TEXT: Börje Peratt
Idag på luciadagen tänds många ljus för fred och försoning. Det har gått en vecka sedan det väntade budet om Mandelas bortgång (5 dec). Alla världens presidenter och kungar reser till Sydafrika för att hedra honom. Mannen som visat omvärlden vad försoning innebär i form av förlåtelse och att sprida glädje.
På vår del av jordklotet närmar vi oss årets mörkaste dag, vintersolståndet som detta år, 2013, inträffar 22 december klockan 00.38. Sedan vänder det och vi går mot ljusare tider.
Mot denna bakgrund om årets skiftningar mellan ljus och mörker börjar det bli dags att fundera över vad som har hänt. I detta sammanhang kommer jag att tänka på Sixten, en man jag lärde känna som barn. Han var lantbrevbärare och naturmänniska inte särskilt mångordig men ibland då vi var ute och fiskade kunde han undslippa sig sina funderingar.
Det finns människor som gör något och människor som inte gör något.
Jo, han kom ibland med sådana konstaterande utan att utveckla dem mer. Många år senare hörde jag några varianter på temat ”Det finns de som gör något och andra som går bredvid och klagar” eller ”De som gör något ska slippa dem som bara går vid sidan av och kritiserar”. Jo visst slår det an en sträng av missmod.
Året som gått är liksom alla tidigare år fullt av människor som gjort något och människor som förvånat tittat på och andra som klagat. Ibland men mer sällan kommer ett uppskattande ord för att någon har gjort ett försök. Det ligger i mänsklighetens natur och kanske ska det vara så.
En del människor visar vägen och blir ibland framgångsrika ledare andra får se sig stå ensamma. Här blev Mandela en förgrundsgestalt. Han fick ett helt folk att försonas och en värld att lära sig av honom som förebild. Det är i detta sammanhang en poäng att inse att Mandela tog strid för sina synpunkter. Han avvek inte en millimeter från mänskliga rättigheter. Samtidigt var han beredd till dialog och samförstånd för att finna vägar till en ny och bättre värld.
Jag har försökt att till varje nyår vända mig till någon som det varit problem med och föreslå försoning. Det har visat sig vara en god tradition. Med året som gått finns det alternativ.
Särskilt förundrad är jag över människor som tittar bort. Försoning med dem blir ju då ensidig. Jo det är ju så att många mår dåligt av konflikter och gjort det till en skydd att titta bort för att slippa beröras. När de tittat bort tillräckligt länge riskerar verkligheten att köra över.
Jag kommer då att tänka på ett ytterligare exempel på Sixtens livsvisdom denna gång presenterad av min bror Hans Nordin.
Det finns folk som gör något, andra som tittar på och sedan de som undrar vad som hänt.
Jo det ligger mycket i det. Jag skulle vilja lägga till att det finns en fjärde kategori som består av dem som inte ens har lagt märke till om det har hänt något.
Så låt oss fundera på året då mycket kan ha hänt eller ytterligare ett år som passerade obemärkt förbi. Ibland behövs ju något extraordinärt för att vi ska vakna. Vi har nu kvar julen och det finns ännu tid för något fantastiskt och positivt eller omvälvande och kanske omstörtande.
Jag kan samtidigt inte låta bli att förundras över och vara tacksam för alla de små händelser och de vackra själar jag fått träffa och umgås med detta nådens år 2013. Så jag tänder ett ljus för alla er och jordens barn.
Börje Peratt
Foto: 
Du tar verkligen upp en viktig fråga, att göra eller inte göra, det är frågan… Jag tror att det finns en grupp människor som inget hellre vill än att göra något vettigt, men inte riktigt har kommit på VAD. Jag tror att många upplever att det lilla de kan göra inte är meningsfullt. Men om alla gör lite som kommer mycket att hända. Och det är många, många som gör lite, men vi får inte veta om det eftersom massmedia inte intresserar sig för det. Så jag skulle önska en eller flera sidor på internet där människor som gör något kan berätta om det och inspirera andra.
Ha en underbar och solig Lucia!
Pia Hellertz
Facebook? 🙂
Ljus för dig också Pia
Pia, en idé kanske vore en sida med berättelser om försoningar. Här borde finnas hur mycket som helst av oberättat stoff. Men återigen handlar det ju om att våga berätta. Jag minns ett kyrkobesök en söndag i Palermo för tio år sedan. Det var naturligtvis en katolsk mässa och jag hade aldrig bevistat en sådan tidigare. Min lilla italienska räckte inte till för att förstå vad prästen pratade om men plötsligt reste sig alla och började vända sig om, hälsa och ta varandra i händerna och le mot varandra. Det kändes lite konstigt men jag förstod då att det var tillägnat försoning.
När jag nu söker på nätet finner jag försoningsdagen hos Judendomen ”Jom Kippur” och något om synen på kristen försoning som verkar översatt från engelskan. Temat försoning är oändligt och innebär för humanismen dess kanske djupaste kärna.
Det är också en jättebra idé Börje, Problemet är väl att definiera vad man menar med försoning. Jag kommer som exempel att tänka på en f.d. kollega som är en av de få människor jag faktiskt hatat, på grund av hans förhållningssätt till andra människor (= kvinnor). Detta var för cirka 30 år sedan när jag hade börjat förstå att man kunde påverka med Mental träning och inre bilder, d.v.s. programmeringar av framtiden. Jag bestämde mig för att testa på denna ”förhatliga” man, så jag började under en längre tid se inre bilder av att vi successivt närmade oss varandra, att jag kunde se honom utan att bli arg och upprörd, bit för bit, till den dag när jag för mitt inre öga kunde krama om honom utan negativa känslor. Jag hade ju Jesu budskap i bakhuvudet: ”Fader förlåt honom för han vet inte vad han gör”. Det var faktiskt mirakulöst. Efter den processen, som faktiskt tog närmare ett år, försvann alla negativa känslor till honom – utan att han förändrade sig. Det som förändrade sig var mina känslor för honom.
Skulle du beskriva det som en försoningsberättelse?
Pia
Tack Pia för din fina berättelse. Jomen visst är det ibland ett tufft och krävande försoningsarbete där inre styrka och målmedvetenhet är avgörande. I bibeln står det 777 gånger vilket vittnar om en förståelse för vad som krävs. Jag gjorde detta arbete med en släkting och det tog också lång tid. Det kändes efter ett tag som att muskler och rygg rätade ut sig. Så mentala minnen från kränkningar sitter bokstavligt talat i kroppens minnen. Jag beskriver detta som EKO sinnen som vi har i kroppen (Emotion, Kommunikation, Orientering). Varje cell tillför kroppsmedvetandet sådana minnen. Inte så konstigt då att vi blir sjuka om vi inte förmår försonas med oss själva och andra. Försoning blir då inte bara en altruistiska handling utan även en självbevarelsedrift.
Börje
Tack Börje och Pia, för det intressanta ’samtalet’ Det fick mig att tänka tillbaka på liknande situationer. Ska läsa om ..snart – tack igen. Trevlig julhelg! 🙂
Tack själv Mayne och God Jul