor får han nu bara två eller tre och i går behövde han ingen alls under dagen.
Om jag har lyckats ge honom vissa impulser han behövde och visat honom en väg kan jag bara vara ödmjuk och tacksam.

Två ord hör man nästan aldrig här: ”cancer” och ”döden”. När någon avlidit säger man:
-Han också? Det trodde jag inte.
När patienterna far hem på permission kan de säga:
-Vad roligt att vi ses igen, kanske!
Sjukdomen diskuteras aldrig och ordet cancer är tabu. Det heter inte ”min cancer är så och så” utan kanske ”jag vet inte vad min sjukdom är, kanske något med blodet”.

Jag märker att jag kanske tidigare har talat för mycket om det som människorna kallar döden i samband med Radiumhemmet, men att komma hit är inte – som alltför många känner det – detsamma som att hamna i dödens väntrum. Det är Europas förnämligaste institution inom sitt gebit. Men alltför många resignerar när de hör att de ska hit. Det är fel. Här kan de få verklig hjälp tack vare de toppkrafter och den underbara utrustning som Radiumhemmet förfogar över.

Jag skulle vilja propagera mot vanföreställningarna om Radiumhemmet som ett dödens väntrum, och mot den rädsla för cancer som gör att människor alltför ofta väntar för länge med att undersöka sig trots att de anar att något kan vara på tok. Hur många gånger har jag inte hört i min parapsykologiska praktik:
-Jag har en så egendomlig känsla på insidan av buken. (Eller kanske någon annanstans.) Kan herr Skiöld se om jag har cancer? Jag vill inte ha reda på det, men om det är något farligt vore jag väldigt tacksam att få veta det i alla fall.

Jag har många gånger kunnat råda människor att låta undersöka sig, och det har ofta visat sig att de verkligen behövde hjälp och också fick den.

Det är underbart att Radiumhemmet finns. Smärta? Visst förekommer fall av plågsamt lidande här, men här finns många förnämliga hjälpmedel för att lindra dem, och när en patient klagar över smärta görs genast allt för att hjälpa honom. En medpatient som vaknade till några korta ögonblick i smärta berättade att han under två månader bara haft ont i två timmar, och han var ändå i sjukdomens sista stadium och gick bort kort tid efteråt.

En dag kom en sköterska och såg ledsen ut, och jag frågade henne hur det var fatt.
-Jag känner mej så otillräcklig, svarade hon. Det är så mycket mer jag skulle vilja prestera, men hur jag än gör räcker tiden inte till.
Hon är typisk för alla här, som gör allt för patienterna och alltid sätter dem i första rummet. De kämpar verkligen alla – läkare, sköterskor, biträden.
På något sätt existerar inte tiden, men ändå är allt inrutat i ett arbetsschema som kräver oerhört mycket arbete av den lilla personal som finns.

Det finns ungefär tiotusen patienter som kommer och går på Radiumhemmet för behandling, prover och kontroller. Varje avdelning inom de olika sektionerna och specialiteterna har patienter som stannar här några dagar, några veckor eller kanske ett par månader och sedan slussas tillbaka ut i livet igen. ”Genomsnittslinjen” är med nuvarande behandlingsmetoder mellan tio och tjugo år för en cancerpatient.
Men om fem år har cancerns gåta definitivt lösts och cancern kommer att vara en ”utdöende” sjukdom, likt tuberkulos. Så säger vetenskapen, och jag har själv sett det när jag kunnat skåda in i framtiden.

Tack vare min Ledare har jag haft förmånen att träffa många människor i andra världar och bland annat fått veta något som kanske kan ha intresse i det här sammanhanget. I de gamla profetiorna har skrivits att indianerna kommer att bli världens härskare en dag. Åtminstone bildligt stämmer det faktiskt. De gamla indianmedicinerna kommer mer och mer till bruk igen, och forskare ska få fram mycket värdefullt ur de urgamla recept som använts i årtusenden mot smärta och för bedövning och annat. Jag är övertygad om att de gamla medicinerna i framtiden kommer att spela en stor roll vid botandet av just cancer.

Snart kommer jag att återvända hem. Medicinskt sett är jag dödsdömd, men jag ska överleva. Min själ och min kropp samarbetar harmoniskt med den medicinska hjälp jag får, men jag vet att de krafter jag kan mobilisera inom mig själv är avgörande. Mina ”värden” är finfina, häpnadsväckande för en cancerpatient som egentligen borde ha gått över för fem månader sedan. Innan jag kom hit kände jag hur jag dag för dag blev allt mer inskränkt i min rörelseförmåga. En hel vecka satt jag och åkte på en kudde och portvakten kom och hjälpte mig när jag skulle ta på kläderna om morgnarna. Jag åt tjugo till trettio starka värktabletter om dagen men nu klarar jag mig på fyra svaga.

Så länge jag är kvar här på Radiumhemmet fortsätter jag mitt arbete med att försöka hjälpa andra. Jag talar mycket med en man som jag får kalla S. Han är finländare och låg tidigare på min sal.
Han var verkligen mycket dålig och vägde bara fyrtiotre kilo. S är ett tragiskt exempel på hur människor kan bli isolerade och stänga in sig inom sig själva. Trots att han har bott arton år i Sverige talar han inte svenska. Han var blyg och skygg och kunde inte meddela sig med andra.
När jag träffade honom hade han gett upp inför sjukdomen och väntade egentligen bara på slutet. Han låg och stirrade i apati och vägrade äta.
En natt kom hans Ledare till mig. Jag skulle framföra till S att han måste övervinna apatin, för i annat fall skulle hans tid vara ute.
Lyckligtvis har han en dotter som talar svenska, och när hon nästa gång besökte fadern framförde jag beskedet till henne. Det tycktes tända en gnista inom honom, och nästa dag började han äta.
Nu har han gått upp fyra kilo och börjar få tillbaka sin muskulatur. Vi har våra samtal, och trots att jag inte kan ett ord finska förstår vi varandra ändå.

Jag gläder mig mycket över de impulser som jag har kunnat ge en annan medpatient. Han kom hit från ett annat sjukhus och var svårt chockad sedan han fått veta att han hade svår cancer och bara sex månader kvar. Det ”jag upplevde kring” honom var något helt annat och jag såg att han hade en mycket längre livslängd. Jag arbetade tre timmar med honom och fick chocken att släppa. När han kom hade han 39,7° men var feberfri den andra dagen.

Jag är parapsykolog och är i denna värld för att försöka hjälpa. Jag gör så gott jag kan.

Ge aldrig upp!

Tage Skiöld
Publicerad i Allers veckotidning
1973